Idag gick det hur fint som helst att ta sig över vid ljussignalerna.

Jippie!

Det lönar sig att vara besvärlig. *Flin*

Dock lämnar trottoarer och vägarna vid skolan MYCKET övrigt att önska, så det kanske är dags för lite fler mail?

Och jag blev så glad, för idag när jag kom för att hämta Ettan på fritids, så kom rektor M i sin bil. Han stannade, vevade ner rutan och så ropade han till mig: "M! Bra skrivet!"

Sånt gör mig glad!!!

Det var förstås min kära mor (jag hade mailat henne en kopia, för att få lite feedback av henne) som hade printat ut mitt mail och visat det i lärarrummet.

Kära mor bjöd oss för övrigt på en helt underbar vegofärslimpa till middag idag.

Det var bara yngsta moster E som fattades, annars var hela storfamiljen samlad.

Inklusiva nyblivna föräldrarna och lilla M-killen.

NAJS var verkligen det rätta ordet för den avslutningen på dagen!

Hjälp.

Nu blev jag pirrig och fick beslutsångest.

Trots att jag inte har någonting att besluta.

Men jag tänker OM.

IFALL.

För då finns det så många valmöjligheter och vad är det bästa?

Fördelar och nackdelar.

Och det finns så mycket som är på g.

Men som jag inte vet vart det kan leda och i hur stor omfattning.

Fast tänker jag på OM och IFALL, då kanske det slutar med att jag inte har NÅGOT?

Att jag jinxar lyckan på något vis.

Jaja.

I alla fall så är jag pirrig och glad för positiv respons.

Och mina fötter och händer är iskalla.

Haha det tar rent fysiskt att söka jobb.

Men det är en bra energiboost för självförtroendet.

Idag är jag en "besvärlig" medborgare.

Som ifrågasätter och kritiserar.

Och mailar bilder på hur det ser ut vid rödljuset här på orten och ifrågasätter hur det kan få se ut så här.

Bilderna tog jag igår förmiddags, men det såg likadant ut i morse. Förutom att det var ännu mer snö, förstås.

Detta är det enda "säkra" övergångsstället för alla de barn som skall ta sig till skolan...

Undrar hur många det är av de barn som går själva till skolan som går vid rödljusen som de har lärt sig eller hellre sneddar över stora riksvägen på ställen där det INTE är halvmeter höga vallar men å andra sidan inget övergångsställe?

Skall det behöva hända en olycka innan något görs?

För att inte tala om att tillgängligheten för alla de som inte kör bil (och speciellt för de funktionsnedsatta som här blir verkligt funktionshindrade) blir kraftigt nedsatt.         

Det skall bli intressant att se vad jag får för svar.

Och nej.

Jag blir inte upprörd över en engångsföreteelse.

Utan det är så här det har sett ut i princip större delen av vintern.

Och i början så var det lätt att ha överseende, för den myckna snön kom nog som en stor överraskning för de flesta.

Men nu.

Nu borde beredskap finnas.

Nu är snön ingen nyhet längre.

Och jag begär inte att minsta lilla snökorn skall plogas bort så fort de singlar ner från luften.

Men att trottoarer och övergångsställen blir tillgängliga för alla och speciellt för våra barn  och ungdomar och människor med behov och hjälpmedel (vagn, rollator, rullstol, kryckor och så vidare) som inte har några alternativ till framkomlighet.

Det tycker jag är det minsta man kan begära.

Uppdatering:

Min mor har också legat på angående ljussignalerna idag.

Hon ringde redan i morse och fick svaret att någon skulle ta tag i det, men idag när en skolklass skulle fram och tillbaks till biblioteket så hade ännu ingenting gjorts. Nu när hon ringde senast och undrade vem som tar ansvaret  om något barn rutschar ut i vägbanan då blev det fart. Åtminstone som det lät på telefonen.

Och jag fick precis ett samtal. Från en ansvarig person på kommunen som hade fått mitt mail.

Som sade att snöröjningen vid ljussignalerna inte ligger på kommunen utan på Vägverket. Och så fick jag ett telefonnummer till någon på PEAB.

