Att blotta mig.

Mina drömmar, tankar, fantasier och känslor.

Det är skitläskigt fast ändå inte.

Jag är den jag är och börjar bli i nästa fas.

Jag älskar att utvecklas. Utmanas. Utsiras.

Att rent fysiskt känna hur ens inre utkristalliseras.

En så häftig känsla.

Och att gå omkring med en konstant längtan inombords.

Tankar som snurrar.

Mmm...

Och min hjärna spinner snurrar svindlar.

Jag känner hur orden trängs och sakta men säkert hittar de ut som meningar, stycken, texter. Trevande formuleringar men känslan och rytmen finns där. Olika språk för olika syften. Och jag känner med hela mitt väsen att det här är bara början. De processer som satte igång i november var bara början på den virvelvind som för mig tillbaka till mig själv.

Alltså dagen idag.

Den har väckt så mycket tankar.

För att inte tala om känslor...men det behöver bli ett eget inlägg.

Men det här att sitta på café och teckna och skriva och titta på folk och lyssna på musik och... ja bara känna hur energi fylls på i både kropp och själ. Jag har saknat det så himla mycket. Jag älskar mitt kreativa jobb, men tänk att kunna komplettera med nån dag då och då (en dag i veckan vore drömmen!) där jag kan jobba så där? På café? Kanske blir den där barnboken till då?

...mitt huvud snurrar av tankar...

Jag är på rymmen.

Ja det känns så i alla fall, varje gång jag är iväg nånstans utan mina Barn.

Fast jag har en giltig orsak -  idag skall jag träffa läkare och audionom angående den tinnitus jag haft i evigheter. 

Laddar med musik (Moonspell, Siebenbürgen och Morgana Lefay) i öronen (mohahaha bra med öronpluppar inför hörselkoll?! Näää...) och havrechai och lite tecknande på café innan det är dags. Guuuu' så jag har saknat det här... att sittta på café och teckna/skriva och iaktta folk. Underbar energipåfyllning om så bara för en liten stund.