Titta vilken fin present som Trean fick av sin mormor igår!!!

Min mor stickade alltid åt oss fem barn.

Åh, jag minns mohairtröjor med långa "tofsar" som stack ut ur garnet. Motivstickade tröjor med Långben, Kalle Anka och My Little Pony. Malougarn.

Sedan blev vi stora och hon tog en stickpaus i ett antal år.

Ända tills barnbarnen började trilla in hihi.

Mormor har stickat åt alla mina Ungar och nu var det Treans tur.

En alldeles underbart vacker klockad kappkofta.

Jag bara älskar den och måste be om mönstret för att sticka den själv i olika storlekar, så Trean alltid har en att ha på sig hihi.

Fick fina ceriseskimrande pärlemorknappar av gammelmormor igår, så de har jag sytt i idag.

Den passar perfekt!

Dessutom så är den stickad i ett enda stycke. Enast ärmarna är ihopsydda, men jag klurar på att sticka dem med rundsticka istället, för att slippa sy ett endaste stygn.

Igår kunde Treans randiga tröja ha blivit klar.

Jag letade och sträckte och knöt och skarvade...

men ICKE!

Det saknades ändå garn för att sticka fem - FEM!!! - varv högst upp på ärmkullen på den allra sista ärmen.

Suck!!!

Så idag när vi skulle in till största grannstaden och fira Ungarnas gammelmormor som blir 86 år ung idag, då passade jag på att slinka in på Yll och Tyll för att köpa ett till nystan. Så jag kan sticka de där jämrans FEM varven...

Jaja, det skulle ju bli ett billigt besök i alla fall.

Ett ynka garnnystan. (behöver jag skriva att det skulle räcka till fem varv?!hehehe)

DOCK.

Hjälp!

Nääääääääää jag får inte!!!

DET VAR REA!!!

Och just det garnet jag behövde var på rea.

Vilket i och för sig hade kunnat bli väldans billigt.

Eftersom jag skulle köpa bara ett enda nystan.

Meeeen just det garnet (Garnstudios Muskat) är ju bara så underbart skönt att sticka i.

Och det fanns i så många ljuvliga färger.

Så.... det blev DYRT att handla ett enda nystan. Över trehundra kronor blev det.

Fast då låg det till slut... SSscch!!! sjutton *viskar* nystan i kassen.

Haha.

Jag har så lite karaktär så det finns inte.

Inte har jag den blekaste om vad jag skall trolla till för något av de där nystanen heller. Men de är vackra att titta på så länge och inspireras av.

Fast nu när jag fotade så upptäckte jag att jag inte hade tagit ett endaste litet gult nystan?!

Och egentligen hade jag velat ha några nystan med äppelgrönt garn, men det fanns inte i just den kvaliteten.

Hjälp!

Betyder det att jag måste bege mig innanför de där läskigt frestande dörrarna igen?!

Min plånbok kommer att avgå!

(för något köpsamvete har jag tydligen inte... *Fniss*)

Liten garnnappare...

En kopp varm choklad.

Litervis med vatten.

Pustar lite.

Njuter lite.

Alla gräsmattorna klippta.

Nu kan regnet få komma.

En klase rosor, tack.

Är det någon som vet vad den här rosen heter?

På den här bilden har den redan börjat blomma över, men jag gillar när det inte är så där helt perfekt.

Den blommar i stora, stora klasar, så där så grenarna vilar mjukt på gruset till slut.

I vasen på bilden har jag plockat in en enda stjälk...

Nej, dags att kolla läget vädermässigt. Kanske kan jag hinna med att klippa de stora gräsmattorna innan regnet kommer. Så kan jag ta de mindre snuttarna om det blir uppehåll någon kvart i taget eller så...

Skruttan skall få sova klart i famnen först, sedan blir det bärsele och gräsklippare.

Tjingeling!

VARNING VARNING för ett superlångt och extremt graviditets-förlossnings och bebisfixerat inlägg!!!

Hihi.

