Härlig eftermiddagsträff med bästa S och två av hennes pojkar.

Underbara semlor hade hon med sig och det var lek och bus och prat och skratt i många timmar.

Mitt i alltihopa så ringde de från Handels avdelning i Uppsala och gav mig förtroendet att bli deras valambassadör.

Wiiiiiiiiiiiiie!!!

Det är så himla kul, så jag hittar inte orden.

Fantastiskt roligt... och väldans nervöst och pirrigt.

Nu skall jag gå och äta den pizzamacka mina Underbaringar gjorde åt mig...

Iiiiiiiiih vad jag är glad!

Idag ritar jag transportskepp (Star Wars).

MTT.

Eller förresten. En repulsorsläde till en MTT.

Heter det tydligen, enligt boken.

Självkritisk inombords (attans vad svårt det är att rita droider!!!), koncentrerad utåt.

Ettan stöttar och peppar:

"Jag hejar på dig, Mamma!"

Med tungan i mungipan färglägger han i de klaraste färger.

Heja heja Dig, Ettan!!!

Och så blev det ytterligare en jobbträff nästa vecka.

Samma dag till och med.

Bara som timvikarie (inom daglig verksamhet), men ändå.

Spännande!!!

Och betydligt bättre pendlingsavstånd... antingen på orten eller i grannsamhället.

Nu steks det pannkakor här.

Sen lunch efter en fantastisk fikaförmiddag.

Prat, skratt, allvar och så lite politik. Härligt!

Jippie!

Nästa vecka är det dags för ännu en jobbintervju.

Spännande!!!

Denna gången är det för ett jobb som resursperson på en särskola.

Åh vad jag vill!

Vilken start på min arbetslöshet *big smile*

Känns gött när det ändå var ett så stort beslut att fatta, som att säga upp sig själv.

Haha.

Jag upptäckte nyss två nya tänder hos Trean.

Plus en i nederkäken, men den har varit på g ett bra tag.

Hon hoppade liksom över ett par placeringar i överkäken och växte ut ett par lite längre bak, därav att jag upptäckte dem först nu.

Nu har hon tio vita vassa.

Snart elva.

Och nu har jag fått all information jag behövde från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen (hur det blir när jag inte kan skriva in mig på grund av sjuka Barn)jag har kollat upp byte av avdelning i Facket och lite annat smått och gott.

Så nu kan jag vara arbetssökande utan att behöva vara rädd för att ha missat några papper eller så.

Kvar på listan är att aktivera min inskrivning på Arbetsförmedlingen, men det blir när Ungarna är friska.

(om jag inte gör det telefonledes imorgon, för då är inte kontoret bemannat så då går det att ordnas via telefon)

Tvåan har fått Mollipect utskrivet.

VAB i alla fall till och med onsdag.

Dock får jag ingen VAB-ersättning, eftersom jag inte har någon förlorad inkomst (jag har ju vare sig jobb eller a-kasseersättning pga lång karenstid).

Men det är sååå skönt att få lite extra dagar hemma tillsammans allihopa. *Njuter*

Jaha.

Idag är föräldraledigheten för Trean definitivt över. *snyft*

Första jobbdagen.

Som blev första arbetssökandedagen.

Som blev första VAB-dagen.

Ringa vårdcentralen för Tvåans hosta står näst på listan.

Det härjar svinkoppor här i huset.

Så pass att huden krullar ihop sig och ramlar av och antibiotika knapras tre gånger om dagen.

Tvättmaskinen går för fullt.

Berget av lakan och örngott synes oöverstigligt.

Lägg därtill att hittekatten för några dagar sedan hittades med en platt mask hängandes ut ur rumpan och vid närmare besiktning så låg det maskbitar och "riskorn" på och i varenda säng i huset. BLÄ BLÄ BLÄ!!!

Gissa om vi (läs: jag) har tvättat?!

Undrar vad nästa äckel-varning blir?

Magsjuka?

Löss? (det går det på förskolan nu)

Springmask?

Tvåan hostar.

Och hostar.

Hostar, hostar, hostar.

Dessutom så är min kropp ICKE i fertil fas ännu.

Den vill inte ägga när den "borde" och jag kan bara sucka och vänta.

