Senaste inläggen

Av M - 15 april 2012 14:36

Ettans första träning på konstgräsplan.

Och väl hemma, täcktes golven av brun låtsasjord.

Socker fanns där tydligen också.


Sedan blev han stor.

Släpptes fri.

Med nyfiket spanandes Mammaögon från vardagsrumsfönstret.

Titta noga.

Springa över järnväg.

Titta noga.

Grönt för gå och inga bilar.

(annars vet han att se noga så att bilarna verkligen stannar för rött - det är inte det vanligaste. Tyvärr)

Springa över rödljusväg.

Hem till kompis.

Själv över farligheter för allra första gången.

Själv även hem.

Jag sade en tid.

Han kontrade med en annan.

"För Mamma, det är väl ljust då också nu, va?"

...mörkerrädslan gav sig till känna och jag försäkrade.

Att nu är det ljusare tider och vill du så kom den senare tiden.


Skutteliskutt.

Så stor liten Plutt.

Som ofta, ofta vände sig om för att se efter mig i vardagsrumsfönstret.

Och vinkade.

Och växte flera meter.


Av M - 14 april 2012 15:53

Att svindlande längta.

Hud och doft

som etsat sig in i.

Hjärta och fingertoppar.


Att känna så självklart.

Så omedelbart.

Med varje andetag

och känsla.


Att blunda.

För bakom ögonlock.

Ser jag  doft och värme och starka armar som lyfter, bär och fångar.


Att gråta.

Tårar som tränger sig på.

Ostoppbara ohejdbara fullständigt njutbara.

Av lycka.

Av rörelse.

Av att bara få finnas till och leva i närhet.


Att veta.

Med varje fiber.

Av hela mitt jag.

Att så är det bara.

Och så vill jag.

Alltid.

Av M - 13 april 2012 11:32

Choklad.

Kyssar.

Och självklarheter.

Ovanlig vardag.

Jag är lycklig.

Och svindligt längtig.



Av M - 5 april 2012 20:54
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  

.

Av M - 26 mars 2012 21:53
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av M - 6 mars 2012 09:12

Sjukor avlöser varandra.

Kräksjuka senast.

Men det blev en lindrig variant och jag är tacksam.

Fönstren skulle behöva få sig en omgång.

Och ytskikten gnuggas och skuras.

Rastlöshet i kroppen.

Malande känsla. Och tiden sniglar sig.

Extra mycket nu, med måndagskänsla i kroppen, trots tisdagskyla och sol.


Snart blir det femårskalas.

Det ser jag fram emot.

Min Fining som är så stor.


Äsch.

Splittrad är bara förnamnet.

Och en känsla av att "aldrig"...



Av M - 9 februari 2012 20:42

Andetag runt mig. Alltmer sovande, drömmande. Tungt trygga.

Och orden rinner inuti mig.

Flödar.

Jag sorterar, väljer, omplacerar och formulerar.

Önskar för vilken gång i ordningen att jag kunde koppla in en skrivare till hjärnan.

För att få ner alla bokstäver för hand, känns som en omöjlighet.

Tröghet.

Som att simma i sirap.

Kroppen tung och varm.

Ligga blickstilla.

Medveten om att ligga blickstilla och känna att jag verkligen inte vill röra mig minsta lilla. Och att jag kan välja att ligga kvar.

Stanna mellan drömmar.

Blickstilla.

Stilla blick.

På garderobsdörrar och gatulampsblänkande handtag.

Att fysiskt känna hur enbart hjärnan är aktiv.

Där inne pockar ord och tankar på uppmärksamhet och jag vet på förhand vilka tangenter jag vill trycka ner. I vilken ordning. För jag har tänkt allt det här många gånger förut.

Men jag orkar inte.

Det här är allt jag mäktar med.

(och genom fönstret ser jag en fullmåne i nedbrytning. Svart natt och lysande grenar)

Essensen. Utan att försvinna mig i detaljer.

Är att det passerade året (som i dagarna närmar sig det datum då allting började).

Var ett riktigt jäkla skitår.

(och jag som nästan aldrig svär. alls.)

Och att det som nyss börjat hittills inte visat tecken på att bli så speciellt annorlunda det heller.

Snarare likadant. Till vissa delar. Vissa tecken. Och det skrämmer. Magkänsla. Och min är stark. Och oftast sann.

Men i alla fall.

Skit kan leda till insikter också.

Och det passerade året var - förutom skit - också livsomvälvande.
Ja, faktiskt livsomvärderande.

Livssanningar som krockade och valet var mitt.

Och för det är jag tacksam.

För femtioelfte gången så trycker jag av alarmet på mobilen.

Snoozefunktion.

Och jag förundras över att tio minuter går så fort.

När tiden står still.

I rummet som till brädden är fyllt av tungt drömmande andetag.

I´m blessed.

Så är det bara.


 

Av M - 31 januari 2012 08:44

Häromkvällen.

Så låg jag bredvid Ettan innan han skulle somna. Det är stunder då vi pratar om allt mellan himmel och jord. Det brukar bli både roliga och spännande samtal. Och en hel del allvar.

Och just  den kvällen så kom vi in på hur människor i andra länder har det. Där det kanske är krig och svält. Och vi pratade om trygghet i vårt land och ensamkommande flyktingbarn från länder där det inte är lika tryggt. Hur det kan komma sig att föräldrar väljer att skicka bort sina älskade barn och vad det kan innebära för barnet. Och jag märkte att han blev väldigt berörd och tankfull.

Och jag berättade att det finns ställen inte långt från oss, där de barnen får bo tills de får ett nytt hem.

Ettan frågade då om man kan "köpa" de barnen. Fast han förklarade snabbt att han inte menade köpa-köpa, utan om man kan få ta hand om ett sådant barn. Som kommit hit alldeles ensamt, utan mamma och pappa och släkt.

Och jag berättade att ja, det kan man, men då måste personer som bestämmer först kolla så att det är en bra familj för just det barnet att komma till. Att det är en familj med mycket kärlek och glädje.

Då sade Ettan snabbt och från hjärtat:

"Då kan vi få ett i vår familj!"

Skapa flashcards