Och dagarna av längtan.

Går just nu så outsägligt sakta.

...

Har fått besked om förlängning på jobbet.

Till och med sista februari. Najs!

Och Underbaringarna är just det. Så himla underbara.

Jag häpnar varje dag. Att just jag.

Kärlek. Sol. Lycka.

...

Men den obändiga längtan är inget jag kan styra över.

Inget jag planerade.

Eller ens såg komma.

Den bara finns där och exploderar min kropp.

Lite som att vara swept away.

Om jag skall vara helt ärlig.

(och ganska så underdriven)

Återigen.

I orkanens lugna öga.

Med vindar och oväder som yr reellt och bildligt runt omkring och inuti mig.

Längtansstormar.

För jag har varit i Nuet.

Igen.

Smakat på nuet.

Känt det under mina fingertoppar.

Lyssnat. Andats. Varit.

Jag har kramat en vän.

Och kysst en annan.

Närvarande i Nuet.

Så nära som annars endast mina Underbaringar kan få mig att uppleva.

Det där stora i det lilla.

Att bara få vara.

Så alldeles naturligt och självklart.

Och jag tar stora små steg på väg mot en identitet. Utöver den med Mamma-prefixet.

Det känns skönt och självklart att hitta (tillbaka) till mig.

Och samtidigt väldigt längtigt och stormigt.

Snart har jag Underbaringarna i en klunga runt halsen.

Och det skall bli så förunderligt skönt att få höra deras skratt igen.

Men jag tror att det är bra att få längta lite då och då.

Nuet blir så mycket lättare att ta fatt i då.

Och jag lever.

Här.

I nuet.

Känslor. Intryck. Lycka. Längtan. Saknad.

Och min kropp känns för trång. Otillräcklig för alla känslor.

Exploderar snart i skratt och gråt.

Göteborgslängtan har slagit sina klor i mig.

På allvar och på riktigt.

Med flerdubblad styrka och jag vill krypa ur skinnet, grabba Ungarna och bara återvända.

Sitter på tåget. Hem (?). Och vill bara kliva av.

Lycklig.

Ledsen.

Blessed.

Och melankolisk.

Allt är ett virrvarr och jag saknar redan mina fina vänner där tiden utplånas på en sekund och allt fortsätter som om det var förra veckan och inte åratal sedan.

Och jag saknar den där varma famnen jag fick låna att krypa in i på natten.

Magiskt.

Allt.

Och jag vill kliva av.

Åka HEM igen.

Tur att jag har mina älskade Underbaringar att hämta, annars hade tåget fått lämna perrongen utan mig...

Det bubblar inuti mig.

Av bokstäver.

Ord.

Som vill bli till formuleringar.

Text?

Igår sträckläste jag den nya novellsamlingen av Petter Holmqvist.

"MÄN". 

Köp den - läs den - känn den!

Sista sidan tog slut.

(direkt saknad. Ville inte att det någonsin skulle bli en ände.)

Och då vaknade Minstingen.

Uppför trappan och lade mig ner bredvid slingrig, ringlig Underbaring.

Trasslade in våra ben. Fötter.

Och varma, runda armar kring min hals.

Fick tid att tänka. Reflektera.

Orden har levt i mig hela natten. Hela dagen.

Som betydelsefulla. Eftertänkande. Inspirerande och tankeväckande.

Ikväll, alldeles nyss, ändrade reflektionerna plötsligt riktning.

(eller inte plötsligt egentligen. Snarare långsamt och oundvikligt)

Fokus kom på mig själv. Varför jag inte också. Gör så.

Och jag tänkte att jag trodde att jag hade haft svaret så länge.

Att jag kan skriva. Men att jag inte har (haft) något att berätta. Inte så där så att det kan bli till något större.

Men som så mycket annat jag reviderat om mig själv de senaste månaderna. Åren. Tiden.

Så översköljdes jag av en känsla av självklarhet. Insikt kanske?

Att bara låta berättelsen får växa fram genom fingrar som leker över tangenter och orden bara kommer av sig själva och så föds allting fram utan plan utan tanke utan förberedelse.  

Och jag får bli lika förundrad som en eventuell läsare.

Hur hände det här, liksom.

Ja.

