Idag är en sådan dag när jag ser stöket.

Grejer överallt.

Leksaker överallt.

Papper överallt.

Damm överallt.

Grus överallt.

Tvätt överallt.

Pryttlar, pinaler, skräp, rens, GREJER överallt.

Ogräs överallt.

Vildvuxet överallt.

Rosor utan portaler.

Pioner utan stöd.

Trasiga dörrar och överfylld eldningstunna.

Grusgångar utan grus.

Grusgångar utan matjord och gräsfrön.

Grusgångar med ogräs, ogräs, ogräs.

Blir tokig snart av att det inte går att vara ute.

Tvåan, Trean och jag är alldeles sönderstuckna.

Har aldrig varit med om så här mycket stickmygg och har man dessutom gott blod så...

Behöver luft!!!

Men hur gör man om det inte går att vara ute?!

Kanske drar vi till en stad och leker i lekpark?

Måste bara kolla myggläget där först.

Imorgon blir kanske en bättre estetisk dag.

Med andra ögon på.

Nu skall jag läsa informationsblad om hydrauliska minigrävmaskiner för Tvåan som är arg som ett litet bi. Eller en stickmygga kanske.

Hihi. Gosigos. *Lycka*

En liten egobild från i morse.

Som sagt. Jag är den jag är och jag skäms inte för att jag är icke-norm.

Och för att koppla lite till ett blogginlägg min kära vän A gjorde för ett litet tag sedan: Jag gillar att bli äldre.

Jag älskar att se på min kropp och veta att den har burit och fött och närt tre underbara Barn.

Vissa dagar så visst, svär jag inombords över att tröjan visar för mycket rullar kring midjan och byxorna stramar och magen putar som i femte månaden.

Men ändå.

Det här är jag. Så här ser jag ut. Och jag gillar vad jag ser. I alla fall idag. Hihi.

Här har jag dragit på mig ett gammalt linne jag hittade i en av sopsäckarna när vi städade vinden.

Tatueringen blev färdigställd 2001.

Gjord av Jörgen Ström (som då fanns på Rough Stuff i Uppsala).

På bilden skymtar också den senaste tatueringen: mina Ungars namn på vänster underarm.

Haha det är mycket bilder i bloggen just nu.

Bäst att passa på innan jag måste lämna in mobilen på lagning...

På stickorna just nu så sitter framstycket till en tröja som Trean skall få.

Stickat i Muskat och Katia "Samba" (det färgade).

Och allt ligger i en enda röra på bordet. Nära till hands här där jag har datorn. Jag gillar att sitta vid datorn och sticka hihi.

Tidningen är Tvåans (full med maskiner och sånt) och så höstens Elloskatalog. Hmm jag brukar aldrig hitta nånting hos Ellos annars, men i år hittade jag massor. Kappor, jackor, tunikor... mmmm de har hottat upp sig lite, minsann. Jag handlar för det mesta på second hand/loppis åt både mig och Ungarna, men det är alltid roligt att inspireras lite.

Och så har jag ett litet halvhjärtat köpstopp för nya grejer i år. Skall försöka återanvända och sticka/sy så mycket själv som jag bara kan och har tid med. Men ytterplagg är något jag inte vågar mig på att sy (ännu), så kanske, kanske blir det ett jackinköp i år. Till moi. Jag vill ju slippa frysa i höst/vinter OCH se någorlunda snygg ut...

Samma mönster har jag stickat en annan tröja i, fast i ullgarn och den blev superhärlig. Regnbågsrandig mellan de rätstickade partierna som jag stickade i grått. Hittade tröjan igår när jag rensade bland kläderna och snart har nog Tvåan växt i den.

En till bild, där mina loppisfyndade örngott skymtar i bakgrunden.

Grönt är en favoritfärg här hemma.

Och rosa.

Och gult.

Och.... Hihi.

Jag har precis varit på spa förresten.

Ettan ville pyssla om Mamma sin lite och gav mig både ryggmassage och hårborstning.

Nu springer Ettan och Tvåan omkring med nymålade svarta naglar.

Ettan har transformerat sig till en rockstjärna med näspiercing (ett fastklämt hårspänne), läppiercing och örhängen (ditmålat med svart kajal) och allt. Haha. De är då för goa.

...och så blev det efterrätt idag igen. Ajajaj. Men gottigottgott.

En ny sats kladdkaka och denna gången rörde jag ner en massa klippta bitar av mashmallows...

Hmmm det blev ju inte alls gott... Nä, riktigt jätteäckligt var det... Hehe... och så är jag urdålig på att ljuga också hihi.

Kladdkaka ÄR gott till frukost.

Hehe.

Ettan vill göra något.

Leka med Pokémon.

