Snälla Tomten!

Får jag önska mig något av dig i år?

Jag försöker vara så snäll jag bara kan...men ibland tittar Tjatmamman ut ändå.

I alla fall.

Jag önskar mig en tvättstuga.

Och en stor gammaldags inglasad veranda.

Och ett bra och trivsamt boende till min syster (med make och hund) så hon vill stanna här och inte flytta iväg igen. :-)

Tack.

Trots att det var igår jag öppnade kuvertet - med en dålig magkänsla... - så är jag fortfarande arg, ledsen, upprörd och besviken över barnomsorgsplatsbeskedet.

Förstår inte varför ingen lyssnar eller kan ta hänsyn till de behov en familj kan ha?!

Det handlar inte om att jag vill bli särbehandlad på något vis.

Det handlar om att jag vill bli lyssnad på.

Jag är som sagt ensamstående.
Med tre Barn.

Ettan (6 år) går i förskoleklass borta på skolan.
Tvåan (2,5 år) går på förskolan S.
Trean (då 13 månader) kommer att gå på förskolan G .
All verksamhet öppnar kl 06.
Mitt tåg går 06.27

Det FÖRSTA tåget av två och en buss som jag måste hinna med.

Jobbet ligger 7 mil hemifrån och utan varken bil eller körkort så tar jag mig till jobbet med hjälp av tåg och bussar.

Missar jag det första tåget så kan jag lika gärna stanna hemma den dagen, för då hinner jag inte mer än dit förrän jag skall åka hem igen.

Enkel resa med de byten som behövs tar 1,5 timme. Om jag inte missar någon anslutning vill säga.
Jag har varken bil eller körkort utan GÅR med vagn och ståbräda fram och tillbaks mellan hemmet-förskola-skola-tågstation varje dag.

Fsk G ligger visserligen på vägen till fsk S, men det blir ytterligare ett "moment" som kan kännas stressigt för både Barnen och mig. Och det tar och skall få ta tid att lämna Barnen på förskolan.

Jag vill inte behöva "kasta in" mina Barn på morgonen, bara för att tiden inte räcker till.

Men jag kan ju liksom inte styra tågtidtabellen?!

Skolan ligger sedan en kvarts promenad från fsk S. Minst. Och så tillbaks till tågstationen och hinna över järnvägsövergången innan bommarna går ner för att tåget (som jag måste hinna med!) kommer.

Tänk er snö och blåst och oplogade trottoarer klockan sex på morgonen...

Jag har ingen som kan hoppa in och hjälpa mig eller fixa hämtning och lämning.

Jag har ingen att spela med och kunna gå omlott med och jämka tider med.
Och även om jag hade det, så vill jag inte vara beroende av andras goda vilja när jag betalar för barnomsorg. Helt sanslöst.

Jag har ändå dragit ner min tjänst till 75% och tar resten i föräldrapenning, just för att pendlingen tar så mycket tid.

Ändå är jag borta från Barnen en timme MER än när jag jobbade heltid på orten... Helt sjukt.

Har försökt bli omplacerad tillbaks till orten, men det är tydligen kört det med.

Och så nu all stress att behöva hämta och lämna på tre olika ställen utöver att passa tågtider och stämpleklockor.

Och NEJ.

Jag skriver inte det här för att jag tycker synd om mig själv.

Jag bara konstaterar att det är så här det är och det är så här det kommer att bli.

Jag har bönat och bett och stått i kö sedan i somras för att Trean skall få börja på Tvåans avdelning.

Men ingen har lyssnat.

Jag är så arg och besviken att jag bara vill grina.

GRRRRRRRRRRRRRRRRRR och MORRRRRRRRRRRRRRRR!!!

Fy tusan så ledsen jag blev igår.

Och arg.

Tidningen nästa, tror jag...

***

Lite ytterligare:

"De" har bestämt att just fsk G skall vara en småbarnsavdelning, för barn mellan 1-2 år.

Och det säger jag ingenting om.

Det finns både fördelar och nackdelar att dela upp barn på det viset.

Själv tycker jag att det finns flest fördelar med en åldersblandad grupp (syskonavdelning kallades det här förut och förut hade man även syskonförtur om man hade syskon på den avdelningen.. det finns det ICKE längre).

