Alla inlägg under augusti 2011

Av M - 25 augusti 2011 02:45

Jag är. Hungrig. Lite sömnig.

Och svindlig.


Nattinatt och godmorgon!

ANNONS
Av M - 23 augusti 2011 11:06

Tankarna spretar.

Och orden vill inte komma.

Snurrar, virvlar, gömmer sig.


"Det rullar på."

Undrar hur många gånger jag svarat så de senaste, ett, tre, fem åren?

Och det är de bästa orden.

För jag njuter vardag.

När allting bara flyter på.

Väckningspussar, rullgardin upp, jobb, hämtning, läxor, matlagning, skratt och tjafs, rullgardin ner, godnattsagor och pussar och sedan sjunka ner i soffan med filt och musik och djupa samtal med vänner.

Andas.

Och jag njuter!

Av att jag har möjlighet att njuta just vardag. Att jag är privilegierad att få ha vardag med mina Underbaringar. Lyckliga jag!


Men jag längtar mina ord.

De där smekande, lekande orden.

Som kan beskriva känslor jag besitter så nära, nära.

Min magkänsla som är ofelbar. Det enda felbara är jag själv som stundom ignorerar den. Stänger öronen och istället för att lyssna inåt. Så lyssnar jag för mycket på förnuft och reson och glömmer att jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna.

Min största styrka. Och min svaghet.


Och just nu trängs alla slags känslor. Slåss om utrymme och stundtals känner jag mig helt schizad.

Allt och inget tränger sig på och in och jag vet att det är oundvikligt och behövligt och välkommet.

Vidöppen och bejakande.


För ibland känns orden "det rullar på". Som att de har rullat på för länge i samma hjulspår. Och frön började slå rot i höstas att kanske kanske. Börjar det bli dags att byta och bryta de där orden "som vanligt".


För mitt liv ändrade riktning för snart nästan exakt ett år sedan. Passionen slog till. Både en och två gånger. För första gången på flera år. Glömd, dold och gömd, trängde den sig oväntat på och fram. Och jag återupplevde både känslor och platser som jag (omedvetet) försökt förtränga och glömma för att inte göra ont samtidigt som jag själv utvecklades och njöt  varje sekund. För varje minut berikade och fick mig att se mig själv i ett annat ljus. I ett nytt ljus. Och inte bara som Mamma. Utan även som en passionerad Kvinna med ett eget Jag.

Då var jag SÅ nära ett uppbrott.

Vintern och speciellt våren har därefter varit omtumlande på många sätt och vis. Människor har kommit och gått. Nya som gamla. Och kapitel har avslutats. Tid som sträckt sig över många år. Smärtsamt men behövligt och när jag tänker på det så vill jag både gråta men också känna en djup tacksamhet.

Tuffa beslut. De allra tuffaste.

Tunga besked. Några av de tyngsta.

Insikter. Omvälvande, skälvande.

Och allt har berikat. För jag har klarat det.

Och jag är mer hel än nånsin förut.


Hmmm nu kommer orden huller om buller.

De vill fram. Och ut. Tack. Jag låter dem styra flödet nu.


Som sagt.

Jag har alltid varit en känslomänniska.

Men så nära och bejakande mina känslor jag lever nu, har jag nog aldrig levt förut. På gott och ont. Det är mycket som kommer för nära.

Speciellt insikter att öppna dörrar kanske inte fungerar längre. Inte här. När människor, samhälle och jobb kommer alltför nära. In på det privata. 

Men jag är inte van att leva på annat vis än med öppna dörrar. Vill inte leva på annat vis. Och de där fröna som såddes förut, att kanske röra sig till andra marker, börjar alltmer slå rot. Fast inte bara som en fly(tt). Utan även som att det kanske börjar bli dags?  Och det känns skönt att vila i den tanken.

Jag har min stora dröm kvar. Och jag vet att drömmar kan slå in. Eller uppfyllas snarare. Av egen styrka och beslutsamhet. Ingenting är omöjligt.


Och jag möter människor.

Väninnor med tjejsnack och fniss och djupa ord om universum och barn, män och relationer.

Vi sitter på café och pratar och fnittrar.

