Senaste inläggen

Av M - 4 november 2012 21:14

Och jag finns någon annanstans.

Kontakta mig om du vill läsa mer.


Kärlek till er alla!

ANNONS
Av M - 29 augusti 2012 18:45

Och så ringde hon.

Sjuksköterskan, för doktorn var inte där just då.

Och sade att jag måste göra en ny biopsi/cellprov.

För det andra jag gjorde i juli hade inte gått att bedöma.

Typ. Eller nåt.

Hon visste inte riktigt vad det var som hade hänt eller varför egentligen och det stod inte så mycket i datorn, men jag måste i alla fall dit och göra ett nytt.

För att vara på den säkra sidan.

Och det är jag tacksam för.

Även om jag nu fick en iskall klump i magen igen.

Burr vad jag avskyr cellförändringar. Det är liksom inte bara just då när de upptäcks.  Utan även 1,5 år senare så är det fortfarande struligt, trots att det är nästan prick ett år sedan jag opererades.


Jaja.

En glad nyhet är att jag i ett halvår framöver kommer att få jobba 87,5% istället för 75%. Min vanliga arbetsplats, men en kollega skall gå ner lite i tid för ett tag så det är därför. Najs som tusan och påskrivna papper idag.

ANNONS
Av M - 26 augusti 2012 21:37

Idag har Tvåan och Trean gått på upptäcksfärd bland alla smycken jag samlat på mig genom åren. Härvor av trassel där halsband och örhängen ömsint lindat sig om varandra och vägrar släppa taget.

Trean provade örhängen på mig. I mina otränade och allergikänsliga öronhål som inte burit örhängen på väldigt länge. Men det gick.

"Mamma, blunda och tänk på något annat så gör det inte ont när doktorn sticker dig i örat!"


Idag har också en ny - för oss - säng begagnatshoppats och hämtats åt Tvåan. Stolt som en tupp och överlyckligt nöjd blev han minsann.


Och så fick jag tummen ur att äntligen slänga iväg lite klädbeställningar till Underbaringarna. Långkalsongerna var visst urvuxna och likaså strumporna.

Och Trean växer som ogräs och vill ha allt i rååååsa. Fast andra färger går också bra, för då låtsas hon bara att det är rosa ändå. Haha.

Tvåan varvar Hello Kitty med Blixten McQueen. Tights eller långkallingar allra helst. Han älskar rörelsefriheten i det kroppsnära. Och mycket färg skall det vara.

Ettan är noga med att det blir rätt stil för just honom. Han vill se ut som han själv vill och avskyr kläder som knölar sig. Så där är det mer kräset att handla. Men hans fötter växer. Och växer och växer. Vinterskor står näst på tur. I större storlek än vad jag har. 38-39 landar han på nu, för han vill ha plats för att vifta med tårna. Jag har försökt övertyga honom om DrMarten's kängornas förträfflighet (i en baktanke om att jag då kan få ärva hans kängor när han säkerligen växt ur dem om max ett halvår. Haha en liten Mamma får inte vara dum inte) men icke.


Men mest av allt idag.

Så är det så förunderligt skönt att kunna andas igen.

Känna sitt hus och veta att det fungerar.

Kunna släppa fokus och vardagsplanerande kring vattendrickande och toabesök och bara vara igen.

Istället se allt annat som vill göras. Som tigger om att bli gjorda. Pockar på uppmärksamheten. Och kanske behöver jag göra en lista även där.

Jag känner hur inspirationen sakta börjar flöda i ådrorna och lusten har väckts och tankar som att kanske kanske det vore en idé att göra om förrådskattvinden till klädkattvind för hela familjen. Eller i alla fall den vänstra långsidan. Den högra rymmer julsaker och minneslådor och metalkonsertströjor och dagböcker och min kemibok från högstadiet och och och.

Men den där andra långsidan. Där det mesta bara staplas och samlas fast som egentligen bara kan rensas. När "sen" har kommit. Och jag blir glad bara av tanken på hur bra det kommer att bli. När tiden och möjligheten finns.

Åh det bara kliar i fingrarna att få sätta igång. Samtidigt som jag njuter av att bara vila i tanken att det finns där i framtiden att göras och känna hur all inspiration bara virvlar omkring där inne. Levande och sprittande.

Åååh vi kan bo och leva i vårt hus!!!

(och förlåt kära Hus för att jag kallade dig "SKITHUS" så många gånger. Du vet att jag inte menade det ändå.)


Och så har vi spelat Monopol.

Åskan dundrade och var nästan mitt över oss ett tag.

Inga kontakter eller kablar fick sitta i och i rädslan att bli uttråkad så hojtade Ettan glatt: "Monopol Mamma!"