Fsk G var en småbarnsavdelning även i augusti - när Tvåan skulle börja på förskolan igen. Då var Tvåan två år. Men jag hade tydligt och klart förklarat mina skäl till varför jag ville ha honom på fsk S (där Ettan har gått hela sin förskoletid). Och då kunde ett undantag göras. Och inte bara för honom.

Vad jag då inte förstår är varför ett undantag inte kan göras även nu?!

Och Trean har stått i förskolekö ända sedan jag ställde Tvåan i kö och motiveringen till att jag vill ha fsk S har varit den samma för båda precis hela tiden.

Det är därför det är såååååååååå frustrerande!!!

Jag har berättat för både rektor och placeringsansvarig att jag vill att Trean skall gå där.

Jag har berättat för personalen att jag hoppas att Trean skall få gå hos just dem.

Och personalen har uttalat till mig att även de hoppas på att få Trean hos sig när det är dags för henne att börja på förskolan.

Trean kan dessutom gå själv. Ja, går och går. Hon springer och klättrar, rättare sagt.

Hon äter själv med gaffel och sked och hon dricker ur vanligt glas.

Och hon kan visa vad hon vill med gester, miner och bubbel - när det inte kommer ett par enstaka ord förstås.

Hon är lätt att natta och älskar att leka med andra barn och är inte vidare blyg av sig.

Det hon inte kan, det är att byta blöja själv och klä på sig själv (om inte kalsonger på huvudet gills hihi).

Gaaaah!

Men som sagt.

Det är väl det skäl jag kan tänka mig de har för att placera Trean på fsk G.

Och okej om kommunens planer hade fungerat som tänkt.

Att fsk G's avdelning skulle få lokaler i samma hus som de övriga avdelningarna med flytt nu efter jul.

När man kommer så tidigt som jag och mina Ungar då måste göra, då lämnas ändå alla Barn på samma ställe för att sedan gå till respektive avdelning i tid för frukost. Och då hade det ju funkat, även om det inte hade varit optimalt (jag har även andra skäl till att inte vilja ha fsk G).

MEN nu har den flytten inte blivit av.

Dessutom så finns det väl en poäng i att Trean varit till fsk S två gånger per dag sedan hon var nyfödd, när vi hämtat Storesyskon?

En poäng i att hon nu RUSAR in det första hon gör när vi skall lämna Tvåan... och inte vill gå därifrån? Utan blir arg som ett bi, för att hon inte får stanna och leka.

En poäng i att hon redan känner pedagoger, barn och lokal och sätter sig och leker självmant så fort vi kommer dit?

En poäng i att ALLA andra barn på avdelningen formligen avgudar henne och vill leka och bära och ta hand om och vara kompis med?

En poäng i att hennes egen Storebror finns där som en trygghet och lekkamrat när det blir långa dagar när jag jobbar?

För Trean och Tvåan leker så himla bra tillsammans.

Ofta när jag tagit upp Trean i famnen, så kommer Tvåan och säger "Släpp ner Trean, jag vill leka med Trean!!" Och så springer de iväg och Trean skrattar så hon tjuter.

Så jag är fortfarande ARG.

Och ledsen.

Och besviken.

Sicket härligt paket, va?!

Och jag som älskar att öppna prassliga saker och redan nu vet att det kommer att finnas en fantastisk - men än så länge hemlig - överraskning däri... jag bara måste ju vara med i den här utlottningen!

Spana in hela hennes inspirerande sida och inte bara utlottningen, vettja.

Så, nu till min "motivering" till varför jag vill vinna...

Jag har alltid älskat att pyssla.

Det finns i mina gener från min mormor och mamma.

Mina allra tidigaste minnen är från när min mormor var min dagmamma och jag fick sitta med henne vid symaskinen och sortera knappar. Och band. Och fransar.

Och när jag blev lite större så fick jag välja ut de allra vackraste. Och med silkesfransar, spetsar och pärlemorknappar prydde jag de hemmasydda dockkläder som mormor och jag sydde tillsammans.

Fortfarande har jag ett par kreationer kvar - de som inte totalförstördes när vårt hus brann upp när jag var sju.

Det känns helt underbart att nu kunna sitta med Ungarna och klä på mina gamla barbiedockor med de kläder jag själv sydde för tusen år sedan... tillsammans med min mormor och på egen hand genom hennes vägledning.

