Idag var det dags för blodprov på reproduktionsmottagningen på Akademiska.

Det är alltid så härligt att komma dit och träffa all vänlig personal.

Resultatet skulle meddelas på eftermiddagen, så det blev en smått nervös väntan på att få reda på om injektionerna med Menopur har gjort någon verkan.

Och enligt blodproverna så har de det.

Jag skall fortsätta med samma dos som jag tagit hittills och på torsdag så skall jag tillbaks för undersökning. Kolla äggblåsor och så, antar jag. Spännande!!!

Nu närmar det sig verkligen.

Sprutorna fortsätter att icke-kännas och förutom lite molande i äggstockarna mot kvällningen och på morgonen, så känner jag inte av den minsta lilla biverkning.

Lite tjejsnack med bästaste A hanns också med, innan tåget avgick för hemfärd. Najs!

I eftermiddags bar det även iväg till den andra grannstaden.

Ungarna och jag.

Fotografering till årets valaffischer stod på agendan.

Och alltså.

Jag är sååå STOLT över mina fantastiska Underbaringar.

Fy tusan så duktiga de var hos fotografen.

Jag är helt imponerad.

Det skall verkligen bli skoj att se resultatet.

Vår kommun kommer att ha tidernas snyggaste valaffischer, den saken är klar.

Barnen blir ju så klart förtjusande, men frågan är om jag lyckats gömma mig tillräckligt bakom dem eller inte. Haha.

Nu sussar mina små Snorgärsar och jag får väl se imorgon bitti om det blir jobb eller VAB för min del.

En skön, slö påsk.

De två Minsta snorar och hostar om vartannat.

Själv har jag importerat ett drygt ton snor till bihålorna för att hålla nämnda utrymmen sysselsatta. Men det är som det skall vara. Sådana här dagar när det är sol ena dagen och snö andra.

Sputorna funkar bra.

Experthjälp får jag av Underbaringarna och jag har väl aldrig blivit så ivrig påhejad någon gång.

Inga biverkningar, mer än att jag märker att kroppen blivit lite "fylligare".

Och det beror nog inte bara på allt påskgodis.

Imorgon är det dags för besök på Ackis, för att tömmas på några rör blod. Kanske blir det ultraljud också, det får jag se.

Annars är det jobb för hela slanten denna veckan också.

(om det inte blir VAB förstås. Risken är överhängande.)

Ikväll är det spruta numero 5.

Och kanske är det bara en vecka kvar tills jag plockas.

Hur häftigt är inte det?!

Herr Påskhare var här i natt och lade ägg i vår trädgård.

Hmm.

Många absurditeter i den meningen.

Fast.

Måntro om han också varit inne i äggdonationskarusellen?!

Fast som ensamstående är det ju inte tillåtet i Sverige.

Kanske att han har en annan herr eller fru Påskhare hemmavid?

I alla fall så blev Smågrynen nöjda och glada.

Och jobbar på att bli så sockerstinna som det går.

För övrigt så klurar jag på om det är hormonpå/avslaget som gör att jag både då och nu fått jordens munsår?

För under natten så har det brutit ut. Ett stort ett. På överläppen den här gången.

Förra gången det begav sig var i samband med spraystart och då var det underläppen som råkade illa ut.

Och jag säger bara neeeeeeeeeeeej, jag vill inte.

Jag behöver ju bli fotograferad i dagarna. Till något mycket speciellt. Och jag vill inte ha munsår nu!!!

Kanske att jag kan få tag på en laserpekare på stan idag (har fått det tipset av en go tjejkompis), men jag tror tyvärr att det är för sent för det. Pirrkänslan under huden är över för länge sedan och blåsan blir bara större och större för var minut. Aj!

Idag fick jag publik och support när spruta nummer två skulle tas.

Ettan var mig behjälplig med att ta hand om alla grejer som skulle användas och var tömda.

Tvåan satt bredvid och tittade intresserat på.

Medan Trean satte sig mitt på bordet och grävde med fingrarna i min chokladkopp.

Hehe.

När det var dags att sticka in nålen, så höll Ettan för ögonen medan Tvåan satte sig så nära han kunde och iakttog hela förloppet.

Ettan tittade igen, så fort nålen var i och undrade sedan om det gjorde ont och hur länge jag skulle ha den där.

Tvåan ville också ha en spruta.

