Återigen.

I orkanens lugna öga.

Med vindar och oväder som yr reellt och bildligt runt omkring och inuti mig.

Längtansstormar.

För jag har varit i Nuet.

Igen.

Smakat på nuet.

Känt det under mina fingertoppar.

Lyssnat. Andats. Varit.

Jag har kramat en vän.

Och kysst en annan.

Närvarande i Nuet.

Så nära som annars endast mina Underbaringar kan få mig att uppleva.

Det där stora i det lilla.

Att bara få vara.

Så alldeles naturligt och självklart.

Och jag tar stora små steg på väg mot en identitet. Utöver den med Mamma-prefixet.

Det känns skönt och självklart att hitta (tillbaka) till mig.

Och samtidigt väldigt längtigt och stormigt.

Snart har jag Underbaringarna i en klunga runt halsen.

Och det skall bli så förunderligt skönt att få höra deras skratt igen.

Men jag tror att det är bra att få längta lite då och då.

Nuet blir så mycket lättare att ta fatt i då.