MEN!

Det "lustiga" är att min mor - som var med mig när jag tog bilderna - hon ringde ju redan i morse och klagade och blev då också hänvisad till PEAB som då talade om att de hyr en kille från kommunen som skall sköta det åt dem, men att han inte gör ett bra jobb.

När jag berättade det för personen från kommunen som jag hade på andra sidan luren, då sade han raskt: "Jag skall se till att få bort det där direkt."

Haha.

Besvärliga familjen.

Men ändå, suck.

Jag vet inte vad jag skall tro och tycka egentligen.

Fast jag är glad för att människor snart skall kunna börja använda övergångsstället igen i alla fall.

Uppdatering igen (kl 14.54):

Ah, nu fick jag mail att mitt mail har vidarebefordrats även till Vägverket. Najs.

Bra kvinna reder sig själv.

Och jag klarar det mesta jag behöver.

Om inte annat så genom beslutsamhet och envishet.

Eller genom att betala dyra hantverkare.

Men ibland vore det najs att ha någon.

Som kan fixa sånt där som jag inte kan.

Som toaletten som börjat stå och rinna.

Som diskmaskinen som låter konstigt.

Som ena dörren till uthuset som behöver snickras om.

Sånt där som jag inte har någon kunskap om.

Så jag kan göra annat som jag kan.

Och så vore det förstås trevligt att ha någon som har lust att titta på tv med mig och hålla handen och kramas lite också.

Det vore najs.

Sushi.

Har jag varit sugen på att göra sedan innan jul.

Det var över tio år sedan sist jag gjorde det själv hemma.

Så när suget kom där innan jul så köpte jag hem det mesta jag skulle behöva.

Det var en ganska lustig inför-jul-mathandlings-lista jag hade med mig till stora affären.

Rödbetssallad, grönkål, wasabi, risvinäger och ischoklad.

Fast jag köpte inga noriark.

Så.

Det har inte blivit någon sushi.

Har inte orkat.

Inte haft tid.

Inte haft några noriark.

Ungarna har inte velat ha.

Och så vidare och så vidare.

Men så igår.

Så blev suget för stort för att kunna stoppas.

Inspirerad av bästaste A och hennes strålande idé med sushibollar, så bidde det årets hittills godaste middag igår.

Och så Ungarna käkade.

Ettan fastnade för smaken av sushirisvinägern redan när jag fixade riset. Vilket var toppen, för då ville han så klart prova det färdiga riset också och tyckte att det var jättegott.

Dessutom så blev det ju liksom lite bättre när de själva kunde välja tillbehör och pålägg och oj så det doppades i både soja och wasabi.

Mmmmums!!!

Lite korv och makaroner på det, så var det proppmätta Underbaringar som lämnade bordet.

(och om ni trodde att de bollar som rullades i första omgången räckte, så har ni helt fel. Det blev till att ställa sig och trilla "några" stycken till... och kvar lämnades det fem ynka små risbollar för mig att njuta av idag).

Dessutom så passade jag på att duka med de djupa tallrikar jag har från servisen "Tokio", Gefle porslin. Jag tyckte det kändes lite passande.

Inatt har vi varit vakna i stort sett hela natten.

Trean har haft en snorkran öppen på max. Lägg därtill hosta och öronvärk, så blev det inte så mycket vila. För någon av oss.

Därför ställdes dagens lekdejt in och vi tog oss istället en snabbis till barnloppis och Kupan och svalkade såriga halsar med glass i cafeterian. Mums det också.

Ettan försvann på loppisen (hem till en kompis. Inte försvann-försvann) så det är bara jag och Minstingarna hemma just nu.

Trean ligger och andas tungt och varmt mot min hals.

Och Tvåan undersöker det avtagbara axelband som hör till en knallrosa klänning som jag idag piggade upp byn med.

Iförd denna knallrosa skapelse (och med termobyxor under), så stod jag imorse uppe på altantaket och skottade undan all den snö och is som hustaket hade släppt ifrån sig under natten och morgonen.

