Den positiva energin bara sprudlar.

Har haft en härligt pladdrig förmiddagsfika med en nyfunnen kompis... Första träffen, men det kändes som att hon suttit i mitt kök hundra gånger och bubblat.

Skriver mer om det ikväll.

Nu är det dags att hämta Ettan på skolan.

Tvåan är så hes att han knappt har någon röst, så han har legat på soffan hela förmiddagen.

Trean är såå trött och ivrig att komma iväg, så hon slänger "pummpor" (=raggsockor/strumpor) på mig.

Tjingeling!

Och så behöver jag VERKLIGEN en extreme hairmakeover.

Kanske att jag kan hitta en drop-intid imorgon.

Innan intervjun.

Det skulle inte skada direkt hehe.

På tal om det.

Hugaligen så sent vi kommer att komma hem imorgon, Trean och jag.

Känner mig trött allaredan. *L*
Och inte så lite pirrigt nervös.

Fyller huset med ljud, skratt, bus, lek.

Kompis med hem från skolan.

Lego Star Wars och snart mellanmål.

Lägg därtill en världens bästa mamma som ringer och undrar hur det är och som lyssnar och förstår.

Då mår en ledsen och frustrerad M genast mycket bättre.

Och så tänkte jag skriva om grindar.

Hade en självklar slutsats.

Som jag nu har glömt bort.

Men i alla fall.

Ettans skola är inhägnad. Ligger vid en sjö och nära en stor väg. Små barn går där.

Så jag stängde grinden idag. Som vanligt.

Även andra grindar stängde jag. Som inte jag själv öppnat.

Känns liksom självklart.

Alla tar ansvar för alla.

Har någon glömt, så stänger jag.

En annan gång kanske det är jag som har glömt.

För vad hjälper det att jag tar mitt ansvar och stänger den grind som jag öppnat, om jag struntar i att stänga de andra som jag ser är öppna?

Men en tanke slog mig.

Skolan uppmanar alla föräldrar att ordentligt stänga grindar efter sig.

Så våra barn inte kan förirra sig ut.

(Smita ut?)

Men skolan själv låter öppna grindar snöa igen.

Frysa till.

Så de blir omöjliga att stänga.

Och står öppna hela tiden.

Men grindar kanske inte behövs stängas på vintern?

På vintern kanske inga barn smiter?

Det väcker tankar.

Tankar kring att ställa krav på andra utan att ha samma krav på sig själv...

Gråten i halsen gör så himla ont.

Och blinkar jag för länge.

Så kommer tårarna att tränga fram.

En annan dag.

Kan jag.

Gråta.

När Barnen är på förskolan och skolan.

Det har varit en tuff tid ett tag, men jag har hållit fast vid det positiva.

Glidit ovanpå.

Äkta leenden och må bra-känsla.

Flow.

Och det har varit såå skönt.

Trots det tuffa.

Men.

Nu orkar jag inte hålla i längre.

Nu hopar det sig.

Det är för mycket och för jobbigt.

Behöver bara få gråta lite.

Men inte nu.

Så.

Slut på orden till en annan dag.

Annars kopplas tårfloden på.

Om gårdagen var helt utan planer (men som fylldes med allehanda trevligheter), så är dagen idag totalt tvärtemot.

Inte mindre än två kalas på olika orter och en träning - vid ungefär samma tid.

Hur skall det gå ihop?

Lägg därtill en lillebror/morbror som anländer och stannar ett par nätter...fast där vet jag inte riktigt tiden. Tror att han börjar åka vid tiden för då kalasandet börjar, så kanske kommer han när vi väl hunnit hem igen?

Jag måste klura på det här...

Satt uppe alldeles för sent och spelade Lego Star Wars med Ettan igår.

Och ingen sovmorgon i morse heller.

Halv sex var en bra tid att vakna på.

Så en slapparlördag är precis vad vi behöver.

Förresten så gick det bra hela dagen på förskolan igår.

När jag kom för att hämta Trean så var hon ute på gården och lekte i snön.

När hon fick syn på mig så lyste hon upp... och vände tvärt på klacken för att pinna bort. Hon ville stanna kvar och inte gå hem. Fast sen var det ganska okej att sjunka ner i Mammas famn ändå.

Enda gången hon hade blivit ledsen, var när de lade henne på skötbordet för att byta blöja. Höjdskräck, eller nåt.

När hon själv har kontrollen så kan hon klättra hur högt som helst. Men att bli placerad på höga ytor av någon annan, är superläskigt enligt Trean.

Storhandling skulle behövas någon dag.

Och idag är det utbildningsdag i Uppsala.

Men jag vill inte vara till besvär, speciellt inte när det är matchhelg, så jag blir hemma med mina Underbaringar.

Och så är jag lite nervös inför intervjun i nästa vecka.

Speciellt som den är på kvällen och och Trean och jag inte kommer att vara hemma förrän sent, sent och...

Äsch, jag är väl egentligen bara nervös för att de inte skall vilja ha mig.

Nu skall jag ta mig en extra stor och god kopp varm choklad. Lördagsnjuta lite. Är det godisdag så är det.

