Orden.

Som bubblar men som fattas.

Tankar som trängs och formuleringar som föds och inget får jag ner i skrift.

Det är en intensiv hudnära känsloperiod just nu.

Ja faktiskt ända sedan i höstas.

En nystart vad gäller mycket och långsamt men målmedvetet finner jag mig själv. 

Det är en rätt häftig och omtumlande upplevelse att i mognaden återupptäcka och återuppväcka sådant som omedvetet saknats. Som tecknandet,  det magiska och det spirituella. Att ta mig an, med ett brinnande lugn, fylld av tillförsikt även i tider av tvivel. Att söka utan att brådska. Att skapa mitt eget jag att fylla med min egen tro. 

Det är najs.

Och så är jag återigen fylld av nyfiket längt. 

Sånt där ostoppbart.