Fy vilken trist blogg när jag inte har några bilder att lägga ut.

Slänger in en bild från i somras (läs: i mitt liv är det höst nu), för att pigga upp  lite. Liten bit av uthuslängan och bästa lunchplatsen - under äppelträdet. Tvåans favoritparaply.  

Idag skall jag i alla fall gå och stå på barnloppis.

Strykjärnet gick varmt igår = halvsunkiga t-shirts ser riktigt fräscha ut.

Det spöregnar.

Dags att bege mig. Oss. Har inte organiserat dagen riktigt.

Jaja. Det blir som det blir. Haha.

Äppelkaka i ugnen till Kamraterna på medlemsmötet ikväll.

Mysig pratpromenad på morgonen och sedan fika med goa tjejer hela förmiddagen. Mums.

Ungarna och jag drog till jobbet och jag fick posa för chefen. Haha. Inte så ekivokt som det låter. Det skall in på företagets intranät.

Mormor kommer ikväll och busar med Ettan och Tvåan.

***kolla-ugnen-paus***

Mmm vad det doftar gott i köket nu.

Kakan är klar.

Operation uppröjning i vardagsrummet borde inledas.

Och legoupplockning i lekrummet.

Dammsugningsfredag stundar.

Men jag vet inte om jag ids just nu.

En kopp varm choklad låter som ett mer lockande alternativ.

Sitta ner och pusta för en stund.

Ja, det låter bra.

Ettan och Tvåan satt på övervåningen och byggde Star Wars-baser med duplolego.

Plötsligt hörde jag ner till mig i vardagsrummet, Tvåan (2,5 år) som sade till Ettan (snart 6 år):

"Ettan. Äskar dig, Ettan!"

Och Ettan svarade mjukt:

"Jag älskar dig!"

Jag bara smälte!

Alltså, ibland så kan de bråka så fönsterrutorna skallrar och Ettan kan låta sååå trött på sin Lillebror.

Men ändå.

Innerst inne.

Så älskar de varandra.

Och de vågar och vill dessutom säga det högt.

Det är så gulligt så jag blir alldeles tårögd bara jag tänker på det.

Jag smög fram till trappan med Trean i famnen och tjuvlyssnade lite till.

Tvåan sade återigen: "Äskar dig" och fick samma svar tillbaks.

Tvåan fortsatte att säga "Äskar dig, Ettan". Igen och igen och igen.

Till slut hörde jag Ettan med lite halvtrött röst: "Jajaja. Jag har redan sagt att jag älskar dig."

Hihi.

Gosungar!

Kul ställe det här.

Att bo på, menar jag.

Inom loppet av en vecka har två hus länsats på allt från smycken, tvapparater till dyra hudkrämer och barns skolryggsäckar?!?

Och inatt var det inbrott i pizzerian som bor granne med mina föräldrar. Min mor hörde hur en ruta krossades, så hon ringde polisen. Vet inte om de fått tag på förövarna ännu.

De som länsat husen - mitt på ljusan dag!!! - har de tydligen fått tag på, det senaste jag hörde.

Det är tur att alla vet att jag är ensamstående med tre Barn. Här finns med andra ord inte så mycket värdefullt att stjäla... Inte ekonomiskt värdefullt i alla fall.

Lägg till det x antal knivöverfall, yxdåd och till och med mord som har skett här i byn och grannbyn bara det senaste halvåret. Suck, vad har hänt?!

Jag som tyckte det kändes jobbigt när ett skott avlossades på pizzerian i den Göteborgsstadsdel jag och Ettan bodde i, innan vi flyttade hit. Ett skott sent på kvällen/natten och ingen skadad (vad jag har för mig).

Jag som tänkte att det skulle vara lugnare för mina Barn att växa upp här. Varför vet jag inte och tydligen hade jag väldans fel.

Snart tar jag mina Älsklingar och flyttar ut i skogen.

...för i ugnen står en kaneldoftande äppelkaka med ett stänk av vanilj.

En hel långpanna full.

