Direktlänk till inlägg 17 augusti 2009

En stor Kille...

Av M - 17 augusti 2009 09:56

Låg på rygg mitt på vardagsrumsgolvet.

Tänkte på ingenting.

Och på min trasiga mobiltelefon.

På att grannbyns skola startar sin termin med tältning vid sjön.

Låg med handen på magen.

Mindes hur det kändes att leta efter den första lilla rundningen.

Nu var det "platt".

Åtminstone ingen bebisbula.

Tryckte med fingrarna mot naveln.

Hittade min puls.

Om jag tryckte tillräckligt hårt.

Så dunkade pulsen mot fingertopparna.

Nästan som bebissparkar.

Och en stilla tanke och längtan infann sig.


Kanske känns det mer idag därför att Ettan har blivit STOR och börjat skolan?

För sex år sedan så låg han ännu i min mage.

Buffar och potatisbullar.

Då var skolan avlägsen i mina tankar.

Nästan så det kändes så där omöjligt att tänka på, som när man tänker på hur stort universum är.

Overkligt. Eller nåt.

Men idag.

I morse.

På skolgården frågade Ettan.

"När börjar skolan?"

Varje minut svarade jag en minut mindre.

När klockan var prick åtta stod tiden stilla.

Till slut ringde skolklockan.

Hjälp!

Nu är det kört. Typ.

Inte mina uttalade ord. Men jag kände igen tanken. Känslan.

Skoltiden är startad och snart kör han moppe och flyttar hemifrån.

Tio år av framtid fladdrade förbi på en millidels sekund.

I en blinkning återvände jag till nuet.

Tog hans lilla hand i min och följde med in.

Sedan gick jag.

Och allt kändes bara så stort.

Konstigt. Härligt. Pirrigt.

Och jag mindes inte om jag verkligen hade sagt hejdå eller om han kanske undrade vart jag hade tagit vägen.

Jag och Minstingarna snurrar omkring här hemma och vet inte riktigt vad vi skall ta oss för.

Handfallna.

Ovana.

Att bara vara tre och inte fyra.

Längtar tills klockan är 13 och jag får hämta honom.


Nu skall jag snart ringa mobilaffären.

Min fotomobil dog imorse.

I alla fall nästan.

Den blinkar bara RÖTT. Långt därinne.

Som ett SOS.

Annars är den död.

Tio dagar efter 1-årsgränsen.

Och jag har ändå ett halvår kvar på abonnemanget.

Jag vill INTE behöva betala någon reparation då.

Men det är väl bara att se sig i stjärnorna efter.


Blinka rött.

Rött.

Blinka.

Ringa.


Jag har en stor Kille.

Och det är en vidunderlig och häftig känsla.

Att jag idag har en Ettan som blivit SKOLpojke.


(och inga bilder kan jag bjuda på heller. Suck)

 
ANNONS
 
Jessica

Jessica

17 augusti 2009 10:26

Du är så himla poetisk i din längtansbeblandade stolthet! Väldigt vackert =)

http://bebisenojag.blogspot.com

 
annkan

annkan

17 augusti 2009 10:39

Ja tänk, man blir alldeles nostalgisk och minns sin egen skoltid.
Förstår dina undringar. Har dem ju själv.
Vill så gärna ringa, men det kan jag ju inte göra. Inte än i alla fall. Man får bara hoppas att allt går bra.
Men du, typiskt med mobilen! Att garantin precis gått ut. Brukar nog vara billigare att köpa en ny då. Fast det kan väl kanske vara värt att kolla. Hur som helst trist.

Kram på er!

http://annkan.bloggagratis.se

 
Ingen bild

FruganL

17 augusti 2009 10:51

Oj, men vet du?
Om han kan, så kan du! (Fast det är nog bra mycket lättare för honom...)

 
Anna-Lena

Anna-Lena

17 augusti 2009 16:04

På onsdag är det Alex tur.
Otroligt att dom är så stora nu.
Igår var också första dagen Alex var ute själv på gården utan någon vuxen.
Han har inte velat tidigare.
Det kändes så stort.

http://anna-lenanumberone.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av M - 4 november 2012 21:14

Och jag finns någon annanstans. Kontakta mig om du vill läsa mer.   Kärlek till er alla! ...

Av M - 29 augusti 2012 18:45

Och så ringde hon. Sjuksköterskan, för doktorn var inte där just då. Och sade att jag måste göra en ny biopsi/cellprov. För det andra jag gjorde i juli hade inte gått att bedöma. Typ. Eller nåt. Hon visste inte riktigt vad det var som hade ...

Av M - 26 augusti 2012 21:37

Idag har Tvåan och Trean gått på upptäcksfärd bland alla smycken jag samlat på mig genom åren. Härvor av trassel där halsband och örhängen ömsint lindat sig om varandra och vägrar släppa taget. Trean provade örhängen på mig. I mina otränade och all...

Av M - 26 augusti 2012 13:38

Tack vare fantastiska underbara hantverkare (en grävmaskinist och en rörmokare) så tog det bara en dags arbete för de nya rören att hamna i backen och dras om i hela huset. Fast tack är liksom inte tillräckligt när man vet att människor har ställt ...

Av M - 23 augusti 2012 09:32

Och jag gör mitt bästa för att göra det bra. Eller i alla fall okej. Åtminstone så det duger. Så vi står ut. Men ångesten och ovissheten river och sliter i mig. Och snart står jag inte ut. Min äldsta har slutat stå ut, men han är tapper o...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se