Och där blev vi sittandes på golvet.

Vi spelade och spelade och skrattade och surade och skrattade lite till. Över tur och otur och förlorade pengar och vunna leenden.

Kablarna sattes tillbaks, men ingen ville slita sig från spelet.

Bara godnattsagan blev mer lockande till slut och sömntunga gäspningar gjorde en liten Mamma alldeles sovtrött och jag kunde nog ha lagt mig för natten där vid åttasnåret när det var dags att jaga den äldsta Underbaringen i säng.

Imorgon fortsätter vi spela. Jag får tassa försiktigt till tandborstningen så jag inte rör till alla pengar och spelpjäser.

Av M - 26 augusti 2012 13:38

Tack vare fantastiska underbara hantverkare (en grävmaskinist och en rörmokare) så tog det bara en dags arbete för de nya rören att hamna i backen och dras om i hela huset.

Fast tack är liksom inte tillräckligt när man vet att människor har ställt upp långt utöver vad andra kanske skulle göra.

Bor ni i närheten och behöver namn och nummer till de allra bästaste så är det bara att ni hör av er så skall ni genast få namn och nummer.


Aaaah ljuvliga vatten!!!

Att kunna ge mina Underbaringar ett stort glas med iskallt rent vatten direkt från kranen när de känner sig törstiga.

Att kunna spola på toaletten och slippa cykla till mormor och morfar när de blir kissnödiga.

Att kunna duscha när vi vill och behöver.

Och att kunna laga mat med riktiga råvaror.


Jag är tacksam och lyckovarm i hjärtat av allas ansträngningar för att det här skulle lösas så snabbt och smidigt som det bara gick.

Och allt stöd och empati från familj, vänner, facebookbekanta och ortsbor.

Kärlek till er alla.


Nu är det bara tvättmaskinen som behöver komma igång. Att inte ha tvättat på en vecka märks i både tvättkorg och klädhögar haha.

Av M - 23 augusti 2012 09:32

Och jag gör mitt bästa för att göra det bra.

Eller i alla fall okej.

Åtminstone så det duger.

Så vi står ut.

Men ångesten och ovissheten river och sliter i mig.

Och snart står jag inte ut.

Min äldsta har slutat stå ut, men han är tapper och försöker ändå.


Och den där ovissheten.

Om kostnader.

Om tid.

Om ork.

Kanske kan vi inte ens bo kvar.

Kanske orkar jag inte ens bo kvar.

För jag orkar kanske faktiskt inte mer snart.

Trots att jag vet att jag vet att jag orkar. Innerst inne.

Men jag måste få vara i den känslan av o-ork en stund.

Att kanske orkar jag inte. Och då tänka alternativ. För att orka stå ut ännu ett litet tag.


Jag sade till min Ettan, att en mamma skall kunna ge sina barn ett fungerande hem där det finns vatten att dricka och laga mat med och en toalett att spola på. Att jag tycker att det här är skitjobbigt. Och jag gråter öppet och fräser ibland också över hur urtrist och onödigt det här är.

Kanske inte alla vill vara så ärliga mot sina barn, vare sig med känslor eller ord. Men jag vill vara ärligt öppen om hur jag känner och mår av det här. Fasader och masker ser mina Underbaringar igenom lätt som en plätt och det oroar dem mer om jag försöker spela och dölja. För då är det inte jag.

I vår familj är det okej att vara både orolig, ledsen och arg så väl som glad, lycklig och skrattig. Alla känslor får plats. Och vi pratar om allt. Det är så det är.


Försöker bringa yttre ordning på grund av inre kaos.

Plockar och grejar och dammsuger trots att det snart kommer stökas ner värre än någonsin.

Fast allt känns flottigt, kladdigt, orent.

Tänk att vatten och brist på det kan påverka så mycket.


En viktig livslärdom av det här äventyret kommer att bli medvetenheten om min egen vattenkonsumtion. Jag kommer nog att bli lite bättre på att inte slösa. För tänk. Vi spolar i våra toaletter med dricksvatten. Det är egentligen helt sjukt.

Just nu är jag tacksam för regnet som fortsätter komma, för då blir regntunnan full och vattnet kommer till användning till annat än att vattna rabatter.


Och det är skönt att gråta i regn.


Av M - 22 augusti 2012 16:14

Rörmokaren kom idag.

Och efter att ha rensat bort alla grodor och paddor och gammal isolering och grus där nere i mätarbrunnen, så fick jag skruva på vattnet ute i gatan. Jisses. Mätarens siffror bara rusade, medan vi klart och tydligt hörde hur det susade i rören i köket...