För att slippa kräksjuka. "Jag har också kräksjuka, Mamma!"

Och när jag förklarade att det inte är medicin mot kräksjuka, utan för att få ägg att ge bort, då ville han också få ägg i sig. Haha snacka om att han också ville ha en spruta.

Han gillar medicin och sånt, min Tvåan.

Och nej, det känns inte ett dugg.

Klart att det sticker till lite när nålen går in, men annars känns det inget.

Dock så svider det i sticket. Efteråt. Men det går över efter någon minut eller två.

Sprayen smakar fortfarande prutt.

Men efter över tre veckors sprayande, så har jag nästan vant mig vid smaken.

Och nu är det endast en näsborre på morgonen och den andra på kvällen.

Ja, spruta numero två.

En närmare målet.

Vilken spännande resa det här är.

Önskar så mycket att den får ett lyckligt slut.

Tänk så snöpligt det vore, om det inte skulle bli ett endaste litet dugligt ägg att ge bort...

Nä, så får jag inte tänka. *schas schas bort med tankarna*

Heja heja heja mina ägg och mig!!!

Långfredag.

Och inga planer.

Underbaringarna tittar film.

Jag tar mig nog en till kopp varm choko om en liten sekund.

Kanske en promenad idag.

Solen lyser så härligt.

Fika(läs: babbel)sugen är jag också.

Men först.

Dammsuga vardagsrummet, sedan är hela huset klart.

Fast jag väntar tills filmen är slut.

Lite snäll är jag idag i alla fall.

Haha.

Jobbar hela veckan lång.

På bästa jobbet.

Och även nästa vecka.

Najs som tusan!

Ikväll smäller det.

Sprutdags.

Har dragit ner på sprayen från och med idag.

Endast en näsborre istället för två, morgon och kväll.

Är inte det minsta rädd för att det skall göra ont att sticka.

Dock är det lite nervöst, just momentet att köra in en nål (om än aldrig så tunn) i min egen mage.

Och att blanda till medicinen. Det är lite meckigt, men det skall nog gå bra.

Det kommer definitivt att göra mig en erfarenhet rikare. Om jag nu klarar av det. Att sticka mig själv, menar jag (medicinblandningen klarar jag nog).

Kanske ringer jag mamma... *hehe*

Nä, dags att väcka Ettan.

Snart dags att bege oss.

Sådär, nu är det fixat.

Det som oroade lite igår.

Blodprovstagningen krockade nämligen precis med en av de två dagar som jag sedan länge haft inbokade att vikariera på ett av mina arbetsställen. Typiskt.

Jobbdagar som jag fick redan innan jag ens hade börjat gå dubbelt där. Men men. Jag förklarade läget och jag kan ju i alla fall jobba onsdagen.

Och som jag sade till en av tjejerna där: "Jag hade avbokat en date med president Obama, om det hade varit så."

Tack och lov så förstod de mitt läge, och orosklumpen i magen (för att jag kände mig besvärlig och jobbig som strulade så) försvann omedelbums.

Jisses, bara några dagar kvar så är det dags att börja sticka mig själv.

Lite nervigt är det allt.

Inte för att det skall göra ont eller så, för jag är inte spruträdd på så vis.

Utan bara känslan av sticka en nål rakt in i magen. Själv. Med berått mod.

Och så är jag nervös för att göra fel när medicinen skall blandas till. Det är lite meckigt med just den jag får (Menopur), men det ordnar sig nog. Jag fick en bra instruktionsfolder när jag var på Ackis senast, så det skall nog gå bra.

Men som sagt.

Även om det blev lite oroskänslor igår och jag är lite nervig inför medicinblandning och så, så är jag allra allra mest bara sååå förväntansfull.

Och jag önskar så innerligt att mina ägg skall duga och att det fungerar för mottagaren så att ett hett efterlängtat litet barn tittar fram i början på nästa år.

Tänk att få vara delaktig i något sådant. Det är en ära.

"Min" sköterska på Akademiska ringde medan jag väntade på att Ettan skulle sluta skolan för dagen.

Skärtorsdag blir sprutstart!!!

Och så är det då dags att dra ner på spraydosen.

Wiiiiiiiiiiiiiiie vad häftigt - jag blev alldeles pirrig i magen.

Det efterföljande blodprovet krockar dock rent praktiskt med vissa saker. Men det får lösa sig, även om det just nu ger en viss oroskänsla.