Glädjande besked på jobbet idag.

Jag har fått förlängt till och med den sista maj på mitt jobb som handledare (typ skötare) inom LSS daglig verksamhet. Sååå fantastiskt!

Och mina arbetskollegor sade så mycket fint till mig, så jag blev alldeles generad.

Det är najs att få trivas så toppen på jobbet, som jag gör. Både med deltagare och kollegor.

För övrigt så har vi sjukstuga här hemma igen.

En dag av piggelin och full fart, blev det.

Men när vi kom hem från förskola och jobb så började det om igen.

Tvåan klagade på ont i magen och tillbringade början av middagen på toaletten.

När han väl kom för att äta, så var vi andra klara.

Jag skulle precis lägga upp på hans tallrik, när han började kräkas. Mycket. Länge. Han lyckades dock pricka golvet istället för matbordet - skickligt.

Lite bad, lite Bolibompa ihopkurad i fåtöljen och min Älsklingen var så trött.

Till slut lade han sig på rygg på mattan i hallen och plötsligt såg jag hur hans mun fylldes med kräks och svämmade över. Blä, stackars Gubben min.

Alldeles nyss så ropade han ner till mig.

Då hade han kräkts i sängen. Men turligt nog lyckats pricka handduken som jag bäddat runt kudden, så det behövdes inget sängklädesbyte.

Och innan cirkusen drog igång så hann Ettan berätta att en av hans klasskompisar hade kräkts på skolan och att det hade luktat jätteilla.

Hmm jag tror att vi blir hemma resten av veckan, faktiskt...

För övrigt så känner jag mig lite ledsen.

Eller inte ledsen. Låg, är nog rätt ord.

Glad och positiv och leende och tillmötesgående som alltid. Och det är inte en mask, utan jag känner mig så. Också.

Men jag känner mig även låg. Inuti.

Osäker.

Ovetande.

O-nånting. Vet inte.

Bara låg.

Och lite längtig.

Äsch, jag går och lägger mig.

Om att längta.

Sakna.

Vänta.

Falla.

Och jag vill skriva så mycket.

Men vill inte att ord skall feltolkas. Skrämma bort.

För mina ord kan tyckas så stora. För jag är bra på att leka med dem. Orden. Hitta de där formuleringarna, ljuden som passar så bra ihop och låter så lent. Och jag menar vartenda ett. Men jag är inte så handlös som det kan låta.

Fast en obotlig romantiker är jag.

Och just nu.

Känner jag så mycket.

Det virvlar, pirrar, pillrar och darrar.

Men jag väntar.

Bidar min tid medan hjärtat svämmar över och andan hålls.

Lyckligt leende med tårar som lurar bakom närmsta hörn.

För. Helt ärligt.

Så är jag så väldans trött på att vara singel.

Tre år (med kortare dejtingavbrott) är en lång tid att vara singelpingla.

Jag har heller ingen lust att dejta.

Jag är relationssugen.

Vill ha eufori och vardag.

Vill kunna svara ja på frågan som Ettans kompis ställde.

Och nu struntar jag faktiskt i att tassa på tå, vakta mina ord och tunga och vänta.

Jag känner det. Att jag tänker strunta. Skrämmer jag, så skrämmer jag. Men då får det vara så.

Jag måste få våga uttrycka det jag vill och önskar. Annars spricker jag.

Och så får det stå och falla med det.

Aaah, jag känner nu att jag verkligen behövde få skriva allt det här. Skriva av mig och ur mig. Även fast jag vet att min blogg läses av många. Som jag känner. Eller som känner (till) mig.

Och jag har ju faktiskt skrivit många gånger förut. Om de djupaste känslor, önskningar, tankar och åsikter.

Och nu vill jag vara modig.

Take it or leave it. Typ.

Utlämnad nu.

Naken.

Med mina känslor.

Endast klädd i virvlande känsliga ord.

Men jag bjuder på det och står för det.

Det är fint att känna.

Sedan får folk tycka vad de vill.

Och Trean hostar och hostar och andas så rossligt.

Kanske måste jag vara besvärlig och ringa om ytterligare en VAB-dag imorgon bitti. Utflyktsdag och allt.

Men Ettan kan i alla fall gå till skolan, för något kräk har det inte varit sedan i måndags.

Sovdags nu.

Drömmar.

Om lyckor och glädjor och kanske Ettans äventyrliga godnattsagebok om Kazar och Nidarosdraken.