TACK älskade mormor och mamma för att jag fick vara med och pyssla och tidigt fick lära mig att både sy, sticka, knyppla, makramé och väva bildväv.

Ni har berikat mitt liv på så oändligt många sätt och jag hoppas på att få föra den traditionen vidare till mina egna Barn.

De har redan börjat... de älskar att sortera knappar. Klämma på garnnystan. Brodera korsstygn och lära sig att sticka.

Knäppa, knappiga kuddar och ännu fler allehanda pyssliga ting kommer att synas här på bloggen ifall just jag vinner. :-)

Pepparkaksdeg på vänt i kylen.

Hus planeras någon gång i veckan.

Måste bara bestämma mig för design och utformning först.

Igår hade vi en helt underbar pysseleftermiddag hos goa A.

Lek och bus, glitter och lussebullar.

Fullspäckat schema denna veckan med både konferensdag och lussefirande i massor. Härligt!

Dags att hämta Ettan på skolan nu.

Inga planer för eftermiddagen, mer än att öppna dörren för de vänliga själar som tänker skänka sin gamla tjocktv till oss istället för att ta den till tippen.

Vår tjocktv gick sönder igår.

Ingen bild.

Bara ljudet kvar.

Och en massa knäppande.

Så, den står ute på trappan nu.

Och efter lite självömkande om vårt ofrivilliga tvfria* liv på Facebook igår så blev jag sååååååååå glad.

Nya gamla tv:n har inget scartuttag, men oss gör det inget då vi har kabeltv.

*jag har faktiskt övervägt ett tvfritt liv. Men genom ett frivilligt beslut och att vi (hela familjen lär vara med och bestämma om den saken...) själva bestämmer när. Inte att apparaturen bestämmer det åt oss.

Sagt av min 2,5åring vid matbordet (mellistid), med tallriken framför sig och favvomjukisdjuret i handen:

"Mamma, jag tycker du skall gå härifrån".

Sekundsnabb paus.

"Jag tänker doppa Kisse Mjau i yoghurten".

Det blev rumsrokad.

På förmiddagen bar jag ner hörnsoffan (ja, jag är envis har jag ju sagt).

Och när fikasällskapet anlände vid två, så fick jag ovärderlig hjälp att bära upp dubbelsängen. Pust. TACK!!!

Det kommer att bli bra.

När alla grejer är på plats.

Och en hel del blir bortrensat.

Och en byrå har införskaffats till Tvåans kläder.

Men sen så.

När jag kom hem från styrelsemötet nu ikväll och trippade upp till sovrummet för att glutta på mina små sussande Älsklingar.

Så såg det helmysigt ut när jag öppnade dörren.

Som att det kommer att bli trivsamt att sova där.

Nu önskar jag bara att någon ville nappa på min Blocketannons och hjälpa mig att bli av med hörnsoffan...

Jag skojade med flera personer jag mötte i måndags. Den allra sista dagen i november.

Vi suckade över regnet och jag sade det att det fortfarande är novemberrusk. På tisdagen skulle det bli december och då skulle det bli ändring.

Och vad hände då igår, decembers första dag?

Visserligen en gråruggig morgon, men istället för regn så föll det blöta snöflingor (som inte låg kvar...) och det blev allt kallare i luften ju längre dagen gick.

Så, jag fick rätt i det jag så skämtsamt sade.

Idag känns det äntligen som vinter.

Många minusgrader och rimfrost på varje grässtrå. Allt är isigt vitt och det är så vackert.

Skall ta mig ännu en kopp varm choklad och sedan kanske börja bära lite grejer mellan våningarna. Så får jag hjälp med själva möblerna sedan. Och så skall jag baka en kladdkaka.

...för ja, det blir en rumsrokad... idag.

Och så blir det massor med umgås, fika och lek med älskade syrring/moster som ÄNTLIGEN kom hem till Sverige igen igår kväll!!!

Jag är så oändligt tacksam för mina fantastiska Barn.

Så oändligt.

Tacksam.

Mina Underbaringar.

Med spring i benen och myror i brallan och universums härligaste skratt och buskramar.

Jag älskar att vi kramas, skrattas, tjafsas, gosas, busas, bråkas och samsas.

Mammas Älsklingar.

Ni är mina allra Bästaste.

Jag älskar Er stjärnstopp och universumstopp.

PUSS!