Om att längta.

Sakna.

Vänta.

Falla.

Och jag vill skriva så mycket.

Men vill inte att ord skall feltolkas. Skrämma bort.

För mina ord kan tyckas så stora. För jag är bra på att leka med dem. Orden. Hitta de där formuleringarna, ljuden som passar så bra ihop och låter så lent. Och jag menar vartenda ett. Men jag är inte så handlös som det kan låta.

Fast en obotlig romantiker är jag.

Och just nu.

Känner jag så mycket.

Det virvlar, pirrar, pillrar och darrar.

Men jag väntar.

Bidar min tid medan hjärtat svämmar över och andan hålls.

Lyckligt leende med tårar som lurar bakom närmsta hörn.

För. Helt ärligt.

Så är jag så väldans trött på att vara singel.

Tre år (med kortare dejtingavbrott) är en lång tid att vara singelpingla.

Jag har heller ingen lust att dejta.

Jag är relationssugen.

Vill ha eufori och vardag.

Vill kunna svara ja på frågan som Ettans kompis ställde.

Och nu struntar jag faktiskt i att tassa på tå, vakta mina ord och tunga och vänta.

Jag känner det. Att jag tänker strunta. Skrämmer jag, så skrämmer jag. Men då får det vara så.

Jag måste få våga uttrycka det jag vill och önskar. Annars spricker jag.

Och så får det stå och falla med det.

Aaah, jag känner nu att jag verkligen behövde få skriva allt det här. Skriva av mig och ur mig. Även fast jag vet att min blogg läses av många. Som jag känner. Eller som känner (till) mig.

Och jag har ju faktiskt skrivit många gånger förut. Om de djupaste känslor, önskningar, tankar och åsikter.

Och nu vill jag vara modig.

Take it or leave it. Typ.

Utlämnad nu.

Naken.

Med mina känslor.

Endast klädd i virvlande känsliga ord.

Men jag bjuder på det och står för det.

Det är fint att känna.

Sedan får folk tycka vad de vill.

Och Trean hostar och hostar och andas så rossligt.

Kanske måste jag vara besvärlig och ringa om ytterligare en VAB-dag imorgon bitti. Utflyktsdag och allt.

Men Ettan kan i alla fall gå till skolan, för något kräk har det inte varit sedan i måndags.

Sovdags nu.

Drömmar.

Om lyckor och glädjor och kanske Ettans äventyrliga godnattsagebok om Kazar och Nidarosdraken.

Andra VAB-dagen.

Trean kräktes igår morse.

Glad och pigg under dagen, men slocknade i famnen titt som tätt.

Hungrig och åt - fast bara en bråkdel av vad hon brukar kunna smälla i sig.

Vid läggdags klagade hon över illamående och sprang på toa stup i kvarten.

Så hela gänget blir hemma även idag.

Mysigt med ett par lugna dagar, även om det verkligen inte är roligt när det är på grund av att någon/några mår dåligt.

Vi leker, kramas, lyssnar på musik, spelar spel och tv-spel, bygger kojor och bildar hemlig klubb.

Najs som tusan!

Imorgon blir det dock förskola, skola och jobb. Om inget oförutsett inträffar innan dess förstås.

Lyckliga dagar för övrigt och i stort.

Intensivt lugn.

Energi som ger energi.

Och så har jag.

Många tankar i huvudet.

Längtar och saknar och vet inte riktigt nånting om nånting.

Men det är lugnt.

Jag har ingen brådska.

Och så tänker jag att jag nog måste starta upp min lilla gårdsbutik snart.

För frysen svämmar över av bullar och jag är fortfarande baksugen.

Hantverk och loppis och bullar i solvarm trädgård.

Fast jag lär nog ställa till med ett hejdundrande bullkalas innan dess. För trädgården är definitivt inte solvarm än. Uthuslängan är fylld med vagnar, utemöbler och skräp. Och min (gammel)mormorslånade Electrolux från -79 tigger och ber om att få knåda bulldeg igen inom väldans kort...

Jaja, nog svamlat.

Nu skall jag poppa till "Blinka lilla stjärna" med Trean.

Åh, underbara Persilja har skrivit ett fantastiskt inlägg i sin blogg.

Läs!

Dags att stänga ner.

Jobbdags.

Najs.

Underbaringarna hejdåpussade.

Största fick lyx - bilskjuts av mormor ända till skolan.

Solen har ännu inte gått upp, men fullmånen är fortfarande stor.

Faller kanske lite.