Så förunderligt det kan vara. Livet. Och jag är tacksam. Att få uppleva det.

Ikväll, inatt, är det känslor som knuffas och trängs. Slåss om utrymme och vrider sig runt varandra. Slingrar, virvlar. Byter plats, skepnad, försvinner och återuppstår.

Inte på ett dåligt sätt. På något vis.

Mer som. Ett förvånat konstaterande.

Och känslomänniska + ordberoende = dravelsvammel i drömskepnad

Njuter av att känna.

Även det där som stinger. Från dåtiden fast rätt nära nuet. Och följer jag den tråden så är det mycket som hakar fast och då kan det göra lite för ont. Så jag lämnar den. Och accepterar och tackar. Och tänker att jag faktiskt tycker om ändå. Även om det svider. Men så får det vara. Så måste det få vara.

Lustigt bara. Just nu. Kanske för just idag. Springa på och se överallt. Och just nu, när det är oktober och allt. Nästan november. Lite lustigt. Fast ändå inte alls. Bara så det skall vara och så det var tvunget att bli. Konstaterar. Accepterar. Och förlåter, om det nu finns något att förlåta.

Och nu borde jag verkligen sova.

Och borsta tänderna.

Sweet dreams.

När jag var liten.

Eller yngre. Menar jag förstås.

Då tyckte jag om att klippa ut. Fina bilder och tänkvärda ord.

Och så satte jag upp dem på min anslagstavla. Så det skulle se fint ut. Ofta möblerade jag om på anslagstavlan. Hittade nya ställen och andra kombinationer av lappar och bilder och foton. Och min tavla blev som en tavla. En prydnad i rummet. Och när jag var riktigt riktigt nöjd så kändes det lyckligt i hela magen.

Precis som med dockskåpet.

Klippa och klistra och möbla.

Byta rum och saker och såna där smådetaljer som gjorde att det såg ut som ett hemma.

Yttepytteskala och lek som var allvar som var lek.

Jag tycker fortfarande om att klippa ut. Samla på bilder, ord och foton.

Och jag tycker om att möblera om. I mitt hus. Det där vuxna på riktigt-huset.

Allvar som är lek som är allvar.

Och så där förunderligt maglyckligt.