Hipp hipp HURRA

för bästaste mor/mormor G idag!!!

Inga biverkningar idag.

Jo, kanske.

Det kryper i händer och armar.

Så fort jag sätter armbågarna i bordet, så pirrar det som när man får "änkestöten".

Men det behöver inte vara sprayen.

Det kan även vara frusenhet, ivrighet och full koncentration och diskussion med intressanta människor. Och att sitta still och på helspänn en hel dag.

Nu dusch.

Sen middag.

Och så vill jag bara skrika ut till hela världen att jag har

UNIVERSUMS ALLRA BÄSTASTE, FINASTE OCH UNDERBARASTE UNGAR!!!

Mamma älskar Er så fantastiskt mycket.

Mer än hela universum och ännu mer och mer för varje sekund.

Mamma älskar Er.

Alltid.

Evigt.

Oändligt.

Allt lugnt idag.

Inget kräk eller sånt sedan i söndags morse.

Energin har börjat återvända och idag har det nästan varit som vanligt.

Lite tröttare än vanligt, på grund av dåligt matintag de senaste dagarna.

Men ändå.

Vi har slöat, busat, spelat tv-spel, handlat, hämtat bokpaket, småätit, gosat och kramats.

I veckan (om vi får hålla oss friska, vill säga) skall jag på valambassadörsutbildning och sedan gå dubbelt på ett nytt ställe i grannbyn. Najs!

Vad är oddsen att hela familjen blir kräksjuk just den helg som det är kalas och kylskåpet är fyllt med allehanda trevligheter?!?

Som gräddtårta med hallon, kladdkaka, rulltårta... you name it.

Ä det inte typiskt??

Men som sagt.

Alla Kidsen är däckade.

Och jag går omkring med ett konstant illamående och uppror i magen.

Dock är jag så livrädd för att kräkas (irrationellt jag vet, men jag kan inte rå för det. Jag tror verkligen att jag skall dö. På allvar.) så det är inte förrän jag blir helt och totalt överumplad som jag kräks. Fram tills dess så går jag och mår illa och mår illa och mår illa, trots att jag innerst inne vet att jag kommer att må tusen gånger bättre bara det blir överstökat. Men mitt psyke sätter fysiskt stopp för det.

Femte spraydagen.
Och det är väl inte helt optimalt att spraya och få den där hemska, beska smaken i halsen (tio minuter efter själva sprayningen så rinner det sista ner i halsen, för jag har inga halsmandlar som stoppar och jag sväljer hellre ner det lilla snor som bildas efter att jag snytit mig och sprayat, än snyter ut det och förlorar en bit av spraydosen. Äckligt, va?!) när jag redan är illamående så jag kan smälla av.

Men jag skriver faktiskt inte det här för att klaga.

Det är bara ett konstaterande.

Och så fortsätter jag att spraya och må illa.

Så är det!

Men det är skoj att ha allt nerskrivet, för att kunna gå tillbaka och minnas hur det var.

Tänk va.

Nu är det nere på ensiffrigt - 9 dagar kvar! - i nedräkningen till första ultraljudet. Hoppas att sprayningen skall ha gjort verkan då, så jag får gå över till sprutorna. (vilket är ett kapitel för sig. Jag har ingen rädsla för sprutor över huvud taget annars. När en sköterska sätter nålen.  Men jag kommer att bli mäkta förvånad och imponerad över mig själv om jag klarar av att sticka mig själv...)

Hittills en dag helt utan biverkningar.

Kanske var det bara en vanlig förkylning, trots allt?

Kanske är det en icke-biverkningsdans på rosor ändå?

Jag tyckte nog att det kändes lite tidigt att känna av sprayen redan på dag två. Men jag har å andra sidan väldigt uppmärksamma känselspröt och är medveten om min kropp och hur den/jag mår.

Men även om jag skulle få alla vanliga och ovanliga biverkningar som finns på listan och ytterligare några stycken, så är det bara så himla häftigt att få chansen att göra det här. Det väger upp precis allt!

Heja heja heja mig - nu är det tio dagar kvar till första ultraljudet!

Illamåendet  och vallningarna jag kände dag 2 och 3 kan med stor sannolikhet förklara varför treårskalaset igår förbyttes i kräkkalas.

Då kräktes nämligen Trean ner hela sig, hela mig, halva köksgolvet, mattan och väggen. Precis när gästerna skulle gå för kvällen. Så det var väl tur i oturen, kan jag säga.

Och eftersom vi hade gäster så var Trean uppe senare än vanligt och därför spydde hon ner köket istället för sängen. Inget ont som inte har något gott med sig, med andra ord.

Nu bara hoppas jag att våra gäster inte skall ha blivit smittade!!!

TACK mormor som torkade upp medan jag ilade upp till badrummet med Trean tätt tryckt intill mig.

BLÄ BLÄ BLÄ för kräksjuka, säger jag bara!

Så inatt har vi sovit på golvet i vardagsrummet.

Bort med soffan (som för övrigt såg helt lysande ut, ståendes framför det ena fönstret. Ommöblering på gång i det närmaste, tro?).

Ner med bäddmadrassen från stora sängen plus kuddar, täcken och filtar.

Sedan kurade vi skymning framför tv:n och mitt under Let's Dance hade jag tre snarkande Underbaringar runt omkring mig.

De sov så gott hela natten och inga kräkningar på hela tiden.

Själv hoppade jag till vid minsta hostning och harkling eller snurrande under täcket, så jag har väl inte fått så många minuters sömn. Mer än de som uppstod när kroppen helt enkelt stängde av sig själv av trötthet.

Tur att det inte är så här varenda natt hihi.