Jaja.

Bara att boka av/om tiden på Ackis i februari och ta det lite senare i vår.

Sånt går ju inte att påverka ändå. Kroppen vet bäst själv när den vill vara igång på riktigt.

Idag är min sista dag på min arbetsplats sedan över fem år tillbaka...

Känns lite konstigt.

Men bra.

Imorgon skall jag skriva in mig på arbetsförmedlingen.

Sedan blir det VAB.

Och så stod hon där i morse.

Utanför min dörr med snövindar i ryggen.

Som ett enda stort leende.

Det härligaste håret.

Och alla färger.

Och gjorde mig glad i hela kroppen.

Smaskigaste chokladkakorna hade hon med sig också,

men jag glömde nästan bort att mumsa.

För det blev pladder och prat och ännu mera prat och pladder.

Hela förmiddagen lång.

Och det kändes som att hon och jag hade pratat tusen gånger förut.

Trots att det var första gången vi sågs.

Eller.

Vi hade ju setts förut...

När jag flyttade tillbaks hit till min uppväxtort för snart sex år sedan (hjälp, är det så länge?!?), så började jag den hösten att springa på barnloppisar.

Två gånger om året.

Både här och i grannsamhället.

Och jag minns att jag såg henne en första gång och att jag gillade hennes jeans med broderade blommor och hennes rödrosa lockar.

Jag såg färger och värme och personlighet och uttryck.

Jag tror att jag såg lite (eller ganska mycket) av mig själv.

I henne.

Och jag började tänka på.

Ifall hon skulle vara på nästa loppis hon också.

Nästan varje loppis så såg jag henne.

Och jag önskade att jag var modig nog, för att våga gå fram.

För att säga hur mycket jag gillade(gillar!) hennes stil.

Att hon var någon jag skulle vilja bli kompis med.

Men jag vågade aldrig. Trots att jag var nära.

Ville liksom inte tränga mig på.

Fast jag innerst inne anade att jag nog inte skulle ha trängt mig på, för det kändes ändå på något vis som att vi hade mycket gemensamt.

Men det var ju det där med att våga då...

(jag är som sagt väldigt blyg av mig. Egentligen. Även om jag märker att jag med åren blir alltmer oblyg.)

Dock.

Heja Facebook.

I en kommentar hos en kompis så såg jag en bild av ett färgsprakande hår.

Och jag tänkte.

Nu eller aldrig.

Så jag skrev till henne, på vinst och förlust.

Men jag var bara tvungen att berätta för henne, det jag velat säga alla de gånger jag sett henne på barnloppisarna.

Och på den vägen blev det.

Många mail på kort tid senare, så.

Stod hon här.

Med vinter bakom ryggen.

Utstrålandes solsken och värme.

Det blev gladenergi som sitter kvar ännu.

Trots att det är mitt i natten.

För. Haha. "mer om det ikväll".

Nu bidde det ju inte kväll.

Utan natt.

Innan jag fick tummen ur.

Fast jag hade faktiskt hellre legat och sussat istället för att sitta klarvaken i sängen...

Kan icke sova.

Jag vaknade av en hostig Tvåan och sedan började en tanke mala.

Och den bet sig fast så pass att jag var tvungen att stiga upp, hämta datorn till sängen och sedan maila en fråga till snart föredetta personalchefen.

Bara några dagar kvar av min fasta anställning nu.

Pirrigt, känns det.

Intervjun igår kväll förresten gick helt okej.

Åtminstone för att vara första jobbintervjun på över fem år.

Och för att vara första jobbintervjun för ett arbete inom barnomsorgen på sisådär åtta år.

Jag hade ju då inte så många referenter att ringa upp (då det var så många år sedan), utan de fick ta mig för den jag är.

Jaja.

Jag hyser inga förhoppningar, men det känns skönt att ha det gjort.

Glädjen fanns där efteråt, trots att jag ofta inte visste vad jag skulle svara.

Om ett par veckor får jag i alla fall besked.

Och jag anar redan nu att det blir ett "tack, men nej tack".

Men då blir det så. Det är inget jag kommer att gräma mig över, även om jobbet verkar himla roligt och givande.

Min tid och mitt jobb kommer.

Det är jag säker på.