En gång såg jag mig omkring och lade märke till ett gäng kvinnliga studenter. Tjugoåringar som max. Som pratade och fnittrade.

Och jag såg mig och mina väninnor som utifrån. Och slogs av tanken. Att det bara är utsidan som egentligen åldras. För i tjugoåringarnas ögon måste vi ju ha tett oss som de fyrtiodrygaåringar vi är. Men samtalen som avhandlades, fnissandet och allvaret. Det har nog inte ändrats nämnvärt genom åren. Bara fördjupats och färgats av erfarenheter. Men ämnena som sådana är tidlösa. Tjejsnack, män och relationer. Haha. (det är bra med självinsikt)


Och ja, våra diskussioner handlar i mångt och mycket om män. Och relationer.

Och jag känner med hela kroppen och hjärtat hur redo jag är att faktiskt träffa någon. På riktigt.

Haha, den eviga singelpinglan som inte velat röra till livet med relationer...Men som sagt, livet det senaste året har varit omvälvande. Och omvärderande. I många aspekter. 

Och min magkänsla tycker också att det börjar bli dags  och är mycket tydlig i sitt tyckande vad gäller dejtingobjekt.

Stretar emot med alla taggar utåt efter bara några mail och då vet jag att det inte ens är värt ett första möte.

Eller också omfamnar den med värme och sprider ett pirrande lugn i hela min kropp.

Och jag och min väninna har i våra nattliga samtal kommit fram till att det går utmärkt att skylla allt på Blake Shelton. *fniss*

...men jag lyssnar på min magkänsla...

Och jag är redo. För något riktigt och beständigt.

Skall bli intressant att se vem som trillar in... och stannar.


Och den här låten har jag haft på repeat hela tiden när jag skrivit det här.

Fick den på chatten av min bästaste Jennifer och ett ljuvt sting av längtan och saknad svallar över mig när jag hör texten.



ANNONS
Av M - 18 augusti 2011 23:40

Jag kan andas igen.

Ny energi.

Strömmar in.

Och forsar ut i minsta lilla fingerspets.


Cellförändringarna är bortopererade och ivägskickade på analys.

Och jag kan andas.

Först nu märker jag. Hur jag så länge egentligen gått på halvfart.

Omedvetna tankar som ändå trängt sig på och stört. Infiltrerat varje vilja och agerande.

Men nu är det kanske äntligen över.

 

(för det där analysresultatet visar vad det visar och det tänker jag inte slösa energi på. det läskigt ovälkomna är borta ur min kropp och det är det som är huvudsaken!)


Och jag känner hur jag vaknar.

Med alla sinnen.

Vidöppna, nyfikna, väntande.


Och idag fikades det under äppelträdet. Det träd vars frukttyngda grenar nästan nuddar ens huvud.

Skrattade. Så tårarna rann.

Leende känsla.

Och tid som försvann.







Av M - 16 augusti 2011 10:02

Den här går på repeat här hemma just nu.

Rösten. Musiken. Texten.
TACK  S för att du introducerade mig till Blakes musik.


(Verse 1)
If I could
I would dare
Feed your dreams
And starve your fears
If I could
Light the world
We could sit
And watch it burn
We could fall asleep inside the glow

(Chorus)
So tell me what I gotta do to win you over
You'll never have to wonder if you need another
You'll never have to wonder if I understand
And every time you reach for me you'll find a hand
Ohhh

(Verse 2)
If I could
Take you in
Feeling you deep
Beneath my skin
Then I could
Slip away
With you as a poison in my veins
I don't wanna fall asleep alone
And wake up knowing that I died without the one

(Chorus)x 2
So tell me what I gotta do to win you over
You'll never have to wonder if you need another
You'll never have to wonder if I understand
And every time you reach for me you'll find a hand
Ohhh

(Ending)
If I could
I would dare
Feed your dreams
And starve your fears...

Presentation


Mamma till tre Underbaringar, varav den ena är "made in Denmark" via insemination.
Äggdonator är jag också och vill uppmuntra alla som känner sig manade att donera - ni är värdefulla!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Hej på dig!

Följ bloggen

Följ QueenOfNight med Blogkeen
Följ QueenOfNight med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se