Och jag har pannkakskiosk genom köksfönstret.

Med vetekli i smeten.

(Sssch det är en hemlis!)

Jordgubbssylt och sockriga fingrar.

För utomhus äter vi pannkaksrullar med händerna.

Och varenda smula går åt.

Sen plockar jag rosor.

Såna där med vassaste taggar.

Och önskar mig doftdator så jag kunde dela med mig.

Av ljuvligt doftande drömmar.

Det bubblar i min skalle.

Fast det är bubblor utan stress och press.

Av saker jag behöver göra.

Av saker som jag vill göra.

Av saker som jag vill göra men ännu inte vet vad de är.

Det känns som att kroppen sakta men säkert fylls av inspiration och skaparlusta.

Som sagt.

Inte för att jag egentligen vet vad jag vill skapa.

Men jag vet ATT jag vill skapa.

Och det är absolutely LOVELY att känna så igen.

Jag vill sticka.

Sy.

Måla.

Plantera.

Vill till och med hacka ogräs.

Och få upp de där grindarna som stått på altanen i tid och evighet.

Och jag vill skapa så mycket annat, som jag ännu inte har kommit på.

Surfar runt på bloggar och blir glad av alla färger och mönster och knasigheter.

Vill också.

Energin puttrar på i kroppen och det känns som att saker och ting ånyo börjar falla på plats.

Njuter av att känna mig själv igen.

Utan stress och (besluts)ångest och oro inför provtagningar och allt det har medfört.

Det blir ju som det blir.

Och det blir vad man gör det till.

Tänk att jag har så lätt att glömma mina levnadsord ibland.

och orken. ORKEN. Börjar finnas här.

Och orden.

Älskade ord.

Livgivande ord.

Förlösande ord.

Slösande ord.

Alldeles förtjusande underbara små ord.

Välkomna tillbaks!

Och det har varit.

En underbar dag med mina fantastiska Busråttor.

DET om något är balsam för själen och alstrar energi till att förflytta berg eller företa stjärnexpeditioner.

Mina lyckor och glädjor som exploderar mitt hjärta varje dag.

Och så vill jag träffa någon.

Nån som gillar vardag och soffmys och små äventyr och som står ut med en knasboll som jag och som tycker att jag är världens bästaste, utan att kväva eller kräva. Och istället önskar och vill och behöver (fast utan att hänga upp livet på) och vill och kan ge det som jag önskar och vill och behöver.

En sån vill jag träffa.

Tjuvsmakade mormors jordgubbar idag.

Eller Ungarna gjorde det.

För det fanns inte så många.

Sommarsmak.

(och så gillar jag att börja mina meningar med ordet "och". Bara för att jag fick lära mig det när jag var liten, att man inte skulle göra det. För det var inte rätt. Men nu är jag faktiskt själv utbildad lärare i svenska. OCH gör uppror. För jag gillar att börja meningar med och. Så det så. Språk är till för att lekas med. Dock är jag väldigt tacksam för mina grammatiska grunder. Som ger tillåtelse till lek och ordvrängningar och meningsknasigheter. Det blir liksom mer upprorigt när man vet vad man gör uppror mot... )

Plötsligt händer det.

Och så händer det igen.

Inte ens en vecka efter att jag fått ett fritidsvikariat för hela hösten (JIPPIE, jag var alldeles strålande överlycklig!).

Så blev jag erbjuden en fast tjänst inom kommunen som personlig assistent. Till en av deltagarna på den dagliga verksamhet där jag jobbat i över ett år redan.

Efter mycken beslutsångest, så bestämde jag mig äntligen (magkänsla + förnuft = bra!).

Och idag har jag skrivit på pappren.

HURRA för mig!

Och TACK för förtroendet!

Jippe - en fast tjänst. SOM jag har längtat!

Nu skall jag fira med marshmallows i den varma chokladen.

(och kontakta facket - attans, nu måste jag ju byta förbund!)

Och klanen är samlad.

Äntligen.

Han har varit så saknad, Ettan.

Nu har jag min stora lilla flock runt omkring mig. Precis som det skall vara.

Föräldraledig skulle jag ha varit den här veckan också.

Men det är lite sjukskrivet och lite VAB:igt, så dagarna får sparas.

Cellförändringar och skit och så Bricanyl till pipig och trög andning.

Satt med alla Underbaringar hela förmiddagen på vårdcentralen.