Första inskolningsveckan är snart avklarad:

I måndags var vi där och lekte i en timme. Frukstund.

I tisdags var det samma sak.

I onsdags var båda Minstingarna hemma, då förskolan skulle få fjärrvärmen inkopplad.

I torsdags så gick Trean och jag dit direkt efter att vi lämnat Ettan på skolan (och Trean sovit en stund i vagnen). Tårtkalas för kamrat direkt vi kom och sedan var jag med och lekte en liten stund innan jag blev förpassad till personalrummet. Trean bara vinkade glatt och fortsatte leka.

Jag satt och stickade och väntade på att klockan skulle bli efter lunch.

Hon hade ätit bra och inte varit ledsen någon gång.

I dag så är det fredag och jag lämnade Trean direkt när jag hade lämnat Tvåan.

Jag var förberedd på gråt och tårar, men körde samma "pratrutin" som hon hört mig säga till Tvåan hundratals gånger när jag lämnat honom.

"Älskar dig. Ha det så skoj idag!" och så puss och kram.

Och Trean bara log mot mig, vinkade "ejdaaaa" (=hejdå) och sträckte sig upp mot frökens famn.

Så Ettan och jag fick promenera bara han och jag till skolan idag.

Utan vagn.

Utan ståbräda. (vilket Ettan suckade lite över, då han brukar få tjuvåka på den... hihi).

Och nu är jag solokvist här hemma.

Och konstaterar lustigt hur jag ändå känner mig stressad.

Nu över att telefonen kan ringa när som helst och det är en fröken i andra änden som säger att jag måste rusa dit för att Trean är otröstlig.

Annars är det stress för att vilja hinna skriva klart innan någon annan vill ha datorn/är kissnödig/vill kramas/ syskonbråk/ och så vidare...

Men ALDRIG kommer jag att vänja mig vid att skiljas från mina Barn.

Inskolning på förskolan är mer en inskolning av Mamma M...

Frånskolning.

Avvänjning.

Tillvänjning av tystnad.

Men aldrig att jag vill vänja mig vid den här tomheten.

Usch och fy och blä.

Jag VET att det kommer en dag då jag uppskattar att få göra saker till slut, utan avbrott. Men just idag så känns det bara mysko. Det tar tid och det får ta tid.

Ett varmt bad kanske.

Med mobilen på nära håll.

Och så måste jag ju bara säga att personalen på Treans avdelning verkar så himla bra.

Precis som på Tvåans (och Ettans när han gick på förskolan) avdelning, så är de varma, omtänksamma och goa.

Jag står ju kvar i byteskö för Trean till Tvåans avdelning, men som det känns nu, så vore det mest för logistikens skull. Att få slippa lämna och hämta på två olika ställen när det drar igång med jobb och så.

För personalen och barngrupperna på båda avdelningarna känns lika toppen på båda.

Förskoledags idag igen.

Trean stolpade kavat in och satte igång att leka direkt.

Det är okej med kamraten från grannavdelningen och inga större händelser blev det idag.

Imorgon blir en ledig dag, för både Tvåan och Trean, för då kommer värme och vatten att stängas av (fjärrvärmeinkoppling).

På torsdag däremot, så kommer jag för första gången att lämna Trean på avdelningen. Och går det bra utan alltför ostoppbara tårar så kommer jag att hämta henne där efter lunch. Hjälp!!! Och wiiiiiiie!!! Pirr och ångest trängs på samma gång.

Men vet ni då.

Jag skall på jobbintervju nästa vecka!!!

De hade fastnat för mitt glada ansökningsmail och ville träffa mig.

Lilla jag, liksom.

Wiiiiiiiiiiiiieeeee!!!

Pirrigt, pirrigt, pirrigt!

Det är ett vikariat på ett år med start i mars någon gång, på ett föräldrakooperativ i Uppsala.

Jag har inte en aning om hur tiderna kommer att se ut, eller hur det passar att pendla egentligen. Det får jag väl information om när jag kommer dit.

Och skulle det fungera med tider och sånt, så vågar jag inte ens andas om att jag hoppas på att få jobbet... Vågar inte tänka tanken på att jag kanske inte behöver gå arbetssökande och inte ha nån inkomst på massor med veckor (karensdagar till a-kassa när jag sagt upp mig själv)...

Men ändå - jag skall på intervju!

Snacka om energiboost.

Och självkänsleboost.

Med alla de jobb som jag har sökt och de inte ens har mailat tillbaks, liksom.

Måste bara leta rätt på bra referenter som kan intyga hur jag är tillsammans med små barn.

Kan jag få skriva upp vänner och mina barns förskolepersonal, måntro?!

De ställen jag jobbat på tidigare är ju från en halv evighet sedan och jag tror knappast att det ens finns någon personal kvar där som vet vem jag är...

Hurra för mig!

Efter lunch är det beredningsmöte som gäller.

Ettan hoppar fritids och åker hem till en kompis istället som sedan skjutsar hem honom. Tacksamt i det här moddiga underlaget...

Så då är det bara Tvåan som behövs hämtas i eftermiddag.