Persilja

17 november 2010 14:17

Går det inte att få allt? Vilka hinder finns på riktigt och vilka bor i ditt huvud? :)

Morgana

18 november 2010 09:34

Hitta jobb, hitta bostad och att flytta 50 mil från släkt och familj med tre Underbaringar som behöver plats på förskola/skola - det är verkliga hinder. I vilken ände börjar jag?! I vilken tråd börjar jag nysta?!
Annars är det nog mest mitt dåliga samvete som gör att det inte sker imorgon. Avskyr att såra andra och jag vet att jag skulle göra min mor väldigt ledsen om (när?) vi flyttar.
Och så är huset för övrigt väldigt verkligt också...

Så egentligen är det många fler punkter på sidan där det står "stanna".
Men min längtan som står på sidan som säger "flytta", övervinner på något vis allt.
Så jag vet inte.
Behöver nog älta lite till.
Men aldrig har jag nog varit så nära att verkligen göra det som nu...
Och samtidigt: har jag verkligen rätt att ta bort mina Barns chans att kunna träffa sin släkt varje dag om de skulle önska?

Gaah det är mycket nu:-)

Anna

21 november 2010 21:12

Förstår att tankarna snurrar. Det är aldrig lätt att fatta beslut som förändrar livet för andra. Men det du måste göra nu är att tänka på dig själv, vad du vill och vad du behöver. En lycklig mamma är en bra mamma ;-) och barnen kommer att ha det bra var de än bor bara du finns där hos dem. Jag finns här oavsett var du bor. Flyttar du hit kan vi ju förstås ses oftare, men annars finns det alltid tåg. Ta väl hand om varandra. Kram från Anna

Persilja

23 november 2010 19:00

Känner så igen mig i dina funderingar. När mina första tre barn var 4, 2 och nyfödd flyttade vi från all släkt. Det var inget tungt beslut för att vi inte skulle stanna mer än ett par månader. Det var ett underbart äventyr. Men så blev månaderna åtta år och DÅ när vi skulle flytta hem till hemstaden igen, då kom funderingarna. Våndorna!!!Det var tufft som attan att tvingas ta beslutet att bryta upp från hela deras trygga vardag med alla nätverk de skaffat. min äldsta var 12 år och skulle börja högstadiet. Han Var så ARG och jag kände mig som världens sämsta mamma. nu gick det bara fint och idag tre år senare i nya staden (för dem) är det bara plus att ha bott på fler ställen. De känns mindre inskränkta än sina kamrater som bott i samma hus hela tiden. Det har dfinitivt berikat dem! De har vänner från barndomen i sin gamla stad och nya vänner nu. Dubbelt så många som de skulle haft alltså.
Så vad vill jag ha sagt till dig då? Kanske att det är LÄTT att flytta med små barn. De är väldigt anpassningbara, du får lättare nya vänner med små barn (kontaktsökare som de är) och det de mest behöver är en glad mamma.
Umgänget med släkten var faktiskt nästan mer givande på annan ort eftersom de kom och BODDE hos oss. Mycket mysigare än de korta men tätare besöken nu. Det blev liksom mer kvalitet för alla. Min pappa kan idag säga att han lite saknar tiden då vi boddde 40 mil bort. :) Fast DÅ när jag bodde långt bort gjorde det ont i hjärtat då jag såg alla barn som blev hämtade av sin mormor eller bodde granne med sina farföräldar. Men man kan ju inte få allt. Så är det bara. Men jag förstår sååå väl dina våndor. Man vill ju göra rätt. Har du inget boende är det ju tufft...!
Så allt har sina bak och framsidor. Funderar du allvarligt på att flytta skulle jag göra det nu när barnen är rätt små!

Lycke

26 november 2010 10:22

Oj, förstår att det känns svårt..! Men jag vill nog råda att följa ditt hjärtas håg..men ta dig tid att fundera vad det verkligen är! Man måste få må bra i hjärtat...i längden blir det ju inte bra annars :) förstår att det är svårt! Hoppas och tror det blir bra för dig vännen *****

Fredagskramar Lycke

Morgana

26 november 2010 15:57

TACK för underbara kommentarer!!!
Många varma kramar

/Morgana *som längtat HEM sedan den dagen jag flyttade därifrån. 6,5 år är en låååång tid att längta*