En timmes väntan för ett litet stick i fingret. Sedan en halvtimmes väntan för ett provsvar levererat i förbifarten i väntrummet och sedan ytterligare en timmes väntan på att receptet skulle tryckas iväg från doktorns dator.

Och så missade vi precis bussen hem och fick vänta ytterligare en timme på nästa.

(ingen lunginflammation enligt tant doktorn dock)

Beslut fattades för övrigt i onsdags.

Jag bad om ytterligare ett par dagars respit.

(och för att hinna med en tredje jobbintervju. Som om det inte vore nog med två jobberbjudanden att välja mellan liksom)

Men till slut så lyssnade jag på både magkänsla och förnuft.

Återkommer om det efter torsdag.

Snurrar även runt inne på match.com lite nu och då.

Egoboost.

Och kanske finns det guldkorn.

(lite är jag allt trött på att vara singel. Faktiskt.)

Fascineras av att så många verkar bestiga berg, åka skidor, vara extremsportare och resa jorden runt i parti och minut.

Jag som är en riktig hemmakatt och vill vara med Familjen mest hela tiden.

Pyssla i trädgården eller fika bort en hel eftermiddag.

Jaja.

Men jag undrar varför jag får så många besök och flirtar från Italien och västkusten.

Försöker match.com säga mig något, måntro?!

Haha.

Suck.

Språket känns torftigt idag.

Ville mest uppdatera mig (och dig?) för att inte glömma av.

Sova blir det nu.

Jämte Bricanylpumpad Underbaring.

Så, jag får väl se hur mycket sova det blir...

Har samlat åsikter.

Synpunkter. Synvinklar. Synder. Nä, inte det sista. De finns bara i min skalle. Som om det inte är fullproppat där allaredan av andra tankar. Haha.

Men det är så här.

Att min magkänsla har tystnat.

Vägrar säga minsta lilla.

Och jag som har en beslutsdeadline.

Kanske just därför.

Beslut, beslut, beslut.

Och allt blir så stort och så svårt i mitt lilla huvud.

Vill inte fatta beslut.

När allt och inget känns rätt.

Och det enda jag kan tänka på, är att hur jag än väljer så blir någon part ledsen och besviken. Att den andra parten blir glad vill jag inte ens inse.

För magkänslan har lagt munkavle på sig själv. Vill inte vara med när jag trycker bort den. Så är det ju. Vem vill fortsätta envisas om man bara blir bortmotad och olyssnad på?

Så jag är utelämnad till mig själv och till mitt förnuft. Och det vet jag ju hur bra det blir, när jag lyssnar på det.

Min magkänsla är min kompass.

Och just nu känner jag mig vilse.

Inte det minsta glad för något av besluten. Längre. För allt känns bara jobbigt och pressande.

Önskar det vore annorlunda.

Att jag inte behövde välja.

Att det bara blir som det faller sig, för allting löser sig ju till sist.

Avskyr att avgöra mitt eget öde.

Eller nåt.

Ah längtar tills beslutet är fattat.

Så får jag stå för det då och hantera livet därefter.

Usch, vad trist och sorgligt det låter.

När jag istället borde vara jublande glad och STOLT över att behöva fatta ett sådant här beslut.

Lyxproblem, så vad gnäller jag för?!

Jo.

Ynk ynk ynk.

Jag saaaknar dig min lilla magkänsla.

Pleeease kom tillbaks!

Mest av allt vill jag lära mig spela gitarr. Dock.

Lyssnar på repeat och om Underbaringarna inte går och nynnar på den här imorgon så blir jag förvånad. Det känns som att jag sjunger så hela huset skälver.

Och nu åker han igen.

Ettan.

Till salta bad, krabbfiske och bergsklättring (hugaligen, berg + klättring skall en liten Mamma inte tänka på).

Vi fortsätter väl att strosa omkring här hemma. Sakna Storebror och klippa lite gräs. Vattna på fröer som grott. Och jobba lite förstås. Vinka hejdå på förskolemorgon och hämta lektrötta Minstingar när eftermiddagen etablerat sig.

Snart lov också. Åtminstone för en liten sekund.

Föräldraledig. Det var längesen. Dags för Storebrors sista mera-pengar-dagar (de där garantidagarna *nästan-gratisdagarna* får förfaras) och vi tänker njuta varje minut. Smultron, insjöbad och kexsmulor. Säkert kommer vi gnabbas lite. Och skratta massor.