Senaste inläggen

Av M - 27 maj 2011 21:44

När alla möbler är flyttade.

Syren och liljekonvalj delats i vaser.

Och barnen är mätta och varmt sovande.


Då känns det plötsligt så tyst.

Tankarna blir så högljudda.


Ensam med rädslan.

Ensam med gråten.

Ensam med all längtan och saknad.

Och allt bara snörps ihop och gör ont.


Ingen mer än jag i soffan.

Ingen famn att falla in i.

När jag faller.

Nu.

Kanske faller jag.

I stilla sorg.

Det blir bättre imorgon.

Eller om en timme.

Säkert blir det det.


Men jag är så förbannat trött på att vara ensam.


 

 

 

 

Och nej, jag vet att jag inte är ensam egentligen.

Jag är så tacksam för att så många vill finnas och fångar upp mig om jag faller.

Men just ikväll är jag så fantastiskt längtig och saknig. Och lite ledsen.

 

ANNONS
Av M - 27 maj 2011 13:24

Lyfta möbler är bra terapi.

Sorter saker = sortera tankar.

Tankeskingrare.

Och så blir det lite fint på köpet.

För att inte tala om hur mycket bättre det känns av att läsa alla fina hälsningar, prata med bästaste A på msn och telefonsamtal från Någon vars röst gör mig alldeles varm och lyckopirrig.


Lite bilder för att avsluta här innan fredagsmyset startar.

Har jag någonsin visat min ryggtatuering för er?

Den färdigställdes 2002, så den har några år på nacken (eller ryggen...haha så rolig jag var nu då).

Det är ju inte direkt så att jag går och tittar på den själv heller, så ett par bilder blev det idag.

Håll till godo.


Ovanifrån:

 

Bakifrån, dåligt ljus.  

Bakifrån, mycket ljus

 

ANNONS
Av M - 26 maj 2011 19:51

Here it goes.

För jag har förstått att många av er har undrat vad jag skrivit om idag eftersom jag låste blogginlägget imorse.

Det är inget hemligt på så vis. Bara jobbigt och ledsamt.


Så för att göra en lång historia kort:

Idag - när jag stod på skolgården och såg Minstingarna åka rutschkana - så ringde mobilen.

Bara att se "privat nr" på skärmen, fick mig att bli alldeles kall. Och jag bara visste.

Och när barnmorskan i andra änden av luren sade att hon hade besked gällande det cellprov jag lämnat prick två veckor tidigare, så visste jag redan. Man ringer inte om ett prov när det ser bra ut...

Och hon berättade att provet visat att jag har måttliga cellförändringar.

Hon berättade vad som kommer att hända nu.

Undrade om jag hade några frågor.

Och jag sade bara: nej, inga frågor.

För tusan.

Jag höll ju på att bryta ihop där och då. Inte kunde jag börja ställa mig och skrika ut på skolgården och fråga om jag kommer att dö och hur snart?!

"Lycka till nu" önskade hon.

"Tack" svarade jag och sedan lade jag på.

Började messa till ex-maken med skakiga händer, men fick avbryta när en annan mamma kom fram och började småprata.

Och jag stod där. Svarade, pratade och kände runda tårar vila i ögonvrårna.

Cyklade hem med Minstingarna.

Och sedan började jag gråta. På riktigt.


Och det gör jag fortfarande.

Inte för att jag vill. Men tårarna bara kommer.

När man googlar på cellförändringar, så klumpas ordet måttliga ihop med svåra.

Och orden konisering, livmoderhalscancer, strålning och död har snurrat i skallen hela dagen.

Jag undviker bloggar och andra siter. Men läser på sjukhusinformation och doktorslänkar. Har tunnelseende för det positiva och kan bara se det negativa. Kan inte läsa på annat vis just nu. Måste få veta vad det _kan_ innebära.


Så nu är jag rädd. Igen. Jag hade en tid med dödsångest efter att jag fått besked att jag har synliga cellförändringar, men lyckades koppla bort tankarna till slut. Men tankarna återkom dagen innan cellprovet. Och nu. Nu känns det bara SKIT!!!


Jag vill inte dö från mina Barn!!!


Vi har alltid pratat om det i vår familj. Att vi varit så förskonade. Från cancer. Och vi har undrat när det skall drabba även oss.  

Ja. Vad säger man?

Om två-tre månader kommer nästa undersökning, remissen skickades idag.

Och de här månaderna kommer att vara de längsta.

Jag vet att cellförändringar inte är likhetstecken med cancer.

Att det här "bara" är ett tecken på att det kan innebära det i ett senare stadie.
Och att det är bra att det faktiskt upptäckts nu och inte långt senare.

Och jag vet att jag inte är ensam, att det är många som får samma besked.

Och jag vet att det för de allra flesta går jättebra.

Men jag behöver panika. Ett tag.

För än så länge vet jag ingenting om hur det kommer att bli för mig.

Och jag är rädd att inte få uppleva mina Barn eller att de inte skall få uppleva mig. Jag är rädd för att bli sjuk och inte orka och vad händer med mina Barn sen...


Ja.

Kanske är det här lite väl privat att blogga om och länka vidare på Facebook.

Jag har ju inte en aning om vem som egentligen läser samtidigt som jag vet exakt vilka som läser.

Men jag varken vill eller kan hålla skenet uppe.

Jag är den jag är och jag tror att jag kommer att behöva ventilera det här den närmaste tiden, så...

