Första inskolningsveckan är snart avklarad:

I måndags var vi där och lekte i en timme. Frukstund.

I tisdags var det samma sak.

I onsdags var båda Minstingarna hemma, då förskolan skulle få fjärrvärmen inkopplad.

I torsdags så gick Trean och jag dit direkt efter att vi lämnat Ettan på skolan (och Trean sovit en stund i vagnen). Tårtkalas för kamrat direkt vi kom och sedan var jag med och lekte en liten stund innan jag blev förpassad till personalrummet. Trean bara vinkade glatt och fortsatte leka.

Jag satt och stickade och väntade på att klockan skulle bli efter lunch.

Hon hade ätit bra och inte varit ledsen någon gång.

I dag så är det fredag och jag lämnade Trean direkt när jag hade lämnat Tvåan.

Jag var förberedd på gråt och tårar, men körde samma "pratrutin" som hon hört mig säga till Tvåan hundratals gånger när jag lämnat honom.

"Älskar dig. Ha det så skoj idag!" och så puss och kram.

Och Trean bara log mot mig, vinkade "ejdaaaa" (=hejdå) och sträckte sig upp mot frökens famn.

Så Ettan och jag fick promenera bara han och jag till skolan idag.

Utan vagn.

Utan ståbräda. (vilket Ettan suckade lite över, då han brukar få tjuvåka på den... hihi).

Och nu är jag solokvist här hemma.

Och konstaterar lustigt hur jag ändå känner mig stressad.

Nu över att telefonen kan ringa när som helst och det är en fröken i andra änden som säger att jag måste rusa dit för att Trean är otröstlig.

Annars är det stress för att vilja hinna skriva klart innan någon annan vill ha datorn/är kissnödig/vill kramas/ syskonbråk/ och så vidare...

Men ALDRIG kommer jag att vänja mig vid att skiljas från mina Barn.

Inskolning på förskolan är mer en inskolning av Mamma M...

Frånskolning.

Avvänjning.

Tillvänjning av tystnad.

Men aldrig att jag vill vänja mig vid den här tomheten.

Usch och fy och blä.

Jag VET att det kommer en dag då jag uppskattar att få göra saker till slut, utan avbrott. Men just idag så känns det bara mysko. Det tar tid och det får ta tid.

Ett varmt bad kanske.

Med mobilen på nära håll.

Och så måste jag ju bara säga att personalen på Treans avdelning verkar så himla bra.

Precis som på Tvåans (och Ettans när han gick på förskolan) avdelning, så är de varma, omtänksamma och goa.

Jag står ju kvar i byteskö för Trean till Tvåans avdelning, men som det känns nu, så vore det mest för logistikens skull. Att få slippa lämna och hämta på två olika ställen när det drar igång med jobb och så.

För personalen och barngrupperna på båda avdelningarna känns lika toppen på båda.

 

-ME-

22 januari 2010 09:32

*fniss* Precis så är det. Iväg till badkaret med dig!

 

annkan

22 januari 2010 16:15

Ja, oj vad jag känner igen mig! Exakt så där upplever man ju det som förälder.
Du beskriver det så bra- och jag förflyttas flera år tillbaks i tiden och minns...
Det är antagligen alltid svårast för föräldern- tror det är likadant överallt faktiskt.
Men jag måste säga att jag är impad av lilla Trean som faktiskt klarade det med glans! :-)
Vilken duktig tjej du har! Och vilken klok mamma som använder sig av samma "pratrutin" som Trean hört massa gånger förut.
Sen ska du ju inte misströsta om det kommer ett bakslag efter inskolningen i stället. Det är nog mer regel än undantag, när man inte behövt uppleva det under inskolningen. Fast är man bara medveten om det, så går det så mycket lättare sen när/om det väl kommer.
Då kommer det förmodligen bara bli ett kort "strul", bara för att då har hon kommit på att "oj, var det så här det skulle vara VARJE dag".
Ville bara säga att jag förstår dig så väl. Man vill verkligen inte vänja sig vid den tystnaden. :-/
Fast på nåt konstigt vänster så gör man ju det i alla fall till slut. Bara för att man måste.
Mail kommer snart. Har lite nyheter. ;-)

Massa kramar till hela familjen!

http://annkan.bloggplatsen.se

 

Veronica/Edvina

22 januari 2010 21:29

Skönt att allt går bra men det gör det ju oftast :) Tror nog alltid att det är värre för oss att lämna våra små liv där o undra vad dom gör hela dagarna o är dom ledsna o saknar dom oss inte ens lite.....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det återigen gått alltför lång tid. Och det är inte brist på saker att skriva om. Tvärtom. Massor behöver komma ut och ner i skrift. Jag har dock insett två saker och det är verkligen inga undanflykter: *Jag behöver en dator. Som står på...

Om musik förut varit lika nödvändigt som luft för att kunna andas, så är den nu allt. Jag lever musik...är musik....så där så hela kroppen vibrerar darrar känner i minsta lillacell och nervtråd. Melodier, rytmer, texter, röster... när ens hela varels...

Åh jag måste komma igång att skriva igen. Tappade lite sugen då ett låååångt inlägg bara försvann vid publicering bara för att min mobil växlar uppkoppling mellan wi-fi och mobildata när jag skriver i sovrummet. Gaaah. Och på jobbet så har kolleg...

En vecka kvar och jag kan knappt bärga mig...jag är otroligt obra på tålamod haha.   I veckan som kommer är det en massa möten och grejer på schemat. Jag får se om det blir fortsatt vabb eller inte. Den där hostan har ju en tendens att sitta i, s...

Att längta så jag knappt vet var jag skall ta vägen...   Veckan har bestått av vabb sedan måndag efter lunch. Njutiga hemmadagar och idag åkte vi till en badplats för årets första dopp. Barnen badade, inte jag haha. Jag kunde ju absolut lagligt s...