(mor min har bildbevis, för hon kom förbi med mobilkameran i högsta hugg haha).

Jisses vad det brakade och skakade när tösnön dundrade ner. Trodde nästan att taket skulle rasa in, eller att vädergudarna släppte ner jordens åskväder där vi satt vid frukostbordet.

Men se, det var bara "lite" snö som töade ner.

För tö, det har vi.

Många plusgrader och det känns hur konstigt som helst efter de föregående månadernas iskyla.

Kanske blir det en vår trots allt?

Igår var det friskt ute.

Kallt och sol.

Så vi klädde på oss och gick ut i trädgården en sväng.

Ungarna byggde på sin snökoja.

Och jag skottade väg upp till skorstenen så sotaren skulle slippa pulsa i snö upp till halsen. Eller nåt.

Det var goa tjejen N som höll i kameran och förevigade min takbestigning.

Hon går på mellanstadiet och har en massa småsyskon.

Så hon kommer hit ibland för att... eehhmmm träffa lika många Vildingar?!

Hihi hon är go.

Hon leker med Ettan, småpratar med mig, hon kanske lånar datorn en sväng och vill mer än gärna vara med att laga mat och fixa i köket.

Igår hade vi en heldag tillsammans och hon gick hem efter middagen och Bolibompa.

Idag skall vi åka till syrran/moster/nyblivna mamman.

Få snosa på kusin vitamin. Mmmm.

Han firades ju i måndags så klart.

Med köpetårta som Ettan valde alldeles själv. Och extra chokladsås och strössel på toppen förstås.

GRATTIS och välkommen till världen lilla M!

OS på tv.

Blod, svett och tårar.

En kamp om att vinna eller försvinna.

De skidar, de skrinnar, de curlar och de störtar utför backar branta som stup.

Hjältar kallas de av media.

Men se.

Jag vet en riktig hjältinna, jag.

Min lillasyster.

Tillika den nyblivna mamman.

En sådan kämpe, så jag ryser bara jag tänker på det.

Heja heja heja dig!

Du är bara så bäst, vet du det?!

Jag är så oerhört stolt över dig, min starka lillasyster.

Jag är så förunderligt lycklig över att du nu äntligen har blivit MAMMA.

Att även du får uppleva det här fantastiska.

Jag älskar dig så otroligt mycket, Lillstrumpa.

Finner inte orden.

Idag är en stor dag.

Och jag är en lipande, skrattande, STOLT storasyster.

Och det finns mycket tankar.

Stora tankar.

Att skillnader kan vara hårfina.

Att det kan ge en djup känsla av tacksamhet.

Och idag är jag fantastiskt tacksam.

För livet.

För nuet.

För kärleken.

Du, allra ljuvligaste nyfödda M.

Du skall veta att du har valt de allra bästaste föräldrar man kan tänka sig.

De är de raraste och goaste och har längtat så länge efter dig.

Och så är de bra på att busa.

Du kan fråga dina kusiner när du blir större.

De kan berätta om skumbad med kläderna på och amfibiebåtsbyggen i lego och trä.

Och du, M.

Du skall veta att din moster (gamlingen av dem...) och dina kusiner älskar dig så mycket och längtar efter att få lära känna dig.

Kärleken är stor.

Och stark.

Evig.

Och jag är så tacksam.

Tårögd.

För nykläckta gosungar.

(mmm den där doften... den finns i sinnesminnet)

För nykläckta föräldrar.

En mamma och en pappa.

För kämpaanda och kärleksglöd.

För denna vår härliga familj,

som finns för varandra.

Alltid.

Och allra mest.

Jag är tacksam.

För mina fantastiska Underbaringar som jag älskar mer än hela universum.

Som jag älskar ännu mer och mer för varje sekund.

Alltid.

Evigt.

Oändligt.

TACK för att vi alla finns.

Tillsammans.

Tack för att jag får uppleva er.

Jag har blivit MOSTER!!!

Mina Ungar har fått sin första kusin!!!

Wiiiiiiiiiiiiiiiiiie!!!

GRATTIS älskade syrran E och C!!!