Nu vet "alla".


TACK för alla kramar och tankar, trots att många av er inte visste ett dugg vad det handlade om i förmiddags.

Jag uppskattar det så oerhört att ni så förbehållslöst slösar med er empati och tankar. Det värmer i hela kroppen.

Den enda som vetat helt och fullt redan från början, är min ex-make och honom saknar jag så det gör ont just nu.

Men era ord betyder så himla mycket och gör att det känns mindre ensamt.

TACK TACK TACK mina fina underbara vänner!!!


...för ensam känner jag mig.

Jag skulle ha kunnat ge mycket för att ha en famn att krypa upp i just ikväll.


Och jag är så oerhört tacksam för mina älskade Underbaringar som kommit och kramat och pussat och klappat på mig idag när tårarna vällt fram.

Åh vad jag älskar er mina fantastiska Busråttor.

Mamma älskar er.

Alltid.

Evigt.

Oändligt.

Vad som än händer...

Av M - 26 maj 2011 12:12

Trean leker med barbie.

Vill ha hjälp med påklädning och halsband som fastnar i tufsigt plasthår.


"Mammaaaaaaa, du kan sätta på den här?"


  Hmm kanhända det går lättare om en kropp ingår?!

Av M - 26 maj 2011 08:52
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av M - 25 maj 2011 22:10

I förra veckan så ville Ettan fixa till sommarfrisyren.

Så sagt och gjort.

Ut med en stol på gräsmattan och av med alla kläder.


Så här såg han ut innan jag plockade fram sax och hårklippningsmaskin (som funkar endast om man håller i kontakten samtidigt, då den är glapp som tusan...därför vågar jag inte använda den på mig själv. På gott och ont...):

 

Och så här nöjd blev min Sommar-Ettan:

 

Själv fick jag offra luggen hos frisören, efter all blekning och knasfärg jag hävt i håret det senaste året. Jaja, det var kortklippt eller köpa en ny klippmaskin. Men jag saaaaaaaaaaknar min lugg. Samtidigt som jag längtar efter att raka av alltihopa också... Hmmm.

  Nya frisyren är dock hur najs som helst vad gäller styling. Bara tvätta och sen ingenting mer. Hehe sånt gillar jag.

Av M - 25 maj 2011 09:55

Jo.

Jag har visst en ursäkt .

Klipparen är visserligen lagad, men den förslår inte långt utan soppa i tanken.

Och att sätta sig på buss med dunkar för att fylla på bensin i grannbyn och så tillbaks igen med buss (och två febriga och hostiga Underbaringar på det. Inte ens utan Underbaringar med mig, tänker jag åka buss med bensindunkar). Nejtack.

Fast jag hade faktiskt inte velat ha någon mer ursäkt.

Jag VILL få gräset klippt nån gång.

Snart syns det liksom inte ens att det är gräs. Det liknar mer en maskrosäng med mossmattor utlagda lite här och var.


Jaja.

Vi har i alla fall pantat läskflaskor.
Och nu blir det muffinsbak.


Och så tänker jag längta och drömma lite.

Långa telefonsamtal igår.

Innehållsrika.

Längtande.

Skrattande.

Som om inga år passerat.

Det är bara att vänta.

En dag så.


(fast vissa dagar är det inte så "bara". De där dagarna då det gör så fantastiskt ont att längta så jag vill krypa ur skinnet. Jag är oerhört o-bra på omständigheter och tålamod ibland.)


Av M - 24 maj 2011 21:51

Jisses vad duktig jag är på att uppdatera bloggen.

Eller inte.

Igår var det besök på vårdcentralen med Tvåan för att  kolla upp hans otäcka hosta.

Idag blev det till att rusa till förskolan efter lunch för att hämta febrig Trean.

Virus virus virus.

Jag börjar bli TRÖTT på virus!

Som aldrig vill försvinna och hela tiden muterar och går runt, runt, runt hos oss alla i familjen.

Vi som "aldrig" brukar vara sjuka i princip.

Men denna vinter och vår har varit helt makalös.

Jaja, jag får öva mig på att VAB:a om inte annat.

Och eftersom Underbaringarna är rätt pigga för att vara sjuka, så hinner vi busa och leka en hel massa också.


Imorgon har Ettan idrottsdag i grannbyn.

Och om vädret tillåter så blir det premiärklippning av vår gräsmatta.

Hittills har jag kunnat slippa undan på grund av (eehm "tack vare" är väl kanske en ärligare formulering) klipparen som inte velat starta. Men eftersom Ungarna har en sådan fantastisk morfar som kan byta membran (eller vad tusan det heter) och skruva och pilla, så har jag ingenting att skylla på längre.


Dags att somna till lite play-tv.

Project Runway missade jag igår, till förmån för överraskningsresa med Ettan.

Destination: biograf. Film: Pirates of the Caribbean. Resultat: över förväntan, men 3D-film är för mig överskattat. Både Ettan och jag föredrar vanlig film.

Tänkte därför se Project Runway på tv3play igår, men somnade mitt i alltihopa.

Nytt försök ikväll då, med andra ord.



Presentation


Mamma till tre Underbaringar, varav den ena är "made in Denmark" via insemination.
Äggdonator är jag också och vill uppmuntra alla som känner sig manade att donera - ni är värdefulla!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2012
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Hej på dig!

Följ bloggen

Följ QueenOfNight med Blogkeen
Följ QueenOfNight med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se