Igår. Skolhämtning. Lilla V 6 år som går i Ettans klass frågade mig:

"Bor du ensam i ditt hus med alla dina barn?"

"Jaa", svarade jag leende.

Lilla V tittade på mig och sade bestämt och rakt från hjärtat (...eller från föräldrakonversationen vid middagsbordet):

"Du behöver verkligen en karl!"

Och jag kände hur det bara bubblade inom mig av skratt.

Hon såg så bekymrad ut och kommentaren var så spontan.

Men NEJ.

Jag behöver INTE en karl. Eller kvinna.

Jag klarar mig alldeles utmärkt själv och det är så jag vill ha det. Punkt.

Meeen OM jag verkligen skulle vilja ha någon, så är det i så fall en allt-i-allo.

Någon som bor i sitt egna hem och inte tränger sig på i mitt och både betalar mina räkningar (så jag kan vara hemma med Barnen några år till), målar fasaden, fixar alla tråktekniska grejer i huset och som supportar Danmarksresor när bebissuget sätter in... Hmmm DET vore inte helt fel. *Flin*

Och om jag ville så skulle jag kunna dra oerhört stora växlar av kommentaren och spåna vidare och skriva om kvinnosyn i allmänhet och jämlikhet och ditten och datten. Men det tänker jag inte göra. Inte i det här inlägget i alla fall.

Men förutom mina Barn, familj och vänner så BEHÖVER jag ingen eller inget, på det viset .

Möjligtvis en kopp varm choklad just precis nu. Hehe.