Wiiiiiiiiiiiiiiie NU är det spännande!!!

Hur skall jag fungera resten av dagen???

Igår morse lämnade jag Tvåan och Trean på förskolan och sedan tog Ettan och jag tåget in till Uppsala.

Vi tog stadsbussen till Ackis, där jag trodde att jag bara skulle lämna blodprov för att kolla hormonnivån genom att jag tänker vara med i en extra studie under äggdonationsprocessen, när den drar igång.

MEN...

Det blev även ultraljud på äggstockarna och medicininstruktioner...

FÖR...

Den 10:e mars kommer jag att börja spraya och hela äggdonationsprocessen är igång helt och fullt!!!

Wiiiiiiiiiie det är så himla pirrigt!!!

Kan inte fatta att det är på riktigt nu. Verkligen på riktigt.

Jag har en hel kasse hemma med alla mediciner och utrustning som behövs... *Pirr pirr*

Nu följer bara låååååååååånga tre veckor innan jag får börja.

Jag fick även reda på vilken slags hormonstimulerande medicin jag kommer att få och det var så roligt att se hur förväntansfull "min" barnmorska M-B var när hon skulle öppna kuvertet för att "avslöja" det. Hon visste ju inte heller. Och jag blev alldeles lycklig när jag såg hennes glädje över att det blev just MenoPur. Hihi.

Att åka till Ackis och träffa personalen där känns så givande. Det är en speciell och lugn stämning där uppe på reproduktionscentrum. Samtidigt känns det lite konstigt också. För alla där blir så glada och tacksamma. Över lilla mig och att jag vill donera.

Jag förstår ju i och för sig varför.

Jag vet att det är stort och det känns sååå himla roligt att kanske kunna hjälpa någon/några att få uppleva det allra största som finns...

Men ändå.

Det är liksom inget konstigt för mig att donera. Det känns så självklart och inget att fundera över.

Så alla dessa översvallande tack känns väldigt glädjande men ändå så svåra att ge respons på.

Jag tycker ju att det är JAG som skall tacka, för att jag får chansen att ge.

Tacksam för att det är någon som vill ha mina ägg, som annars bara hade gått till spillo varje månad.

Glad för att någon kanske kan ha nytta av dem, innan de blir för gamla för att ges bort.

Och det gör jag och blir jag.

Tackar och blir glad, menar jag.

Är det någon som hänger med i mina snurriga tankar?!