Det bubblar i min skalle.

Fast det är bubblor utan stress och press.

Av saker jag behöver göra.

Av saker som jag vill göra.

Av saker som jag vill göra men ännu inte vet vad de är.

Det känns som att kroppen sakta men säkert fylls av inspiration och skaparlusta.

Som sagt.

Inte för att jag egentligen vet vad jag vill skapa.

Men jag vet ATT jag vill skapa.

Och det är absolutely LOVELY att känna så igen.

Jag vill sticka.

Sy.

Måla.

Plantera.

Vill till och med hacka ogräs.

Och få upp de där grindarna som stått på altanen i tid och evighet.

Och jag vill skapa så mycket annat, som jag ännu inte har kommit på.

Surfar runt på bloggar och blir glad av alla färger och mönster och knasigheter.

Vill också.

Energin puttrar på i kroppen och det känns som att saker och ting ånyo börjar falla på plats.

Njuter av att känna mig själv igen.

Utan stress och (besluts)ångest och oro inför provtagningar och allt det har medfört.

Det blir ju som det blir.

Och det blir vad man gör det till.

Tänk att jag har så lätt att glömma mina levnadsord ibland.

och orken. ORKEN. Börjar finnas här.

Och orden.

Älskade ord.

Livgivande ord.

Förlösande ord.

Slösande ord.

Alldeles förtjusande underbara små ord.

Välkomna tillbaks!

Och det har varit.

En underbar dag med mina fantastiska Busråttor.

DET om något är balsam för själen och alstrar energi till att förflytta berg eller företa stjärnexpeditioner.

Mina lyckor och glädjor som exploderar mitt hjärta varje dag.

Och så vill jag träffa någon.

Nån som gillar vardag och soffmys och små äventyr och som står ut med en knasboll som jag och som tycker att jag är världens bästaste, utan att kväva eller kräva. Och istället önskar och vill och behöver (fast utan att hänga upp livet på) och vill och kan ge det som jag önskar och vill och behöver.

En sån vill jag träffa.

Tjuvsmakade mormors jordgubbar idag.

Eller Ungarna gjorde det.

För det fanns inte så många.

Sommarsmak.

(och så gillar jag att börja mina meningar med ordet "och". Bara för att jag fick lära mig det när jag var liten, att man inte skulle göra det. För det var inte rätt. Men nu är jag faktiskt själv utbildad lärare i svenska. OCH gör uppror. För jag gillar att börja meningar med och. Så det så. Språk är till för att lekas med. Dock är jag väldigt tacksam för mina grammatiska grunder. Som ger tillåtelse till lek och ordvrängningar och meningsknasigheter. Det blir liksom mer upprorigt när man vet vad man gör uppror mot... )

Plötsligt händer det.

Och så händer det igen.

Inte ens en vecka efter att jag fått ett fritidsvikariat för hela hösten (JIPPIE, jag var alldeles strålande överlycklig!).

Så blev jag erbjuden en fast tjänst inom kommunen som personlig assistent. Till en av deltagarna på den dagliga verksamhet där jag jobbat i över ett år redan.

Efter mycken beslutsångest, så bestämde jag mig äntligen (magkänsla + förnuft = bra!).

Och idag har jag skrivit på pappren.

HURRA för mig!

Och TACK för förtroendet!

Jippe - en fast tjänst. SOM jag har längtat!

Nu skall jag fira med marshmallows i den varma chokladen.

(och kontakta facket - attans, nu måste jag ju byta förbund!)