Och jag tillägger redan nu:

Att även om jag verkar totalt obsessed gällande bebisar i magen och förlossningar, så är jag inte TOTALT insnöad just nu. Bara lite. Hehe.

Och som den spontana planeringsmänniska jag är som älskar att skriva listor och MÅSTE få ner tankar på papper (dels för att göra dem "verkliga" och dels för att få dem ur skallen och kunna strukturera upp dem) så behöver jag samla alla bebistankar just nu.

Precis nu.

För det blir bara värre och värre. Haha.

Vill ju inte trötta ut mina irl-fikakompisar heller med att hela tiden babbla om min frustration över ägglossning som inte vill komma igång, så då får bloggen här göra lite nytta.

Och så är det ju fantastiskt bra att jag kan älta ur mig här och nu och allt på en gång, så kan jag bara referera till detta inlägg nästa gång jag vill skriva om min biologiska klocka. Eller vad det nu är. Perfekt, jue!

Så, nu har jag fått det sagt.

Nu fortsätter jag:

För två månader sedan så skrev jag någon annanstans om min längtan.

Min längtan efter att få bära och föda och älska ännu ett  liv i vår familj.

Längtan har inte blivit mindre om jag säger så.

Speciellt inte med tanke på hur många som är gravida och till och med snart förlossningsklara i min närhet och omgivning.

Jisses, det är underbara magar och snart små bebisar överallt, känns det som. Fantastiskt!!!

Ikväll när jag låg och nattade mina Små, så for alla tankar omkring alldeles kringelkrokigt och plötsligt så låg jag och mindes hur det var på kvällen innan Trean ville komma ut.

Och jisses...

Jag kan inte ens beskriva i ord hur förlossningslängtig jag blev.

Det är så magiskt.

Så förunderligt.

Och jag känner mig så utvald och privilegierad som har fått uppleva det tre gånger.

Är det förmätet av mig att inte vilja sätta stopp?

Att vilja uppleva det igen och igen och igen?

När försvinner längtan efter "bara en gång till"?

Försvinner den någonsin?

För min egen del så tror jag att det får bli kroppen som sätter stopp när den inte vill vara fertil längre.

Jag har aldrig haft några ålderskriser - hittills - men att komma i klimakteriet kommer nog att bli en prövning för mig. Eller också kanske det blir en slags "lättnad", för då behöver jag inte vela fram och tillbaka när längtan kommer? Det skulle ju ändå inte gå, liksom.

Det var inte alls självklart att jag någonsin skulle bli Mamma, men när jag  blev gravid med Ettan så kändes det helt plötsligt självklart att jag ville bli Mamma åt fler än en. Även om jag skulle göra det som ensam vuxen.

Ingen har sagt det rent ut till mig, men jag antar att det finns "några" stycken som tycker och anser saker, om att jag som ensamstående drömmer om både en Fyra och en Femma. Men det struntar jag blankt i.

Jag välkomnar ALLA Barn som vill komma till mig och har jag utrymme i både hjärta, själ och hus för fler Barn, så varför skulle inte jag få försöka utöka min familj ytterligare. Likaväl som de som är två vuxna drömmer och längtar och försöker?

Kanske finns det åsikter, just för att jag som ensamstående verkligen gör ett aktivt val och ett aktivt beslut eftersom det inte "bara kan bli"?

Här är det inte läge för något "ojsan" liksom...

Iiiih det pirrar i hela kroppen på mig bara jag skriver om allt det här. Och trots att jag försöker låta bli, så poppar alla dessa barntankar upp allt som oftast.

Därför är det såååååå frustrerande att kroppen inte vill vara med på noterna.

Min kropp är som ett känsligt biologiskt musikinstrument och jag behöver känna att det är finstämt och spelbart igen.

Kanske skulle min längtan dämpas något, om jag visste att jag faktiskt skulle kunna åka iväg för insemination?  Men att jag då aktivt väljer att inte försöka.

Inte som nu, när jag går omkring som en äggsjuk höna där äggen fastnat och som vägrar värpa.