Dags att sanera Tvåan som stoppade hela huvudet i bunken med smet.

Sedan hämta hem Ettan till varmt äppelmellis.

Jag tänker att det är bäst att passa på att vara Bullmamma innan Textilvetenskapen sätter igång...

Hade det inte varit för ekonomin (som är det enda tuffa med att vara ensamstående - att ha ensam inkomst), så hade jag mer än gärna varit min egen hemmafru för några år framöver.

Ikväll är det representantskapsmöte, så mormor kommer och nattar Ettan och Tvåan.

På torsdag kväll är det medlemsmöte.

Nu har politikhösten dragit igång på allvar. Som jag har längtat!

Ja.

Dagen tröttade ut oss alla.

Men vilken härlig dag vi har haft.

Ettan kom ut genom skolporten prick klockan ett och han såg sååå stolt och stor ut.

Ett leende lyste i ögon och mungipor och han var så otroligt vacker där han kom. Mammas stora Älsklingen.

Han hade haft det bra.

En lång dag dock, sade han nu ikväll.

Förstår jag det.

Tio veckors sommarlov och sedan fem timmar på ett bräde med ny klass, nya fröknar och nya rutiner. Klart det är tröttande.

Dock berättade han nästan först av allt att han hade fått leka ensam halva rasten. Gubben min. Det skar i hjärtat, när jag såg hur ledsen han var över det.

Jag vet ju att det till 99% kommer att bli bättre ju fler dagar som läggs till raden. Det här var ju allra första dagen för alla och det är mycket nytt att upptäcka och många nya människor att lära känna.

Så jag kramade på min Ettan och sade att det nog blir bättre imorgon.

(och skulle det inte bli bättre, så tar jag upp det med fröknarna)

Min Ettan är ju så himlans snäll och go.

Nog för att han  retas med och pucklar på sin älskade Lillebror av och till, men så kan det ju vara syskon emellan. Speciellt när den äldste är en lite humörkänslig blivande 6-åring och den minste är en 2,5åring i solstråleglad men ändock retstickeskepnad.

Och även jag får min beskärda del av utspel och tjurighet och envishet... Hmmm undrar var jag känner igen de där dragen ifrån?!? *lalalalalabingo*

Det har jag ingen aaaaaaaaaning om haha... tror mig ha sett det där humöret på mycket nära håll sedan jag själv kom upp i skolåldern...

Det kallas självinsikt kanske?

Och lite häftigt är det att faktiskt nästan se sig själv i spegeln, när Ettan går igång.

Men på förskolan till exempel så har jag på de 4,5 år som han har gått där inte fått höra om ett endaste bråk som han har varit med om.

Bara att han själv har blivit slagen/knuffad/och så vidare av ett par vissa killar. Och då har han berättat om det och sagt ifrån och tyckt att det varit obehagligt och ledsamt.

Inte så att jag är naiv och inte tror att mitt Barn alltid är den som aaaldrig gör något. Det är inte så. Men han är helt enkelt inte sån.

Han är en snäll och känslig Kille som älskar vilda riddarlekar, fäktas med piratsvärd, sitta för sig själv och rita och pussla och pussas i kuddrummet med första kärleken.

Han vill LEKA. Inte bråka.

Så, jag förstår att det kändes ensamt för honom att inte ha någon att leka med under den där rasten. Han har ju längtat sååå efter att få komma till skolan, träffa kompisar, lära sig saker och leka.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att han inte skall behöva uppleva fler ledsna raster nu så här i början.

Vill att han skall trivas och må bra!!!

Och i övrigt så pladdrade han på hur mycket de hade lekt, vad de hade gjort, vad de hade fått till lunch och så vidare och så vidare. Så det var en spännande och bra första dag allt som allt.

Hihi min stora Skolpojke!

Min Ettan.

Min förstfödde.

Mitt Livs Kärlek.

Mamma älskar Dig, Skolpojken min.

Mer än hela universum och ännu mer och mer för varje sekund.

Alltid.

Evigt.

Oändligt.

