När alla möbler är flyttade.

Syren och liljekonvalj delats i vaser.

Och barnen är mätta och varmt sovande.

Då känns det plötsligt så tyst.

Tankarna blir så högljudda.

Ensam med rädslan.

Ensam med gråten.

Ensam med all längtan och saknad.

Och allt bara snörps ihop och gör ont.

Ingen mer än jag i soffan.

Ingen famn att falla in i.

När jag faller.

Nu.

Kanske faller jag.

I stilla sorg.

Det blir bättre imorgon.

Eller om en timme.

Säkert blir det det.

Men jag är så förbannat trött på att vara ensam.

Och nej, jag vet att jag inte är ensam egentligen.

Jag är så tacksam för att så många vill finnas och fångar upp mig om jag faller.

Men just ikväll är jag så fantastiskt längtig och saknig. Och lite ledsen.

Lyfta möbler är bra terapi.

Sorter saker = sortera tankar.

Tankeskingrare.

Och så blir det lite fint på köpet.

För att inte tala om hur mycket bättre det känns av att läsa alla fina hälsningar, prata med bästaste A på msn och telefonsamtal från Någon vars röst gör mig alldeles varm och lyckopirrig.

Lite bilder för att avsluta här innan fredagsmyset startar.

Har jag någonsin visat min ryggtatuering för er?

Den färdigställdes 2002, så den har några år på nacken (eller ryggen...haha så rolig jag var nu då).

Det är ju inte direkt så att jag går och tittar på den själv heller, så ett par bilder blev det idag.

Håll till godo.

Ovanifrån:

Bakifrån, dåligt ljus.  

Bakifrån, mycket ljus