...och minsann tror jag inte att vi sover så här en natt till. Det var helt galet mysigt att kampera ihop på golvet så där...

Huvudvärk.

Illamående.

Värmevallningar.

Det är inte en dans på rosor att spraya inför att donera ägg.

Men det är ju såååååååååååå värt det.

Tusen gånger om!

Så jag välkomnar alla biverkningar - min kropp fungerar och reagerar!

Dock ser jag inte fram emot att komma i klimakteriet på riktigt, just för dessa vallningar.

Jisses, först nu så förstår jag helt och fullt vad mor min har pratat om...

Inatt vaknade jag flera gånger och var helt dyngblöt från topp till tå.

Inte vidare fräscht direkt...

Hipp Hipp HURRA

för vår älskade Tvåan idag!!!

GRATTIS vår Solstråle på din TREårsdag!!!

Mamma, Storebror och Lillasyster älskar dig.

Mer än hela universum och ännu mer och mer för varje sekund.

Alltid.

Evigt.

Oändligt.

Just nu mår jag prutt.

Huvudvärk, fryser och "ont bakom ögonen".

Ingen feber dock, men det brukar jag sällan få.

Kanske en förkylning på g, eller också är det bara nerverna kring munsåret som spökar och får mig att må skit.

Känns som att jag har jordens tandvärk och det strålar upp i käkbenet, ögonen och kindbenet.

Jag VÄGRAR dock att tro att det har något med sprayen och äggdonationsprocessen att göra. *L*

För det vill jag inte.

Må så här i två veckor, känns lite tufft.

Men om det skulle vara så, så är det ju så självklart värt det ändå. Tusen gånger om!

Fast jag tror som sagt att det bara är en vanlig förkylning eller munsåret, för det känns som att det är för tidigt att känna några biverkningar ännu.

Jag har dessutom uppdaterat mitt förra inlägg, gällande knölen.

Typiskt mig att blogga och oroa (både mig och andra) och sedan komma på svaret (kanske).

Men å andra sidan.

Hade jag inte präntat ner min oro och sorterat mina tankar kring det, så hade jag kanske inte kommit att tänka på vad det kunde vara.

Så, ingen fara på taket (tror jag i alla fall.

Jag avvaktar ett - bra - tag och tar ställning senare i så fall.

Andra dagen med Synarela-spray.

Funkar toppen.

"Lite" äcklig smak bara när sprayen rinner ner i halsen, men lite varm choko tar bort det också.

Jippie!!!

Äggdonationsprocessen är igång och jag kan knappt fatta att det verkligen är sant!

Åh vad jag önskar att jag skall kunna hjälpa några att få uppleva det absolut häftigaste (enligt mig då hihi) man kan vara med om...

Dessutom så känner jag mig totalt nyförälskad i de båda ställen jag har gått dubbelt på.

Vilka fantastiska, underbara människor jag får äran att hjälpa och finnas där för.

Helt otroligt.

Jag har aldrig haft så här roligt på jobbet på många, många år.

Vill jobba där på riktigt och jämt!!!

Fast nu är det inga datum satta, mer än två dagar i april.

Behöver nog ringa runt lite till och gå dubbelt på fler ställen för att det här skall kunna gå ihop sig rent ekonomiskt.

Annars har jag börjat känna mig lite orolig.

Har försökt förtränga det en tid, men sedan i förrgår så har jag ett munsår som täcker nästan halva underläppen och som gör att jag har som "tandvärk" i halva ansiktet.

Det värsta munsår jag någonsin har haft, vad jag kan minnas.

Och munsår får jag bara när jag har något i tankarna.

Vilket innebar att jag tog tag i telefonluren när jag hade lämnat Underbaringarna på förskolorna och skolan.

Fast jag behöver ringa en annan dag igen, för jag kunde inte fixa med barnomsorg redan till i eftermiddag.

Det är säkert ingenting och jag kände mig ganska löjlig när jag ringde, samtidigt som jag ju märker - rent fysiskt - att jag inte kan släppa det här.

Jag har känt en knöl nämligen.

Och jag gillar inte att känna knölar.  Har jag upptäckt. För det är den första knöl jag känner och som jag aldrig har känt förut (förutom alla knölar i hela skallen hehe).

Den sitter precis under hakspetsen och det är säkert ingenting farligt och ingenting gällande c-ordet finns i släkten. Men ändå. Jag kommer nog inte att kunna släppa det, om jag inte kollar upp det.

Och nej, jag är inte hypokondriker. Snarare så drar jag mig för att kontakta sjukvården (när det gäller mig själv), för jag känner mig  mest besvärlig och i vägen och fånig.

Men ändå.

Fast jag väntar en vecka.

För imorgon fyller Tvåan TRE år (HURRA HURRA HURRA!!! och då vill jag inte pyssla med sjukbesök.

På måndag är det studiedag och tisdag, onsdag har jag valambassadörsutbildning.

Men på torsdag.

Då.

Uppdatering ang knölen:

Nu har jag känt under hakan på lite fler personer (läs: mina familjemedlemmar aka Ettan, Tvåan och Trean) och konstaterat att det känns ganska lika på oss alla tre, där under hakan. Med den skillnaden att jag känner en svullnad på mig själv, på det ben som finns "i mitten" av käkbenen, där de går ihop. Vilket då har känts som en hård knöl.

Och efter lite klurande och filurande, så mindes jag till slut att någon av Kidsen donglade upp under min haka för en tid sedan, vilket inte var så speciellt behagligt. Så, jag tänker gå på känslan och inte ringa någon doktor den närmaste tiden. Jag tror nämligen att det där kommer att gå ner sig. Att det bara är en svullnad efter smällen. Pust!