Någon som har pysselförslag annars?

Så jag kan förtränga alla "måsten" som ligger där och envetet bankar inuti skallen...

Igår rensade vi på alla barnkläder inne på vinden. Skorna tar jag en annan dag.

Kläderna sorterades upp i olika lådor, var storlek för sig.

Jisses, mina Ungar lider inte direkt klädbrist.

Den enda jag egentligen behöver handla till är Ettan, som inte har någon att ärva av. Och det börjar snart bli dags, för långbyxorna har blivit trekvartsdito. Men det brukar ordna sig på diverse barnloppisar.

Jag gillar att handla på loppis. Bra för både singelplånbok och miljösamvete. I höst är det barnloppis här i byn igen och kanske borde jag boka bord själv... Jag har nämligen två flyttkartonger plus tre svarta säckar fulla med kläder att bli av med. Fast först skall de sorteras.

Säljes/Skänkes/Slänges.

En hel del är dock mina egna kläder som jag av någon anledning hade tröttnat på. (ibland blir det lite konstiga garderobsrensningar när man går med stor gravidmage...)

Jag fick mig ett par positiva överraskningar igår när jag tog en snabbkik  i en av sopsäckarna. Hihi. Den som spar hon har...

Men faktiskt. SUCK. Jag är såååå dålig på att rensa iväg. Men säger stamtavlan "släkte: hamsterfamilj" så gör den...

Dock vet jag ju hur otroligt skönt det är att få lite utrymme när saker och ting försvunnit iväg till andra platser så jag måste nog ta tag i det snart.

Har burit in alla sorterarlådor och säckar till mitt pysselrum, så jag verkligen skall påminna mig själv om deras existens.

Fast... det går ju att stänga dörren också. Hehe.

Hmm kanske skulle ställa ut ett loppisbord utanför garaget när vädret blivit bättre? Vi bor ju alldeles vid affären, så en hel del människor passerar här varje dag.

En femma eller en guldpeng per plagg låter väl helt oki?

Idag blev det smask till efterrätt.

 Receptet finns i ett tidigare inlägg (till en baksugen syster), men idag hystade vi i en näve cornflakes och lite solroskärnor också.

Här har Tvåan slickat skålen och provsmakar om jordgubbarna är ätbara.

Ettan norpar en gubbe:

Bröderna Kladdkaka:

Och så kom jag på.

Kladdkaka bör väl funka även till frukost, eller hur?

Nästan hela kostcirkeln (pyramiden?!) ryms ju i en form med ljuuuuuuuuvligt seg och god kladdis...

Ägg: protein

Smör (äkta): mjölk, fett, vitamin A och D

Mjöl: protein, kolhydrat, kostfibrer

Socker: kolhydrater

Cornflakes: grönsaker (majs... hehe), kostfibrer, kolhydrater

Solroskärnor: kostfibrer och vitamin E

Jordgubbar: frukt, vitaminer, kostfibrer, järn, folsyra

Jag tror att jag har motiverat mig tillräckligt och ser fram emot frukosten imorgon bitti. Hehe.

Gäsp!

Sovmorgon ända till halv sju, men jag är ändå trött.

Hmm undrar om det kommer sig av att jag har så svårt att komma i säng på kvällen innan?!

Ettan och Tvåan har redan hunnit ut till myggen för att skjuta med vattenpistol.

Och gårdagens provsmak av rödbetor resulterade i ett antal fascinerade utrop och konstateranden från Ettan vid morgontoalettbesöket. Haha. Får flaschbacks till min egen barndom.

Inga planer för dagen. Otroligt skönt.

Snart är det bara en månad kvar till skolstart (förskoleklass)... jisses, vad det pirrade till i magen! Tänk att jag har en så stor Kille. Helt ofattbart underbart.

Och kanske skolstart även för mig?!

Vågar inte hoppas, men ååååh vad jag vill!!!

Nu blir det lite tvätthängning i väntan på nästa maskin.

Molnigt, men blåhimlen skymtar och solen når fram stundtals.

Bara det inte vore för alla dessa stickmygg... Det går inte ens att sticka näsan utomhus, speciellt inte med Trean. Hon är alldeles sönderstucken i huvudet och i ansiktet.

Nu kliar det så där i skrivarfingrarna igen.

Jag har precis nattat Barnen och då brukar tankarna virvla iväg och jag önskar som vanligt att jag hade en dator kopplad direkt till hjärnan så jag slapp vänta på att få sätta mig här. De bästa formuleringarna brukar liksom försvinna på vägen.

I alla fall.

Det har varit rätt mycket relationsprat runt omkring mig på sistone.