Så, allra mest troligt så är det ett rör som gått av. Under huset.

SKIT SKIT SKIT!!!

Som om det inte räckte med att jag i slutet på förrförra veckan fick beskedet att det i den ena skorstenskanalen mynnar ut ventilationsrör inbyggda i dubbla lager eternit...(snacka om tur jag har haft de senaste sex åren jag har eldat i öppna spisen som använder sig av just den rökkanalen!!! Överhettning eller soteld, så hade huset kunnat vara puts väck och jag hade fått uppleva en fjärde storbrand.) Så, det hålet behöver jag låta mura igen och sedan ta bort eterniten och dra helt nya ventilationsrör i hela huset. Jag tyckte att det räckte rätt bra med det.


Men i alla fall. Tillbaks till vattenläckan.

Så, vad blir nästa steg? undrade jag.

Ringa grävmaskinist som får gräva från gatan, in på tomten, runt huset och in under stengrunden.

Därefter kommer rörmokaren tilllbaks och lägger ner nya rör, drar in i huset och sedan behöver alla rören inne i huset bytas. På det viset kan man koppla ifrån hela det gamla systemet och jag slipper oroa mig för att fler gamla rör går sönder.

Och jag får vattenmätare direkt vid huset och jag kommer att kunna stänga av vattnet själv, utan att behöva ringa kommunjouren som får hacka upp asfalten för att komma åt...

Det är ju dock inte gratis direkt. Och går inte i en handvändning. Blä blä blä.

Men jag hade tur, för grävmaskinisten passerade mitt hus precis när jag och rörmokaren stod ute och pratade om honom. Så vi vinkade in honom och grävmaskinisten sade direkt: "jag kommer och gräver redan ikväll" och menade på att rörmokaren kunde börja med rören ikväll sedan också. "Klart hon måste ha vatten!!"

Men det blir någon gång i helgen i alla fall för rörmokaren är egentligen rejält krasslig och jag är så tacksam att han förstod paniken och kom till mitt hus idag ändå....


Försäkringsbolaget får jag dock ingen hjälp av överhuvudtaget. Jo, om själva huset hade skadats så hade jag kunnat få en viss kompensation. Men inte när ett rör springer läck och jag behöver gräva om allt och byta allt. Då får jag stå för allting själv. Och jag har känt mig dum och grundlurad och alldeles förtvivlad för att jag hela tiden betalat villaförsäkring och trott att jag varit tryggad... men icke.

Så, jag har gråtit och svurit igår och idag. Rödögd på jobbet är bara förnamnet.


Men jag tröstar mig med.

Att när allt det här är färdigt, så vet jag att jag bor i ett vattensäkert hus.

Det är något positivt i allt det här eländet i alla fall.


Nu återstår bara att försöka inpränta i kroppen att den endast skall bli kissnödig mellan klockan 08.00-16.00

Och att slippa disk ett par dagar och äta mestadels pizza och thaimat låter inte heller helt dumt.

Av M - 21 augusti 2012 21:57

Tänk att tystnad kan vara så befriande.

Och hur man  kan lära känna ett hus på sex år, så att även de mest subtila ljud - eller snarare förändring i ljud - får ens kropp på helspänn och varningsradarn slår igång. Med full rätt.

För när ljudet som av toalettbrus i köket aldrig slutade brusa. Så förstod jag att det inte var spolningsbrus. Utan något helt annat.

Panikringning till älskade pappa som hörde hur nervös jag var och kom på stört. TACK!

Han lyssnade i köket. Och sedan gick vi ut på gården och  hjälptes åt att lyfta på betonglocket till brunnshålet. Och istället för att se isoleringsmaterial och ett gäng grodor och paddor, så var hålet halvfyllt med vatten. SKIT SKIT SKIT!!!

Jag började gråta. Det gick bara inte att stoppa. Först eldningsförbud förra veckan (ventilationsrör som går in i ena skorstenspipan... SKIT!) och nu det här.

Ring kommunen, sade min far.

Så jag samlade ihop mig så gott jag kunde och efter lite väntan så kopplades jag fram till SOS Alarm som skulle skicka ut en jourkille.

Pappa åkte hem och mamma avlöste honom.

Tillsammans så diskade vi undan. Fyllde kärl med vatten till toalettspolning och tandborstning. Vek tvätt och hängde tvätt.

Och så möblerade vi om.

Haha. Så typiskt oss liksom. Mammas förslag och jag var ju inte sen att haka på.

Och åååh så skönt det var att hon fanns här medan jag väntade på jourkillen.

Efter nån timme så ringde han och kom över och det är verkligen världens bästa jourkille.

