Wiiiiiiiiiiiiiiie NU är det spännande!!!

Hur skall jag fungera resten av dagen???

Igår morse lämnade jag Tvåan och Trean på förskolan och sedan tog Ettan och jag tåget in till Uppsala.

Vi tog stadsbussen till Ackis, där jag trodde att jag bara skulle lämna blodprov för att kolla hormonnivån genom att jag tänker vara med i en extra studie under äggdonationsprocessen, när den drar igång.

MEN...

Det blev även ultraljud på äggstockarna och medicininstruktioner...

FÖR...

Den 10:e mars kommer jag att börja spraya och hela äggdonationsprocessen är igång helt och fullt!!!

Wiiiiiiiiiie det är så himla pirrigt!!!

Kan inte fatta att det är på riktigt nu. Verkligen på riktigt.

Jag har en hel kasse hemma med alla mediciner och utrustning som behövs... *Pirr pirr*

Nu följer bara låååååååååånga tre veckor innan jag får börja.

Jag fick även reda på vilken slags hormonstimulerande medicin jag kommer att få och det var så roligt att se hur förväntansfull "min" barnmorska M-B var när hon skulle öppna kuvertet för att "avslöja" det. Hon visste ju inte heller. Och jag blev alldeles lycklig när jag såg hennes glädje över att det blev just MenoPur. Hihi.

Att åka till Ackis och träffa personalen där känns så givande. Det är en speciell och lugn stämning där uppe på reproduktionscentrum. Samtidigt känns det lite konstigt också. För alla där blir så glada och tacksamma. Över lilla mig och att jag vill donera.

Jag förstår ju i och för sig varför.

Jag vet att det är stort och det känns sååå himla roligt att kanske kunna hjälpa någon/några att få uppleva det allra största som finns...

Men ändå.

Det är liksom inget konstigt för mig att donera. Det känns så självklart och inget att fundera över.

Så alla dessa översvallande tack känns väldigt glädjande men ändå så svåra att ge respons på.

Jag tycker ju att det är JAG som skall tacka, för att jag får chansen att ge.

Tacksam för att det är någon som vill ha mina ägg, som annars bara hade gått till spillo varje månad.

Glad för att någon kanske kan ha nytta av dem, innan de blir för gamla för att ges bort.

Och det gör jag och blir jag.

Tackar och blir glad, menar jag.

Är det någon som hänger med i mina snurriga tankar?!

Kärleksdagsmuffins som bakades i söndags (hade även hjärteformade sådana).

Testades även som landningsbana för legofordon. Eller nåt.

En sugen Tvåan...

Ettan med sura nappar i högsta hugg.

Ja just det. Så här "lite" snö har vi här utanför Uppsala. Ungarna älskar det och bara vägen till vedbod och förråd är ordentligt skottad, så är det underbart. Det har dock framkommit diverse önskemål om vår, sommar, joggingskor och skinnjackor... och jag är benägen att hålla med!

Det däringa MTT- Star Warsgrejset jag och Ettan ritade häromveckan. Jag verkligen älskar att han målade den i så fantastiska färger!

Och så avslutas den här bildkavalkaden med en tårtmumsbild på Teddy. Förskoleklasskompisen som följer med ett barn hem varje fredag och tillbringar helgen i det barnets hem. Teddy fick dock stanna lite längre än så hos oss, då Ettan blev sjuk i svinkoppor just den helgen...

Tårta med hallon, jordgubbssylt, grädde och så kolasås och sockerströssel på toppen. Mums för små björnamagar (och barna dito).

Sovrummet var laddat med handdukar, kräksbunkar och allehanda torkting.

Men se, det blev en kräkfri natt.

Jippie!!!

Nu dricker jag varm choklad (eller DRACK, för kära lilla Trean har snott min tömda kopp och sitter och slurpar i sig det gottaste på botten...) och stickar. Nånting. Säger inte vad. En viss blivande-kusin-mamma läser den här bloggen haha.

Dagens planer var att gå på Beredningsmöte (och det var äntligen förlagt till orten - granne med förskolan!), men de planerna blev ju av förklarliga skäl reviderade.

Vad dagen därför kommer att föra med sig har jag ingen aning om.

En vanlig tisdag, antar jag.