Ikväll så råkade tankarna glida iväg och plötsligt så såg jag framför mig hur jag satt hos min doktor (en mycket sympatisk ung man som varit otroligt duktig och empatisk det senaste året jag behövt hans hjälp) och sen...

Nä, inga detaljer nu. Jag har familjemedlemmar som läser här haha.

Första tanken var då att "han var ju gullig, så det är väl inte så konstigt att jag tänker på honom".

Sedan slog det mig att OM jag skulle söka efter en partner så vill jag nog ha en läkare. Faktiskt. Inte på grund av just honom (eller att det är just han jag vill ha). Och inte heller själva yrket genom statusen och pengarnas skull.

MEN jag inbillar mig att en person som utbildar sig till läkare och utövar sitt yrke, den personen måste nog ha ett ganska stort människoengagemang, empati och en lust att vilja bota, hela och rädda liv. Den personen har ett kall. Och det attraherar mig. Både vad det innebär i kallet att vara läkare, men att ha ett kall överhuvud taget.

För ett kall behöver inte vara ett yrke.

Jag hittade mitt kall en tidig februaridag för sex år sedan

Ett litet blått plus lyste upp vintermorgonen och allting förändrades som i ett trollslag.

Från att rotlöst och destruktivt ha balanserat på kanten till  ingentinget så fick jag plötsligt en andra chans.

Jag fick en andra chans till att göra allting rätt.

Till att göra det mitt liv från allra första början varit ämnad för.

Jag skulle bli Mamma.

Det var - och är - mitt kall.

Och jag kände det så oerhört starkt, så inga ord kan beskriva det.

Det är knappt så jag vågar blogga om det, för alla kommer väl tro att jag är tokig och virrig, men så var det.

Jag fick på en millisekund reda på meningen med just mitt liv - jag var kallad till att bli kallad Mamma.

Än så länge har jag  haft privilegiet att bli Mamma åt tre underbara Busråttor. Och jag säger hela tiden att jag tar emot så många Barn jag är ämnad för och får jag äran så hoppas jag att det åtminstone blir en eller ett par små Busungar till.

Ett kall kan vara ett engagemang. Både och, och samma sak. Eller också kan det vara två skilda saker.

Mitt kall ledde till ett engagemang:

Att bli äggdonator.

Jag vet hur fantastiskt och ärofyllt det är att få vara förälder, så kan jag hjälpa bara en enda att få uppleva det så... Det vore en ära.

I höst/vinter får jag reda på om jag och mina ägg duger och jag hoppas hoppas. Och jag försöker sprida informationen så mycket jag kan, för det behövs verkligen fler som donerar.

Ett par av mina andra engagemang kom in i mitt liv via mitt senaste jobb.

Jag började utbilda mig till grundskollärare, halkade in till äldreomsorgen, demensvården, korttidsboende för funktionshindrade barn, gruppboende för psykiskt funktionshindrade vuxna, barnomsorg, föräldrakooperativ, fritids och slutligen på ett lager. Och där - bland gamla och nya böcker på ett dammigt lager så hittade jag mitt engagemang.

Det fackliga.

Åh som jag började brinna. Förtroendevald. Idealist. Rättvisetänk.

När byte av arbetsplats gjorde att jag inte kunde fortsätta vara förtroendevald så kom ännu ett engagemang.

Det politiska. 

Åh som jag började brinna.

För den lilla människan och alla vi människor tillsammans i det stora hela.

Och jag brinner. Och brinner.

Jag brinner för så många saker. Det är så mycket jag vill hinna med, vill göra, vill få chansen att utföra.

Egentligen så skulle jagvilja  ha ett jobb som möjliggör för mig att först och främst kunna vara mer med mina Barn och slippa stress och press med barnomsorg och tider hit och dit.

Att kunna engagera mig ännu mer och hinna göra allt det jag drömmer om och brinner för.

Föra kampen för singelkvinnors rätt till insemination, bli ännu mer aktiv i Riksförbundet Hem och Skola, jobba ännu mer politiskt och fackligt, starta upp hantverksträffar och så vidare i all oändlighet.

 (Plus lära mig snickra och rörmoka och dra el och allt sånt, men det är ju intressen och inte engagemang... hahahaha... nä, nu får jag ge mig. Hur mycket tid tror jag att jag har egentligen?!)

Jaja, men det är kanske det jag söker efter OM jag skulle söka efter en partner.

Ett kall och ett engagemang. I vad det nu vara månde.

En människa som brinner och som vet vad just den personens liv går ut på - det är attraherande i mina ögon.

Det viktiga är just att personen i fråga redan har hittat sitt kall och/eller sitt engagemang och inte tänker sig finna det genom - och i - mig... Been there, done that och det är inget för mig!

Oj, vilket långt inlägg efter bara en liten kvällsdröm om en läkare.

Hehe.