Fullt ös.

Egna och andras ungar härjar runt i huset.

Det är Star Wars och tv-spel och dockor och svärd och... pust!

Love it!

Längtar sommar. Jordgubbar och trädgårdsliv.

Ha.

Jag undrar vad som fanns i luften  över Svea rike igår.

Likt en helcrazy fullmånsnatt där alla blir totalt knasiga.

För jag har väl aldrig varit med om maken, vilka samtal och diskussioner från alla håll och kanter som kom under hela kvällen.

Sex var ämnet som konstant ploppade upp och bara det tyder på att det måste ha varit en helknasig lördagsnatt. Inte för att jag är obekväm med att diskutera det, för det gör jag med både nära väninnor, arbetskollegor och kompisar. Men det kom från de mest väntade och oväntade (och kanske inte alltid helt bekväma) håll.

Diskutera är dock najs och det kan vara intressant att få åsikter och synpunkter och en hel massa skratt så där på kvällskvisten.

När jag väl somnade sedan så fortsatte fullmånekänslan. För är det någon gång jag sover knas (om jag ens sover), så är det vid fullmåne. Ingen måne nu dock, men drömmarna var helt schizade.

Bland annat så drömde jag att jag var på en golfbana, där man åkte runt på en båt och såg människor putta sina bollar i vattnet runt omkring.

I den båten stod jag tillsammans med Ettans klasskompis pappa och vi flyttade oss närmare, närmare varandra och till slut så hade jag hans arm runt mina skuldror och han stod och smekte min axel med tummen. Jag höll min arm runt hans midja, lutade mig så nära och smekte hans rygg med min hand.

Helt plötsligt så var det kissing-tajm och då var det helt plötsligt Tommy Körberg som jag hånglade med!?

Nog för att jag avgudar hans röst som kan smälta min lekamen till en blöt liten hög, men ändå.

Hångla med Tommy Körberg?

Only in my dreams...tydligen.

Och då var han helt plötsligt väldigt gammal och sjuklig och vi stod utanför rättegångssalen och kysstes och alla bara tittade och jag var där som stöd för det var han som var anklagad för något och... Jisses vilken snurrig drömnatt!

Gaaaah det här bådar inte gott för när det blir fullmåne på riktigt. Haha.

Förundrad.

Fascinerad.

Och sådär lyckovarm i magen.

För jag tänker på möten.

På människor i stort.

Men en människa speciellt.

Som fanns där då. I mitt förra liv. När livet var ett annat för oss båda.

Och som finns här (eller där) nu. När livet blivit nytt. För oss båda. På varsitt håll och på olika vis.

Och när så många år. Så många livstider. Så många händelser har förflutit.

Och vi båda har blivit nya människor. Men känslan av samhörighet ändå finns där. Som om inga år har förflutit. Utan känslan bara är. Så där orubblig och självklar.

Då tänker jag att. 

Själar måste ha mötts redan från start. Eller nåt.

Och det är häftigt och rätt stort.

Så tack T.

För då och för nu.

Jag har nog aldrig och kommer nog aldrig att möta någon på samma sätt som jag har mött dig. Helt ärligt. Du är en av de bästa.

Tack för att du finns!

...my friend of dark desires... *flin*

Det är mycket roligare att dammsuga i finklänning. Och gammelmosters städförkläde.

Min rygg doftar honung.

Och om någon skulle kyssa mig där. I nacken.

Så smakar jag nog salt.

För kännedom. Som bästaste Lotta brukar sägskriva.

Jag tycker om det uttrycket.

"För kännedom".

Så.

För kännedom.

Så känner jag mig mjuk idag.

Ullig inuti. Och lite tuff så där.

Nu är snart varm chokopausen slut.

Bara godaste smeten på botten kvar.

Och nedervåningen skall få bli fredagsfin den med.

En VAB-dag hemma på grund av kräksjuka.

Då blir den vad man gör den till.

Till exempel så kan man visa hur vig man är när man är 2 år och heter Trean.

Titta nu, Mamma!

Snart så!

Tadaaa!

Eller också kan Mamman i huset äntligen ta tag i att rensa skafferier och skåp.

Önskar bara att jag hade tagit de där "före"-bilderna, som jag snabbt övervägde men inte orkade hämta kameran för. Hehe. Så kan det vara.

I helgen så bakade vi. Som vanligt.

"Några" bullar blev det..

Aaah jag totalt avgudar min Electrolux -79 som jag fått låna av min snälla mormor. Tack!

Och så blev det cheesecake. Vit choklad-variant. Med björnbär och pudersocker på toppen. Mums!

