En vecka kvar och jag kan knappt bärga mig...jag är otroligt obra på tålamod haha.

I veckan som kommer är det en massa möten och grejer på schemat. Jag får se om det blir fortsatt vabb eller inte. Den där hostan har ju en tendens att sitta i, så även denna gång.

Och samtidigt som det är otroligt skönt att slippa jobbet på ett vis, så går tiden så mycket fortare (till helgen...) där och jag saknar att sitta och teckna i någotsånär lugn och ro. Särskilt lugnt är det ju inte längre då min ensamtimme på morgonen inte existerar längre...men ändå. Med denna längtan i kroppen så har jag lättare att skärma av och stänga ute andras agerande.

Alltså fatta, en vecka kvar. Om allt klaffar och går vägen så blir det det första mötet efter nio år av tystnad. Jaja det är jag som varit tyst. Inte han. Han har skickat nån trevare då och då, men ändå respekterat mitt beslut.

Jag LÄNGTAR och jag är så lycklig för han längtar precis lika mycket...

Aaah jag är så nervös för att det skall skita sig på något sätt. Vågar inte längta, men längtar ändå.

Alltså, nio år. Eller tjugotvå. Och det känns prick lika pirrigt som alltid. 

Vad skall jag ha på mig? Tänk om jag får munsår? Tänk om jag börjar stinka av nervositet? Tänk om...tänk om jag faller igen?