Igår fick besticken flytta in i skåpet.

Så nu är en rad fylld i alla fall.

(den som är nästlängst ner. Tillräckligt högt för Ettan och Tvåan, men ej nåbart - ännu - för Treans små busfingrar)

Har tyvärr inga bilder. Förstås. Ingen nyhet vid det här laget.

MEN kameran är åtminstone lagad. Eller uthämtningsbar.

Jag skall "bara" ta mig in till la Stada först...

En kaka med Åkeröäpplen från trädgården blev bakad igår också.

Med en lite gnutta pepparkakskrydda i smeten.

Mmm det blev verkligen supergott.

Hemma en vända efter dagens beredningsmöte.

Skall snart hämta Ettan och Tvåan på skola respektive förskola.

Men kanske att Trean och jag hinner med en liten smygvända på Kupan först.

Hmm måste plundra spargrisen min bara hihi.

Gräsklippning hoppar jag över idag, trots att Ettan föreslog det när jag imorse sade att det kanske blir sol idag.

Men äpplen skall vi kratta upp, så kanske jag trotsar morgondaggen (jag får väl se vad gräsklipparen själv har för åsikt om den saken...) och tar en repa över gräsmattorna imorgon förmiddag.

Nu har Trean INTE tålamod med att Mamsen sitter här.

Ljudliga protester och vassa naglar mot min arm.

Hihi och så klappar hon lite händer emellanåt.

Hon är så ljuvligt söt när hon är sur.

Har förresten inte hört ett ljud från tjejen som ville köpa skinnsoffan av mig, så ni får hålla ut i väntan på att mobilkameran är fixad...

Tjingeling.

Och så vill jag säga att VI FRYSER nu!!!

Nu får SHE snabba på med att fixa fjärrvärmen.

Augusti var det utlovat i kontraktet...

Det är KYLIGT i september.

Speciellt när det är blåsigt, regnigt och grått.

Och verkligen speciellt när man inte har ett fungerande värmesystem i huset...

*Huttrar vidare med dubbla tröjor på, till soffan där det finns en varm filt och en varmt sovande Unge*

Ikväll, just precis nu, så går en av mina favoritfilmer på tv.

Under Toscanas sol.

Vill också. Som hon.

Fast jag tittar på Kommisarien och havet (eller vad den heter - har ingen tvtidning och orkar inte leta rätt på tvtablån på datorn just nu) istället.

En härligt mysig dag.

Någon fotbollsmatch orkade vi inte gå på.

Vi parkerade bilar på vardagsrumsmattan istället.

Spelade lite datorspel.

Åt linsgryta med råris och makaroner.

Nattade Tvåan och Trean medan Ettan fick lite mer datortid.

Sedan blev det godnattsageläsning i soffan.

Tätt tätt tillsammans, läste vi om läskiga spöken.

Tassade in till sängen. (*Ssssch så inte de Minsta vaknar*)

Viskade under täcket.

Om att han fått sin första STORA kompis på skolan.

Någon stor att vara med, när granntjejen (som går i trean) var iväg.

Min Ettan gillar att leka med äldre.

Och jag blev så glad när han berättade.

Värmde ända in i hjärteroten.

Viskade mer.

Om Nissevovven och andra gosedjur.

Medan Ettan kittelkliade mig under fötterna.

Och rufskliade mig på skallen.

I håret som är kortare.

Mmm, sade jag.

Och Ettan fnissade att jag kanske har löss.

Eller loppor.

Som gör att jag gillar att bli kliad.

Sedan var klockan helt plötsligt mycket sovdags blunda vi måste upp tidigt.

Och jag gick för att läsa lite papper inför morgondagens beredningsmöte.

Tror inte jag hann utanför sovrummet ens, innan även Ettan andades med sovtunga andetag.

Mina Gullungar.

Det bästa jag har.

De bästa som finns.

Ojoj!

Kors i taket. Eller nåt.

TVÅ inlägg på mindre än fem minuter.

Men jag kom ju just på att jag pysslade lite igår.

En höstlig dörrkrans bidde det av de rönnbär vi plockade på svamppromenaden tidigare i veckan.

Jag trädde upp rönnbären på ståltråd som jag sedan lindade på en grov "grenkrans".

Lite gamla, vita spetsar och ett tygband med broderade blommor på fick avsluta det hela.

Så nu kan vi välkomna hösten med stil.

Till att börja med så hade jag bara rönnbär och vit spets, men det tyckte Ettan såg för juligt ut.

Haha nog för att jag är ett julfreak, men det kanske är liiiiiiiiiiite tidigt med en julkrans i september?!

Så blombandet gjorde susen.

Sommarblommor + julfärger = måste väl bli höst?!

Loggar in och ser förvånat på skärmen.

Att inget nytt är skrivet.

Hmm.

Ligger det på mitt ansvar?!

Va... det kan jag väl aldrig tro.

Hehe.

Nu finns det ett nytt inlägg i alla fall.

Vi har fikat och lekt och busat och kramats.

Plockat plommon har vi också gjort.

Och krattat äpplen.

Trean tog ett halvt steg i lekparken igår.

Alldeles själv.

Det var tur att jag slocknade när jag nattade Ungarna igår.

Kroppen visste nog vad som komma skulle...

För jag vaknade vid midnatt och strax efter det så vaknade Trean och var ledsen.

Och ledsen.

Och snorig.

Och ledsen.

Hela natten har vi varit vakna och hon har gråtit och tuttat om vartannat.

Gäsp.

Skriver om.

Och om.

Och om igen.

Och ser sedan hur bokstäverna raderas bakifrån.

En efter en.

Till slut är sidan tom igen.

Tänk om man kunde göra så med händelser i livet också.

De där som blir lite tokiga.

Skriva om historien till det bättre.

Till det klokare.

Och så tänker jag på hur förtvivlat förälskad jag är i mina Ungar.

Älskar så det värker i hjärtat.

Så själen vill explodera.

Att känslorna knappt får plats i kroppen.

Och jag berättar för dem att jag älskar dem mer än hela universum.

Mer än stjärnorna och ännu mer och mer för varje sekund.

Älskade Ungar.