Han kunde inte hoppa ner i hålet på grund av allt mörker, vatten och gegga. Men han for tillbaks och hämtade grejer för att kunna stänga av vattnet ute i gatan.

Fast först så var han tvungen att spetta upp asfalten för att kunna komma åt avstängningsmockafjongen, eftersom nötterna som asfalterat det uppgrävda för ett par år sedan, även asfalterade över alla såna grejer. Smart, va?

I alla fall.

Vattnet stängdes av och aldrig har väl tystnad känts så skön.

Alltså, den jourkillens humor, värme, empati och hjälpsamhet  är värd hur mycket som helst. Han borde ha chefslön på kommunen. Jag upplevde samma sak när mitt stora träd rasade för något år sen, för då var det han som var först på plats då också.

I alla fall, hans hjälpsamhet sträckte sig långt och efter en hel del tips för den närmaste tiden så känner jag mig lite lugnare.

Imorgon blir det till att ringa rörmokare för att försöka klura ut var nånstans det läcker. Och jag är helt inställd på att det blir ett rätt stort projekt. Golvet måste nog definitivt brytas upp, för ingen verkar veta var rören går in i huset nånstans eller hur det ser ut där i krypgrunden.

Men går det att fixa, så går det även att fixa en avstängningskran nere i "hålet" och då kan jag reglera vattenavstängningen själv från ovan mark.


Men ändå.

Varje gång jag har haft kontakt med kommunen eller värmebolaget (när vedpannan sprack för ett par år sedan och jag fick installera fjärrvärme istället. Då behövde avstängningen ute i gatan också grävas fram från asfalt och grus och skit) så har jag bara hört att det varit typ "omöjligt" att fixa mätare och avstängning inne i huset.

Fast för ett par månader sedan så kom det en kommunkille förbi för att byta vattenmätare. Jag vet dock inte om det blev gjort någon gång, för han skulle återkomma en annan dag. Sade han när han kikade ner i hålet och såg paddorna och grodorna. Men han sade faktiskt att det kanske skulle kunna fixas med en kran nere i hålet. Men han visste ju inte eftersom han inte hoppade ner där nån gång...


Jaja.

Strul och krångel och jag ser hur kostnadsberget bara växer sig massivt skyhögt...


SKIT SKIT SKIT.

GRÅT GRÅT GRÅT.

Och TACK TACK TACK!!!


  Mina vänner som gett stöd och empati på Facebook, ni är underbara.

  Jourkillens empati och sättet att hjälpa mer än vad han egentligen behöver gör mig alldeles varm i hjärtat av tacksamhet.

  Min Älskling som finns så långt bort men ändå känns nära när sånt här händer.

  Mina fantastiska Underbaringar som somnade trots en gråtande mamma som förtvivlat försökte lugna dem med att allt skulle ordna sig. Att höra deras lugna andetag får mitt hjärta att värka av kärlek och lycka och jag vet att vi i alla fall har varandra. Sen får det vara eldningsförbud och vattenläckor hur mycket det vill.

  Och mina föräldrar är världens bästaste och jag älskar er så fantastiskt!



Sorry om inlägget är rörigt.

Orkar inte korr-läsa idag faktiskt.

Behöver bara få ur mig allt.

Av M - 21 augusti 2012 16:56

Lyssnar på förra veckans avsnitt av Project Runway under tiden jag skriver och läser runt på bloggar.

Kikar till det ibland, men det är najs bara att höra programmet och allas röster. Lite sällskap här i köket medan Minstingarna tittar på Spöket Labanfilm i vardagsrummet.


Känns som att sviterna efter en supersuperb Skansensöndag och megamatad måndag börjar visa sig. Lite slött och slappt och sömnigt så där. Tröttmössetisdag. Och jag tänker att jag skall lägga mig tidigt ikväll.

Fast det vet jag ju att det inte kommer att hända. För när kvällen väl är här och Underbaringarna godnattsagade, påpussade och omstoppade, så njuter jag av tid när bara mina egna tankar hörs. Och ikväll är det ju dessutom tisdag. Nytt avsnitt av Project Runway. Yey!


Och idag flyttade ett gäng svanar.

Hösten är definitivt i antågande.

Mmm jag längtar verkligen klar och krispig luft, nattfrostigt gräs, rödkindade rönnbär och stolta trattisar i skogen.

Presentation


Mamma till tre Underbaringar, varav den ena är "made in Denmark" via insemination.
Äggdonator är jag också och vill uppmuntra alla som känner sig manade att donera - ni är värdefulla!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2012
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Hej på dig!

Följ bloggen

Följ QueenOfNight med Blogkeen
Följ QueenOfNight med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se