Hihi till och med att tänka på att välja att INTE åka ner en viss månad, men att det SKULLE KUNNA bli något OM jag åkte... bara det får mig att le!!!

Tror ni jag längtar efter att min kropp skall vilja komma igång, eller?! *Fniss*

Så de finns där.

Konstant.

Alla känslor och längtor.
Gravidlängtig. Förlossningslängtig.

Jag längtar efter det första mötet med en ny liten Människa. Längtar efter ännu en liten Person att lära känna och älska.
Jag vet att det bara är sju månader sedan Lillskruttan swoschade ut, men jag vill känna förlossningsvärkar igen!!!
Visste jag inte att det skulle vara absolut totalt omöjligt att skiljas från den nya lilla människan efter förlossningen så skulle jag nog vara perfekt som surrogatmamma. Ärligt och allvarligt.

Jag njuter av nuet.

Det är inte det.
Jag njuter av mina tre fantastiska, envisa Busråttor.
Tänk så privilegierad jag är som har blivit utvald av just dem att bli just deras Mamma.

Men medan jag pussar och kramar och busar och leker och tjurar och lagar mat och rensar trädgården och byter värmesystem i huset (blä för det kan jag säga, men nu är det snart bara en månad kvar tills vi har fjärrvärme!! Månaderna utan värme i huset har ändå gått ganska snabbt. Tänk så skönt att det ändå hände på våren/sommaren!), så poppar tankarna upp.

En efter en.

Försiktigt till en början, men alltmer pockande ju fler dagar som går...och ju fler små yttepyttekläder som jag ännu en gång måste förpassa till "urvuxna-kläder-lådan".

Kanske är det en anledning till att INTE sortera på vinden just nu *Fniss*... för att inte väcka min längtan alltför mycket.

Fast nu tror jag ju inte att det skulle hjälpa i och för sig.

Björnen är redan väckt mohahahaha.

Så många känslor som jag har börjat att längta efter att få uppleva igen.
Jag längtar så det pirrar i hela kroppen.

Känslan av när mensen kommer igång efter förlossningen. Jippie, min kropp är fertil igen!!!

Känslan som löper genom kroppen när ägglossningstestet visar på fullt utslag. NU finns det möjlighet att bli havande.

Hur skall jag på bästa vis ta mig ner till kliniken i Danmark? (jag är ensamstående och tänker inseminera den här gången också, precis som med Tvåan)
Ringa det där telefonsamtalet och hålla luren med förväntansskakig hand.

Oooh det pirrar bara jag tänker på det!!
Vem tar hand om Ungarna medan jag är iväg?
Ettan var med när Tvåan blev till och det var så fantastiskt underbart att ligga och amma honom och ha ena handen på magen under vilostunden efter insemineringen. Det var vi TRE då och där, redan då. Som om kroppen visste.
Men nu har jag tre stycken Busråttor att ta med på tåg och bussar och packning och...

Nääääää... lite mindre stress vore kanske skönt. Hihi.

Känslan när ett plus framträder på stickan. Det bor en människa inuti mig. Under mitt hjärta. Pirr och glädjefnatt och universumskärlek och såååååååå stor oro för att något skall hända.

Känslan av det första fjärilsfladdret och av rejäla kickar och headbangande på kissblåsan.

Känslan av en stor, rund och vacker mage att klappa på, smeka och beundra.
Jag känner mig alltid som allra vackrast när jag är gravid.

Kvinnlig.

Ursprunglig.

Och så längtar jag verkligen efter att få känna av de första trevande värkarna. De som jag aldrig riktigt vågar tro är sanna förrän det är igång för fullt. Förnekelse in i det sista, eftersom jag inte vill bli besviken om det lägger av.

Längtar efter att få klocka värkar på den där internetsidan. varktimer.se eller vad den nu heter. Tanken på det gör så det pirrar och sjunger i hela kroppen och jag längtar så jag nästan vill krypa ur skinnet. Vet inte varför just den här punkten gör mig så kollrig? Kanske för att den är så enkel och konkret?

