Och så stod hon där i morse.

Utanför min dörr med snövindar i ryggen.

Som ett enda stort leende.

Det härligaste håret.

Och alla färger.

Och gjorde mig glad i hela kroppen.

Smaskigaste chokladkakorna hade hon med sig också,

men jag glömde nästan bort att mumsa.

För det blev pladder och prat och ännu mera prat och pladder.

Hela förmiddagen lång.

Och det kändes som att hon och jag hade pratat tusen gånger förut.

Trots att det var första gången vi sågs.

Eller.

Vi hade ju setts förut...

När jag flyttade tillbaks hit till min uppväxtort för snart sex år sedan (hjälp, är det så länge?!?), så började jag den hösten att springa på barnloppisar.

Två gånger om året.

Både här och i grannsamhället.

Och jag minns att jag såg henne en första gång och att jag gillade hennes jeans med broderade blommor och hennes rödrosa lockar.

Jag såg färger och värme och personlighet och uttryck.

Jag tror att jag såg lite (eller ganska mycket) av mig själv.

I henne.

Och jag började tänka på.

Ifall hon skulle vara på nästa loppis hon också.

Nästan varje loppis så såg jag henne.

Och jag önskade att jag var modig nog, för att våga gå fram.

För att säga hur mycket jag gillade(gillar!) hennes stil.

Att hon var någon jag skulle vilja bli kompis med.

Men jag vågade aldrig. Trots att jag var nära.

Ville liksom inte tränga mig på.

Fast jag innerst inne anade att jag nog inte skulle ha trängt mig på, för det kändes ändå på något vis som att vi hade mycket gemensamt.

Men det var ju det där med att våga då...

(jag är som sagt väldigt blyg av mig. Egentligen. Även om jag märker att jag med åren blir alltmer oblyg.)

Dock.

Heja Facebook.

I en kommentar hos en kompis så såg jag en bild av ett färgsprakande hår.

Och jag tänkte.

Nu eller aldrig.

Så jag skrev till henne, på vinst och förlust.

Men jag var bara tvungen att berätta för henne, det jag velat säga alla de gånger jag sett henne på barnloppisarna.

Och på den vägen blev det.

Många mail på kort tid senare, så.

Stod hon här.

Med vinter bakom ryggen.

Utstrålandes solsken och värme.

Det blev gladenergi som sitter kvar ännu.

Trots att det är mitt i natten.

För. Haha. "mer om det ikväll".

Nu bidde det ju inte kväll.

Utan natt.

Innan jag fick tummen ur.

Fast jag hade faktiskt hellre legat och sussat istället för att sitta klarvaken i sängen...

Kan icke sova.

Jag vaknade av en hostig Tvåan och sedan började en tanke mala.

Och den bet sig fast så pass att jag var tvungen att stiga upp, hämta datorn till sängen och sedan maila en fråga till snart föredetta personalchefen.

Bara några dagar kvar av min fasta anställning nu.

Pirrigt, känns det.

Intervjun igår kväll förresten gick helt okej.

Åtminstone för att vara första jobbintervjun på över fem år.

Och för att vara första jobbintervjun för ett arbete inom barnomsorgen på sisådär åtta år.

Jag hade ju då inte så många referenter att ringa upp (då det var så många år sedan), utan de fick ta mig för den jag är.

Jaja.

Jag hyser inga förhoppningar, men det känns skönt att ha det gjort.

Glädjen fanns där efteråt, trots att jag ofta inte visste vad jag skulle svara.

Om ett par veckor får jag i alla fall besked.

Och jag anar redan nu att det blir ett "tack, men nej tack".

Men då blir det så. Det är inget jag kommer att gräma mig över, även om jobbet verkar himla roligt och givande.

Min tid och mitt jobb kommer.

Det är jag säker på.