Kanske.

Inuti mig finns lusten.

Ivern.

Behovet.

Att jag nog måste.

Snart.

Oundvikligt.

Orden fattas mig inte längre.

Jag njuter dessa dagar.

Då huset riktigt exploderar av liv.

Sex stycken extra hittade hit idag.

Så nio busråttor (1,5 - 10 år) har samsats inomhus denna gråruggiga oktoberlördag.

Plus en ny liten kisseunge vid namn Lejon som precis flyttat in hos oss.

(vilket är lite lustigt. Att den hette just Lejon när den kom hit, menar jag. För vår tidigare katt *som är försvunnen sedan en vecka tillbaks* heter Greta. Nu fattas det bara en tredje ullboll som heter Anna... Passande i det här Hu(S)et!)

Det har lekts och busats, skrattats och nästan inte alls bråkats.

Flexitracks och bilar, glaskulor och Lego Star Wars.

Fem bakexperter hjälpte mig att göra kanelbullar redo för ugnen.

Mer lek, bus och skratt och en väldans massa tomprassliga bullformar.

Ruljangs kring middagsbordet där en efter en avlöste varann och tallrikar och kastruller länsades.

Det är fullkomligt ljuvligt att få uppleva sådana här dagar.

En känsla av att vara oerhört privilegierad.

Och det bästa av allt - när alla små kompisar har gått, så har jag hela TRE Underbaringar kvar hemma hos mig.

Det är en lycka och en ynnest större än ALLT!

Projektarbetet på Handelsanställdas förbund tar all min tid.

Valkampanjande.

Bloggen blir lidande.

Nu, då jag EGENTLIGEN borde skriva. Så mycket jag kan. För att nå ut till ännu fler.

Men jag hinner inte.

Orkar inte.

Vill inte.

För mycket att tänka på.

Till och med drömmer politik.

Fast även annat snurrar.

Sånt som gör mig glad.

Men samtidigt ledsen. Uppgiven.

Jaja.

Nya tag kan alltid tas.

Inser med ens.

Att om det skall bli några inlägg här, så är det upp till mig.

Orden hoppar inte dit av sig själva.

Så.

Ja.

Och så blev det tomt.

Jag har så mycket att det inte får plats.

Jag vill berätta om förlösande samtal.

Om bortom-tid-och-rum-möten.

Om tårar och skratt och stjärnsmällar av lycka rakt in i magen och hjärtat.

Om oro och omsorg och livets föränderligheter.

Och om lycka och engagemang och enorma drivkrafter och positivitet.

Om äran att förvalta andras förtroenden.

Om förmågan att ta till sig och bry sig.

Och om hur det kan vara att då och då få två extrabarn som får mitt mammahjärta att värka av ömhet och undran. Ta om hand. Krama, klappa, föda och lära. Och tusen frågor i sinnet om hur det egentligen står till. Hur det skall bli.

Det får räcka med det för nu.

För nu.

Så befinner jag mig i nuet.

Och jag tänker ta tillvara varje millisekund.

Sista veckan på sommarvikariatet.

Sedan en vecka till på daglig verksamhet.

Efter det: skolstart PÅ RIKTIGT för min äldsta Underbaring.

Etta-kladdare.

Min stora lilla Plutt.

Han och större kompisar håller på och renoverar trädkojan.

Fast först river de den.

Så jag har serverat nybakade blåbärsmuffins idag. Och glass.

Och så har jag plåstrat om grannpojkens spiktrampade fot. Aj!

Annat?

Mycket tankar.

På allt. Och inget. Och allt. Mycket.

Praktiska tankar och känslomässiga.

På barn, familj, jobb, framtid, dåtid och nutid.

Och på klackeskor och hur de vill ut och dansa.

Tänker på min morfar varje dag.

Undrar när den dagen kommer då ögonen inte direkt fylls med tårar, utan jag kan le åt minnena.

Vissa dagar (som nu) så kan jag påminnas av ingenting och sorgen sköljer obönhörligt över min kropp och jag vill bara skaka i gråt och halsen snör ihop sig och det värker, värker, värker. Det gör så ont och jag saknar min lilla morfar så oerhört mycket.

Tänker på att vi måste ta vara på varandra.