Längtar efter krystvärkar och att få dra upp en ny liten människa till mitt bröst och drunkna i hans/hennes djupa blick, så fylld av universums alla visdomar.

Åh vad jag längtar!!!
Men min kropp vill ju som sagt inte vara med på min längtan än.
Kanske är det tur att min kropp är den förnuftiga av oss? Annars skulle jag nog ha svårt att låta bli att boka en Danmarksresa i det närmaste.

Och så vill jag ju donera ägg först också!!!
Men kanske till januari 2010?
OM kroppen är igång och ägglossar och OM det skulle lyckas på första försöket, så skulle det bli nästan samma åldersskillnad som mellan Tvåan och Trean.
Ettan skulle vara 7 år, Tvåan 3,5 år, Trean 1 år och 10 månader om en ny Människa vill födas till oss i oktober. Hur gammal jag skulle vara vill jag inte ens tänka på........... hihi.

Dock - jag har mina tre underbara Älsklingsungar, så blir det inga fler barn för mig så är jag mer än evigt tacksam och jag njuter av varje ögonblick.
..........men längtan kvarstår dock................
Och ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH vad jag längtar.

Var det någon som trodde att jag skulle kunna låta bli att dammtorka?!

Nä, jag tänkte väl det.

Och jag känner mig själv bara alltför väl, så jag visste att jag skulle dammtorka så fort jag hade postat inlägget.

Så är det med mig.

Så fort en tanke har planterat sig i skallen, så släpper den inte förrän den är genomförd.

Hmmm...

Varför kan det inte vara samma sak med min körkortstanke för?!

Att jag inte bara sätter igång och genomför den, menar jag. Mycket mysko.

För jag vet ju att tanken ALDRIG kommer att försvinna förrän jag har fixat det.

Och fram tills dess så kommer den att ligga i bakhuvudet och mala och mala och mala och STÖRA...

Dags att ta itu med den huvudvärken således.

Ser ni, jag kommer nog närmare och närmare att verkligen ta tag i det.

Får jag bara älta lite till så... *Fniss*

Snart kommer fika-lek-besöket, så bäst att dra en snabbis till affären för mjölkinköp.

Idag så dunkar det i min hjärna:

"måste måste måste dammtorka"

Men om jag väntar tillräckligt länge så får vi fikabesök, och visst måste man vänta ända tills imorgon med att dammtorka då?!

För övrigt så finns det mer "måste/borde-saker" på min lista just nu:

Rensa ogräs

Plocka av vinbärsbuskarna

Klippa gräset

Laga dörren (läs: snickra ny) till garaget (läs: vedförrådet)

Fast just precis nu: AMNINGSTAJM

För övrigt så är jag dagvill och tidsförvirrad.

Hade jag blivit ombedd att  säga vilken dag det var igår så hade jag gissat på onsdag. Men alla veckodagar kändes liksom fel egentligen.

Visst är det onsdag idag?

...fast min spontana tanke är torsdagskänsla... Jag måste verkligen tänka efter för att reda ut vilken dag det är. Hänga upp händelser på särskilda dagar för att kunna få ordning i tanken. Usch, sånt är så jobbigt! Jag längtar tills kropp och tid är synkade igen.

Det är nog inte bra med långsemester för min rutinkrävande hjärna. Det kan liksom bli lite för mycket av den goda ledigheten. Till slut går hela hjärnan på semester. Haha. Åtminstone väljer jag att köpa den förklaringen just nu.... Lalalalalalalabingo!

Igår var vi hemma hos vänner och blev ompysslade med middag och efterrätt. Mmmmm mysigt!!! Sånt är jag och Ungarna inte speciellt bortskämda med, kan jag säga. Stort TACK för igår!!! (om ni har hittat hit och läser hihi).

Nylackade naglar.

Torkning pågår.

På bästaste favoritlitteraturen (enligt Tvåan i alla fall).