Alla inlägg den 11 januari 2010

Av M - 11 januari 2010 09:41

Efter att ha hört ett utrop: "uäääh tjeeejtoan!!!" i ett barnprogram på Bolibompa, så slog mig tanken:

Vad är syftet med att ha "tjejtoa" och "killtoa" i Ettans förskoleklasslokaler?

Toalett som toalett, liksom.


Skillnad vore väl om barnen var större och den ena var en ren pissoar.

Nu är det vanliga toalettutrymmen med en toalett och dörr som går att stänga och låsa.

I en lokal för SEXåringar.



Skall nog fråga personalen hur/vad/om de har tänkt.

För det är ju personalen som har märkt upp dörrarna med olika skyltar för flickor respektive pojkar.

Med en bra motivering så kan jag väl kanske köpa det i så fall.

Kanske. *Flin*


Hur tänker ni som läser?

Jag kanske bara skriver i affekt efter mitt förra inlägg... hehe.

ANNONS
Av M - 11 januari 2010 08:07

Idag är jag trött.

Det blev en lång tv-kväll i sängen igår och sedan kunde jag inte sova.

Alla tankar som snurrade i huvudet.

Jobbtankar.

Och jag förstod VERKLIGEN (det kändes i hela kroppen) att jag inte kommer att klara av att lämna tre Barn på olika ställen innan jag skall stå på stationen 06.27 för en sju mils enkel resa. Inte utan att stressa sönder mig alldeles och utlösa ännu en depression.

Tanken som slog mig med full kraft var att jag helst inte vill lämna Barnen alls.

Någonsin.

Eller på ett par år till i alla fall. Minst.

Lite jobbpanik har jag allt.

Och skola-in-på-förskolan-panik. Men den har jag varit förberedd på, för det får jag "alltid". (haha låter som att jag har hundra ungar).


Känslan från igår har också dröjt sig kvar.

Den där melankoliska och skrämmande.

Och jag känner att jag inte vill missa någonting.

Njuter av varje sekund jag får tillsammans med Barnen.

För de och tiden med dem är den allra största gåvan.


Vi  har haft ett sånt fantastiskt lugnt och skönt jullov.

Jag som normalt är en rutinmänniska har verkligen njutit av att inte ha några tider att passa.

De dagar vi har haft måste-tider, så har jag känt stressen smyga sig på.

Och jag som alltid brukar längta efter vardag och rutiner när ett lov börjat närma sig ett slut, har inte alls haft den känslan nu.

Jag vill vara hemma jämt.

Haha.


Som sagt.

Jag hade nog varit en perfekt hemmafru haha.

Om jag bara hade stått ut med att ha en partner som bodde under samma tak, vill säga... ;-)

För det är ju det jag inte gör.

Men det enda mitt hjärta skriker åt mig just nu.

Det är att vara hemma och ta hand om Barn, hus och hem.

Laga mat, pyssla, stöka, föda en massa fler barn, packa träningsväskor, byta blöjor, sticka, läsa läxor med Ungarna, hantverka, fixa trädgården, måla väggar och pussas, kramas och gosa med mina Underbaringar.

Och för att få utlopp för MIN person: fortsätta med politiska uppdrag, det fackliga engagemanget, Hem och Skola, kanske starta hantverkscirklar och så vidare.

Jag hade nog som sagt gjort mig ganska bra som hemmafru, på den tiden man "fick" vara det.

Nu för tiden så vågar man ju knappt knysta om att det vore skönt att få vara hemma många år och ta hand om Familjen.

Som att det är något fult. Och inte riktigt och viktigt.

Men det tycker jag.


Fast vilken partner går med på att vara särbo livet ut?

Jag känner till några stycken som lever så. Vissa har gjort det i många, många år. 

Men jag lyckas då aldrig hitta någon som går med på det.

Och de som har uttryckt glädje över att jag önskar särboskap, de har bara haft sex i tankarna. Sex när lusten faller på, utan krav på känslor eller trohet.

Men det är ju inte så jag menar!!! *Grrrr och morr*

Och det är verkligen inte det jag önskar!!! *Grrr och morr ännu mer*


Att önska särboskap verkar vara väldigt laddat.

Det är knappt att jag vågar berätta det utan att ses som knäpp och tokig.

Inte ens för sådana som lyssnar på tankar och känslor rent professionellt.

Eller vissa bekanta.

Vissa expartners.

Vissa politiker. Media. Samhället.

Som att alla människor MÅSTE vilja ha tvåsamhet?

Och vill man det inte, så måste det alltid finnas någon bakomliggande orsak?

"När du träffar den rätte så kommer det att kännas annorlunda..."

Som att det är något fel på mig?

Något som måste göras någonting åt.

Som att mina känslor inte äger riktighet eller äkthet?

Det känns så respektlöst och det gör mig både arg och ledsen.

Inse:

Jag VILL INTE bo tillsammans med en annan vuxen.

Det har ALDRIG varit en önskan hos mig och kommer aldrig att bli.

Jag har provat på det ett antal gånger men det är INGET FÖR MIG!

Ursäkta att jag skriker med versaler och nu blev det en väldig parentes mitt i mitt jobbsurrande, men jag känner att jag behöver få det sagt.

Sluta tala om för mig vad jag borde känna och tycka och försöka få mig att känna mig knäpp för att jag tycker och känner annorlunda.

Jag är unik.

Mina känslor och uttryck och tyckande och tänkande är mina. Unika.

Precis som vi alla är unika.

En härlig mångfald av tänkande, kännande och agerande. Med val att göra och beslut att fatta.

Men jag menar att jag inte är som majoriteten. Eller som majoriteten visar utåt. Kanske är det mångt fler som tänker som jag, men som inte vågar bryta normen?

Och det här visar hur JAG känner.

Mina känslor som bara jag själv äger.


Men som sagt.

Vem går med på särboskap?

(vet ni någon så får ni ju gärna tipsa hihi)

För jag känner ju också att det inte vore helt fel med en annan vuxen i mitt liv. Också.

Men då på särbovillkor.


Haha det är tur att jag har självinsikt.

Att jag inser vilka krav jag har på en eventuell partner.

Men det är "take-it-or-leave-it" för mig.

Jag är som jag är.

Vilket väl är på gott och ont, beroende på vem du frågar.


DOCK.

Jag måste försörja min Familj.

Och jag behöver verkligen hitta ett jobb som gör att inte Familjen blir lidande.

Flytta är inget alternativ.

Pendla 7 mil enkel resa är det inte heller.

Obekväma arbetstider är också svårt, för jag vill inte vara beroende av omgivningens godhet som visserligen med glädje ställer upp (vad jag har hört iaf), men jag vill inte det. Jag vill veta att jag klarar mig själv. Men måste jag, så gör jag ju det och jag är sååå TACKSAM för min fina familj som vill ställa upp för mig och mina Barn.


Och jag har sökt sjuttioelva jobb (inklusive både pendling och obekväma tider), men ingen vill ha mig.

Det känns ju smickrande - not.

ALLA borde väl vilja ha mig.

Är det inte så?

*Fniss*




Nä, nu lär jag gå och kramas lite med Ungarna tror jag.

Det ordnar sig nog.

Det brukar göra det, på nåt vänster.

ANNONS

Presentation


Mamma till tre Underbaringar, varav den ena är "made in Denmark" via insemination.
Äggdonator är jag också och vill uppmuntra alla som känner sig manade att donera - ni är värdefulla!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4 5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18 19
20
21
22 23 24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Januari 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Hej på dig!

Följ bloggen

Följ QueenOfNight med Blogkeen
Följ QueenOfNight med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se