Vid läggdags.

Efter sagoläsning.

Tvåans varmtunga huvud på min arm.

Andetag mot min hals.

Det kittlar.

Värmer. I hjärtat och magen.

Läslampan släckt.

Mörkt. Mysigt. Sövande.

Tvåan ler i mörkret. Jag ser det. På rösten.

 "Mamma. Ja' äskar äskar äskar äskar äskar äskar äskar äskar äskar äskar dig. Mamma, ja' äskar äskar äskar dig hela ti'n"

Åååh Gullungen min. Mamma älskar älskar älskar dig också hela tiden!!!

Nej, jag har inte försvunnit.

Jag har bara börjat jobba.

Haha.

Efter två dagar så stortrivs jag och jag hoppas att det skall bli en del semestrar här framöver, så jag får en chans att jobba lite mer.

Igår var Ettan och jag på Fight Night.

En helt fantastisk kväll!

(kassa bilder dock, för jag hade något skräp på linsen)

Mycket blod och svett blev det.

Men tårarna gömde de till omklädningsrummet.

För jag tror nog att boxare gråter, de också. Ibland i alla fall.

Det var skoj att se så många sluta upp på boxningsgalan, för det är ju ändå ett så litet samhälle vi bor i.

Killen i helrött i den röda ringhörnan är från Morgongåva BK.

Gissa om det skreks och hejades och supportades i hela publiken när han boxades?!

Han vann sin match! Yes!

...och så fick jag en autograf av George Scott också, som var prisutdelare för kvällen... hehe det är bra att ha Barn på alla de sätt.

Missade dock den allra sista akten, för Ettan slocknade i biostolen efter halva kvällen och när det skulle dröja en hel halvtimme tills nästa match så tog jag honom i famnen och promenerade hem.

Idag blir det ärtsoppskok.

Och så måste jag kolla runt på nätet efter en ny dammsugare.

Det gick INTE att laga våran med silvertejp, även om jag ivrigt försökte.

*Suck*

Det finns ju roligare (fast kanske inte nödvändigare) saker att lägga pengar på, om jag säger så.

Och eftersom Greta-katten inte har lust att ta även de dammiga råttorna, så lär jag väl bita i det sura äpplet (hmm jag gillar ju surt, så den där liknelsen passar inte mig riktigt egentligen) och ta tag i inköpet.

Imorgon skall jag gå dubbelt förresten.

Jag fick ju anställning som timvikarie inom LSS daglig verksamhet direkt jag var på intervju/träff och imorgon blir det premiär på det ena stället.

De ringde även tidigare idag och erbjöd mig tre arbetstillfällen till. Utan att jag ens har hunnit sätta min fot där. Det bådar gott.

Lite pirrigt är det dock.

Det var ett tag sedan jag jobbade med människor med funktionsnedsättningar.

Skönt är det att stället bara ligger 50 meter från förskolan. Och 100 meter hemifrån. Inte illa.

Ojoj.

Det närmar sig.

Bara en vecka kvar tills jag skall börja med sprayen som försätter mig i klimakteriet.

(haha bara det är en absurd tanke egentligen, för att handla om mig. Jag som vill ha så många barn så det kryllar kring fötterna och är nojig inför att komma i klimakteriet på riktigt...)

Det skall bli så himla spännande, så det pirrar i hela kroppen!

Jag hoppas och önskar så mycket att jag skall få massor av fina, starka ägg att ge bort!!!

Idag gick det hur fint som helst att ta sig över vid ljussignalerna.

Jippie!

Det lönar sig att vara besvärlig. *Flin*

Dock lämnar trottoarer och vägarna vid skolan MYCKET övrigt att önska, så det kanske är dags för lite fler mail?

Och jag blev så glad, för idag när jag kom för att hämta Ettan på fritids, så kom rektor M i sin bil. Han stannade, vevade ner rutan och så ropade han till mig: "M! Bra skrivet!"

Sånt gör mig glad!!!

Det var förstås min kära mor (jag hade mailat henne en kopia, för att få lite feedback av henne) som hade printat ut mitt mail och visat det i lärarrummet.

Kära mor bjöd oss för övrigt på en helt underbar vegofärslimpa till middag idag.

Det var bara yngsta moster E som fattades, annars var hela storfamiljen samlad.

Inklusiva nyblivna föräldrarna och lilla M-killen.

NAJS var verkligen det rätta ordet för den avslutningen på dagen!

Hjälp.

Nu blev jag pirrig och fick beslutsångest.

