Jag kan andas igen.

Ny energi.

Strömmar in.

Och forsar ut i minsta lilla fingerspets.

Cellförändringarna är bortopererade och ivägskickade på analys.

Och jag kan andas.

Först nu märker jag. Hur jag så länge egentligen gått på halvfart.

Omedvetna tankar som ändå trängt sig på och stört. Infiltrerat varje vilja och agerande.

Men nu är det kanske äntligen över.

(för det där analysresultatet visar vad det visar och det tänker jag inte slösa energi på. det läskigt ovälkomna är borta ur min kropp och det är det som är huvudsaken!)

Och jag känner hur jag vaknar.

Med alla sinnen.

Vidöppna, nyfikna, väntande.

Och idag fikades det under äppelträdet. Det träd vars frukttyngda grenar nästan nuddar ens huvud.

Skrattade. Så tårarna rann.

Leende känsla.

Och tid som försvann.