Jag ringde mobilaffären men fick inget svar.

(Yes - jag avskyr att prata i telefon.

Jag gillar mail.

Msn.

Sms.

Brev.)

Mailade istället.

Och fick svar.

JA!

Det är två års garanti på telefonen!!!

Jag är välkommen in till butiken så kan de hjälpa mig.

Ååh vad skönt!

Tyvärr finns alla Furuvikskort på telefonminnet. Jag hann inte föra över dem till minneskortet. Så de är borta för alltid.

Men mostrarna fotograferade också, så jag får tigga kort av dem hihi.

Och på tal om ingenting och allting.

Det enda som finns i mitt huvud just nu.

Alla tankar genomsyras av det faktum att

jag har en SKOLKILLE.

Hihi.

Jag kommer nog att älta det här ett tag, om jag känner mig själv rätt.

Jag är så ofantligt stolt och glad och lycklig och vemodig och nostalgisk och alla känslor som kan rymmas i en själ.

I ett mammahjärta.

Jag är inte nervös.

Mer än för en sak.

Att min Ettan inte skall trivas.

Att han inte skall få några kompisar.

Att de andra skall vara dumma mot honom.

INGEN får vara dum mot min fantastiska Älsklingen!

Hihi jag är inte bara Mamma.

Jag är en Skolpojkemamma.

Låg på rygg mitt på vardagsrumsgolvet.

Tänkte på ingenting.

Och på min trasiga mobiltelefon.

På att grannbyns skola startar sin termin med tältning vid sjön.

Låg med handen på magen.

Mindes hur det kändes att leta efter den första lilla rundningen.

Nu var det "platt".

Åtminstone ingen bebisbula.

Tryckte med fingrarna mot naveln.

Hittade min puls.

Om jag tryckte tillräckligt hårt.

Så dunkade pulsen mot fingertopparna.

Nästan som bebissparkar.

Och en stilla tanke och längtan infann sig.

Kanske känns det mer idag därför att Ettan har blivit STOR och börjat skolan?

För sex år sedan så låg han ännu i min mage.

Buffar och potatisbullar.

Då var skolan avlägsen i mina tankar.

Nästan så det kändes så där omöjligt att tänka på, som när man tänker på hur stort universum är.

Overkligt. Eller nåt.

Men idag.

I morse.

På skolgården frågade Ettan.

"När börjar skolan?"

Varje minut svarade jag en minut mindre.

När klockan var prick åtta stod tiden stilla.

Till slut ringde skolklockan.

Hjälp!

Nu är det kört. Typ.

Inte mina uttalade ord. Men jag kände igen tanken. Känslan.

Skoltiden är startad och snart kör han moppe och flyttar hemifrån.

Tio år av framtid fladdrade förbi på en millidels sekund.

I en blinkning återvände jag till nuet.

Tog hans lilla hand i min och följde med in.

Sedan gick jag.

Och allt kändes bara så stort.

Konstigt. Härligt. Pirrigt.

Och jag mindes inte om jag verkligen hade sagt hejdå eller om han kanske undrade vart jag hade tagit vägen.

Jag och Minstingarna snurrar omkring här hemma och vet inte riktigt vad vi skall ta oss för.

Handfallna.

Ovana.

Att bara vara tre och inte fyra.

Längtar tills klockan är 13 och jag får hämta honom.

Nu skall jag snart ringa mobilaffären.

Min fotomobil dog imorse.

I alla fall nästan.

Den blinkar bara RÖTT. Långt därinne.

Som ett SOS.

Annars är den död.

Tio dagar efter 1-årsgränsen.

Och jag har ändå ett halvår kvar på abonnemanget.

Jag vill INTE behöva betala någon reparation då.

Men det är väl bara att se sig i stjärnorna efter.

Blinka rött.

Rött.

Blinka.

Ringa.

Jag har en stor Kille.

Och det är en vidunderlig och häftig känsla.

Att jag idag har en Ettan som blivit SKOLpojke.

(och inga bilder kan jag bjuda på heller. Suck)