Trots att jag inte har någonting att besluta.

Men jag tänker OM.

IFALL.

För då finns det så många valmöjligheter och vad är det bästa?

Fördelar och nackdelar.

Och det finns så mycket som är på g.

Men som jag inte vet vart det kan leda och i hur stor omfattning.

Fast tänker jag på OM och IFALL, då kanske det slutar med att jag inte har NÅGOT?

Att jag jinxar lyckan på något vis.

Jaja.

I alla fall så är jag pirrig och glad för positiv respons.

Och mina fötter och händer är iskalla.

Haha det tar rent fysiskt att söka jobb.

Men det är en bra energiboost för självförtroendet.

Idag är jag en "besvärlig" medborgare.

Som ifrågasätter och kritiserar.

Och mailar bilder på hur det ser ut vid rödljuset här på orten och ifrågasätter hur det kan få se ut så här.

Bilderna tog jag igår förmiddags, men det såg likadant ut i morse. Förutom att det var ännu mer snö, förstås.

Detta är det enda "säkra" övergångsstället för alla de barn som skall ta sig till skolan...

Undrar hur många det är av de barn som går själva till skolan som går vid rödljusen som de har lärt sig eller hellre sneddar över stora riksvägen på ställen där det INTE är halvmeter höga vallar men å andra sidan inget övergångsställe?

Skall det behöva hända en olycka innan något görs?

För att inte tala om att tillgängligheten för alla de som inte kör bil (och speciellt för de funktionsnedsatta som här blir verkligt funktionshindrade) blir kraftigt nedsatt.         

Det skall bli intressant att se vad jag får för svar.

Och nej.

Jag blir inte upprörd över en engångsföreteelse.

Utan det är så här det har sett ut i princip större delen av vintern.

Och i början så var det lätt att ha överseende, för den myckna snön kom nog som en stor överraskning för de flesta.

Men nu.

Nu borde beredskap finnas.

Nu är snön ingen nyhet längre.

Och jag begär inte att minsta lilla snökorn skall plogas bort så fort de singlar ner från luften.

Men att trottoarer och övergångsställen blir tillgängliga för alla och speciellt för våra barn  och ungdomar och människor med behov och hjälpmedel (vagn, rollator, rullstol, kryckor och så vidare) som inte har några alternativ till framkomlighet.

Det tycker jag är det minsta man kan begära.

Uppdatering:

Min mor har också legat på angående ljussignalerna idag.

Hon ringde redan i morse och fick svaret att någon skulle ta tag i det, men idag när en skolklass skulle fram och tillbaks till biblioteket så hade ännu ingenting gjorts. Nu när hon ringde senast och undrade vem som tar ansvaret  om något barn rutschar ut i vägbanan då blev det fart. Åtminstone som det lät på telefonen.

Och jag fick precis ett samtal. Från en ansvarig person på kommunen som hade fått mitt mail.

Som sade att snöröjningen vid ljussignalerna inte ligger på kommunen utan på Vägverket. Och så fick jag ett telefonnummer till någon på PEAB.

MEN!

Det "lustiga" är att min mor - som var med mig när jag tog bilderna - hon ringde ju redan i morse och klagade och blev då också hänvisad till PEAB som då talade om att de hyr en kille från kommunen som skall sköta det åt dem, men att han inte gör ett bra jobb.

När jag berättade det för personen från kommunen som jag hade på andra sidan luren, då sade han raskt: "Jag skall se till att få bort det där direkt."

Haha.

Besvärliga familjen.

Men ändå, suck.

Jag vet inte vad jag skall tro och tycka egentligen.

Fast jag är glad för att människor snart skall kunna börja använda övergångsstället igen i alla fall.

Uppdatering igen (kl 14.54):

Ah, nu fick jag mail att mitt mail har vidarebefordrats även till Vägverket. Najs.

Bra kvinna reder sig själv.

Och jag klarar det mesta jag behöver.

Om inte annat så genom beslutsamhet och envishet.

Eller genom att betala dyra hantverkare.

Men ibland vore det najs att ha någon.

Som kan fixa sånt där som jag inte kan.

Som toaletten som börjat stå och rinna.

Som diskmaskinen som låter konstigt.

Som ena dörren till uthuset som behöver snickras om.

Sånt där som jag inte har någon kunskap om.

Så jag kan göra annat som jag kan.

Och så vore det förstås trevligt att ha någon som har lust att titta på tv med mig och hålla handen och kramas lite också.

Det vore najs.