Eller en ovanlig sådan.

Vi får väl se.

Igår kväll anlände den.

Kräksjukan.

Jag borde ha anat något, då Ettan efter kvällstandborstningen kom och sade att "jag tror att jag nog måste  vara hemma från skolan imorgon, för jag fick kräks i munnen men svalde ner det."

Jag trodde dock att det bara hade varit en rap eller något och tänkte inte mer på det.

Efter lite godismumsande i min ensamhet på nedervåningen så gjorde jag mina Underbaringar sällskap i stora sängen.

Samsovning i kubik och kvadrat, för även Ettan har de senaste nätterna börjat kampera i stora sängen. Mysigt att sova alla tillsammans, jue.

Och Ettan har placerat sig allra längst in mot väggen.

Låg och halvtittade på en gammal film.

Började precis slumra till.

Då hörde jag hur Ettan började hosta.

Och då klack det till i mig.

Nu kommer det!

Jag for upp på en halv sekund, men hade inte en chans...

Två täcken, två kuddar, kläder, lakan, matta och golv. Allt blev nerspytt på några sekunder.

Stackars Ettan!!!

Hugaligen vad jag tyckte synd om honom!!!

Jag stoppade ner honom i ett varmt bad, medan jag startade operation sängsanering. Och golvsanering.

Blä blä blä!!!

Inte förrän ett ansenligt antal fönstersprayssprutningar senare, kunde jag ta hand om den bit av middagen som hade hamnat på sovrumsgolvet.

Jag har kräkfobi, men lyckas oftast samla ihop mig oförklarligt väl när Ungarna kräks.

(börjar jag själv hulka däremot, då är jag övertygad om att jag skall dö. Allra minst.)

Men den doften från golvet igår...

Låt mig säga så här:

Det kommer att dröja en lååååååååång tid (för att inte säga en evighet) innan det serveras spagetti med vegobaconsås här i huset.

Den rätten var inte vidare fräsch som idisslad version, nämligen.

Ytterligare en omgång kom när han låg väl nerbäddad i sin egna säng, så plussa på ett täcke och lite lakan och kuddar så har ni nattens skörd av tvätt.

Nu har jag ringt runt till alla förskoleavdelningar och skolan och sagt att ingen slipper ut ur detta huset innan tidigast onsdag.

Undrar vem som står näst på tur?!

Just idag undrar jag och Ungarna om kommande kusinen är en punktlig bebis eller inte.

Bröllop på Slottet och drygt nio månader senare beräknad födelsedag på Alla Hjärtans Dag. Kan det bli mer sagoboksromantiskt?

Vi firar kärlekssöndag med hjärtamuffins och rosaprickiga formar.

Rosa och silver.

Städar lite också.

Böcker skall inte bo under soffor.

Om de inte trivs där, förstås?

Mina Underbaringar kanske vet något som jag inte vet hihi.

Nähej.

Någon resurspedagog bidde det inte av mig.

Inte den här gången i alla fall.

Men det gjorde inte så mycket.

Jag märkte att det nog inte var något för mig, när jag var på interjvun. Spännande och utmanande, javisst. Men jag hade alldeles för lite kunskap och erfarenhet för just det jobbet, det kände jag.

Så jag blev inte så förvånad när rektorn ringde igår.

Det var dock kul att höra att jag hade imponerat på intervjun.

...fast det hade ju varit ännu mer najs att själv få vara den som tackade nej...*L*

Men jag är inte nedslagen ännu.

Det var bara ett nej.

Bara ett jobb. Med lite knökigt att pendla till.

Så, det känns faktiskt som en viss lättnad.

Veckan efter sportlovet så skall jag få börja gå dubbelt på en daglig verksamhet inom LSS. Här på orten. En minuts promenad hemifrån. Och en halv minut från förskolan. Kan det bli bättre?!

DET ser jag riktigt mycket fram emot.

Nu skall jag ta mig en till kopp varm choklad.

Så får vi se vad den här lördagen för med sig...

Inne hos underbara "Agatas fynd och fantasier" är det en utlottning, för att fira 100.000 besökare.

Hipp hipp HURRA för en härlig blogg och människa :-)

Kika in och inspireras av alla härliga loppisfynd och stickningar.