Vit choklad smälter över vattenbad. Färdiggräddad cheesecakebotten bredvid.

Färdiggräddat!

Ready steady EAT!

Glädjande besked på jobbet idag.

Jag har fått förlängt till och med den sista maj på mitt jobb som handledare (typ skötare) inom LSS daglig verksamhet. Sååå fantastiskt!

Och mina arbetskollegor sade så mycket fint till mig, så jag blev alldeles generad.

Det är najs att få trivas så toppen på jobbet, som jag gör. Både med deltagare och kollegor.

För övrigt så har vi sjukstuga här hemma igen.

En dag av piggelin och full fart, blev det.

Men när vi kom hem från förskola och jobb så började det om igen.

Tvåan klagade på ont i magen och tillbringade början av middagen på toaletten.

När han väl kom för att äta, så var vi andra klara.

Jag skulle precis lägga upp på hans tallrik, när han började kräkas. Mycket. Länge. Han lyckades dock pricka golvet istället för matbordet - skickligt.

Lite bad, lite Bolibompa ihopkurad i fåtöljen och min Älsklingen var så trött.

Till slut lade han sig på rygg på mattan i hallen och plötsligt såg jag hur hans mun fylldes med kräks och svämmade över. Blä, stackars Gubben min.

Alldeles nyss så ropade han ner till mig.

Då hade han kräkts i sängen. Men turligt nog lyckats pricka handduken som jag bäddat runt kudden, så det behövdes inget sängklädesbyte.

Och innan cirkusen drog igång så hann Ettan berätta att en av hans klasskompisar hade kräkts på skolan och att det hade luktat jätteilla.

Hmm jag tror att vi blir hemma resten av veckan, faktiskt...

För övrigt så känner jag mig lite ledsen.

Eller inte ledsen. Låg, är nog rätt ord.

Glad och positiv och leende och tillmötesgående som alltid. Och det är inte en mask, utan jag känner mig så. Också.

Men jag känner mig även låg. Inuti.

Osäker.

Ovetande.

O-nånting. Vet inte.

Bara låg.

Och lite längtig.

Äsch, jag går och lägger mig.

Om att längta.

Sakna.

Vänta.

Falla.

Och jag vill skriva så mycket.

Men vill inte att ord skall feltolkas. Skrämma bort.

För mina ord kan tyckas så stora. För jag är bra på att leka med dem. Orden. Hitta de där formuleringarna, ljuden som passar så bra ihop och låter så lent. Och jag menar vartenda ett. Men jag är inte så handlös som det kan låta.

Fast en obotlig romantiker är jag.

Och just nu.

Känner jag så mycket.

Det virvlar, pirrar, pillrar och darrar.

Men jag väntar.

Bidar min tid medan hjärtat svämmar över och andan hålls.

Lyckligt leende med tårar som lurar bakom närmsta hörn.

För. Helt ärligt.

Så är jag så väldans trött på att vara singel.

Tre år (med kortare dejtingavbrott) är en lång tid att vara singelpingla.

Jag har heller ingen lust att dejta.

Jag är relationssugen.

Vill ha eufori och vardag.

Vill kunna svara ja på frågan som Ettans kompis ställde.

Och nu struntar jag faktiskt i att tassa på tå, vakta mina ord och tunga och vänta.

Jag känner det. Att jag tänker strunta. Skrämmer jag, så skrämmer jag. Men då får det vara så.

Jag måste få våga uttrycka det jag vill och önskar. Annars spricker jag.

Och så får det stå och falla med det.

Aaah, jag känner nu att jag verkligen behövde få skriva allt det här. Skriva av mig och ur mig. Även fast jag vet att min blogg läses av många. Som jag känner. Eller som känner (till) mig.

Och jag har ju faktiskt skrivit många gånger förut. Om de djupaste känslor, önskningar, tankar och åsikter.

Och nu vill jag vara modig.

Take it or leave it. Typ.

Utlämnad nu.

Naken.

Med mina känslor.

Endast klädd i virvlande känsliga ord.

Men jag bjuder på det och står för det.

Det är fint att känna.

Sedan får folk tycka vad de vill.

Och Trean hostar och hostar och andas så rossligt.

Kanske måste jag vara besvärlig och ringa om ytterligare en VAB-dag imorgon bitti. Utflyktsdag och allt.

Men Ettan kan i alla fall gå till skolan, för något kräk har det inte varit sedan i måndags.

Sovdags nu.

Drömmar.

Om lyckor och glädjor och kanske Ettans äventyrliga godnattsagebok om Kazar och Nidarosdraken.