Tankarna spretar.

Och orden vill inte komma.

Snurrar, virvlar, gömmer sig.

"Det rullar på."

Undrar hur många gånger jag svarat så de senaste, ett, tre, fem åren?

Och det är de bästa orden.

För jag njuter vardag.

När allting bara flyter på.

Väckningspussar, rullgardin upp, jobb, hämtning, läxor, matlagning, skratt och tjafs, rullgardin ner, godnattsagor och pussar och sedan sjunka ner i soffan med filt och musik och djupa samtal med vänner.

Andas.

Och jag njuter!

Av att jag har möjlighet att njuta just vardag. Att jag är privilegierad att få ha vardag med mina Underbaringar. Lyckliga jag!

Men jag längtar mina ord.

De där smekande, lekande orden.

Som kan beskriva känslor jag besitter så nära, nära.

Min magkänsla som är ofelbar. Det enda felbara är jag själv som stundom ignorerar den. Stänger öronen och istället för att lyssna inåt. Så lyssnar jag för mycket på förnuft och reson och glömmer att jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna.

Min största styrka. Och min svaghet.

Och just nu trängs alla slags känslor. Slåss om utrymme och stundtals känner jag mig helt schizad.

Allt och inget tränger sig på och in och jag vet att det är oundvikligt och behövligt och välkommet.

Vidöppen och bejakande.

För ibland känns orden "det rullar på". Som att de har rullat på för länge i samma hjulspår. Och frön började slå rot i höstas att kanske kanske. Börjar det bli dags att byta och bryta de där orden "som vanligt".

För mitt liv ändrade riktning för snart nästan exakt ett år sedan. Passionen slog till. Både en och två gånger. För första gången på flera år. Glömd, dold och gömd, trängde den sig oväntat på och fram. Och jag återupplevde både känslor och platser som jag (omedvetet) försökt förtränga och glömma för att inte göra ont samtidigt som jag själv utvecklades och njöt  varje sekund. För varje minut berikade och fick mig att se mig själv i ett annat ljus. I ett nytt ljus. Och inte bara som Mamma. Utan även som en passionerad Kvinna med ett eget Jag.

Då var jag SÅ nära ett uppbrott.

Vintern och speciellt våren har därefter varit omtumlande på många sätt och vis. Människor har kommit och gått. Nya som gamla. Och kapitel har avslutats. Tid som sträckt sig över många år. Smärtsamt men behövligt och när jag tänker på det så vill jag både gråta men också känna en djup tacksamhet.

Tuffa beslut. De allra tuffaste.

Tunga besked. Några av de tyngsta.

Insikter. Omvälvande, skälvande.

Och allt har berikat. För jag har klarat det.

Och jag är mer hel än nånsin förut.

Hmmm nu kommer orden huller om buller.

De vill fram. Och ut. Tack. Jag låter dem styra flödet nu.

Som sagt.

Jag har alltid varit en känslomänniska.

Men så nära och bejakande mina känslor jag lever nu, har jag nog aldrig levt förut. På gott och ont. Det är mycket som kommer för nära.

Speciellt insikter att öppna dörrar kanske inte fungerar längre. Inte här. När människor, samhälle och jobb kommer alltför nära. In på det privata. 

Men jag är inte van att leva på annat vis än med öppna dörrar. Vill inte leva på annat vis. Och de där fröna som såddes förut, att kanske röra sig till andra marker, börjar alltmer slå rot. Fast inte bara som en fly(tt). Utan även som att det kanske börjar bli dags?  Och det känns skönt att vila i den tanken.

Jag har min stora dröm kvar. Och jag vet att drömmar kan slå in. Eller uppfyllas snarare. Av egen styrka och beslutsamhet. Ingenting är omöjligt.

Och jag möter människor.

Väninnor med tjejsnack och fniss och djupa ord om universum och barn, män och relationer.

Vi sitter på café och pratar och fnittrar.

En gång såg jag mig omkring och lade märke till ett gäng kvinnliga studenter. Tjugoåringar som max. Som pratade och fnittrade.

Och jag såg mig och mina väninnor som utifrån. Och slogs av tanken. Att det bara är utsidan som egentligen åldras. För i tjugoåringarnas ögon måste vi ju ha tett oss som de fyrtiodrygaåringar vi är. Men samtalen som avhandlades, fnissandet och allvaret. Det har nog inte ändrats nämnvärt genom åren. Bara fördjupats och färgats av erfarenheter. Men ämnena som sådana är tidlösa. Tjejsnack, män och relationer. Haha. (det är bra med självinsikt)

Och ja, våra diskussioner handlar i mångt och mycket om män. Och relationer.

Och jag känner med hela kroppen och hjärtat hur redo jag är att faktiskt träffa någon. På riktigt.

Haha, den eviga singelpinglan som inte velat röra till livet med relationer...Men som sagt, livet det senaste året har varit omvälvande. Och omvärderande. I många aspekter. 

Och min magkänsla tycker också att det börjar bli dags  och är mycket tydlig i sitt tyckande vad gäller dejtingobjekt.

Stretar emot med alla taggar utåt efter bara några mail och då vet jag att det inte ens är värt ett första möte.

Eller också omfamnar den med värme och sprider ett pirrande lugn i hela min kropp.

Och jag och min väninna har i våra nattliga samtal kommit fram till att det går utmärkt att skylla allt på Blake Shelton. *fniss*

...men jag lyssnar på min magkänsla...

Och jag är redo. För något riktigt och beständigt.

Skall bli intressant att se vem som trillar in... och stannar.

Och den här låten har jag haft på repeat hela tiden när jag skrivit det här.

Fick den på chatten av min bästaste Jennifer och ett ljuvt sting av längtan och saknad svallar över mig när jag hör texten.

 

poppoeten

4 september 2011 11:06

Fina! Nånstans tror jag att vi som lever våra känslor vinner i längden... inte så att vi vinner över andra, men vi vinner liv. jag är mer rädd för det avstängda, avtrubbade. då blir jag riktigt skraj.
önskar att du har det gott och blir glad av att du känner styrka!
kram från en poppoeten i känslorymden

http://poppoesi.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det återigen gått alltför lång tid. Och det är inte brist på saker att skriva om. Tvärtom. Massor behöver komma ut och ner i skrift. Jag har dock insett två saker och det är verkligen inga undanflykter: *Jag behöver en dator. Som står på...

Om musik förut varit lika nödvändigt som luft för att kunna andas, så är den nu allt. Jag lever musik...är musik....så där så hela kroppen vibrerar darrar känner i minsta lillacell och nervtråd. Melodier, rytmer, texter, röster... när ens hela varels...

Åh jag måste komma igång att skriva igen. Tappade lite sugen då ett låååångt inlägg bara försvann vid publicering bara för att min mobil växlar uppkoppling mellan wi-fi och mobildata när jag skriver i sovrummet. Gaaah. Och på jobbet så har kolleg...

En vecka kvar och jag kan knappt bärga mig...jag är otroligt obra på tålamod haha.   I veckan som kommer är det en massa möten och grejer på schemat. Jag får se om det blir fortsatt vabb eller inte. Den där hostan har ju en tendens att sitta i, s...

Att längta så jag knappt vet var jag skall ta vägen...   Veckan har bestått av vabb sedan måndag efter lunch. Njutiga hemmadagar och idag åkte vi till en badplats för årets första dopp. Barnen badade, inte jag haha. Jag kunde ju absolut lagligt s...