Låg på rygg mitt på vardagsrumsgolvet.

Tänkte på ingenting.

Och på min trasiga mobiltelefon.

På att grannbyns skola startar sin termin med tältning vid sjön.

Låg med handen på magen.

Mindes hur det kändes att leta efter den första lilla rundningen.

Nu var det "platt".

Åtminstone ingen bebisbula.

Tryckte med fingrarna mot naveln.

Hittade min puls.

Om jag tryckte tillräckligt hårt.

Så dunkade pulsen mot fingertopparna.

Nästan som bebissparkar.

Och en stilla tanke och längtan infann sig.

Kanske känns det mer idag därför att Ettan har blivit STOR och börjat skolan?

För sex år sedan så låg han ännu i min mage.

Buffar och potatisbullar.

Då var skolan avlägsen i mina tankar.

Nästan så det kändes så där omöjligt att tänka på, som när man tänker på hur stort universum är.

Overkligt. Eller nåt.

Men idag.

I morse.

På skolgården frågade Ettan.

"När börjar skolan?"

Varje minut svarade jag en minut mindre.

När klockan var prick åtta stod tiden stilla.

Till slut ringde skolklockan.

Hjälp!

Nu är det kört. Typ.

Inte mina uttalade ord. Men jag kände igen tanken. Känslan.

Skoltiden är startad och snart kör han moppe och flyttar hemifrån.

Tio år av framtid fladdrade förbi på en millidels sekund.

I en blinkning återvände jag till nuet.

Tog hans lilla hand i min och följde med in.

Sedan gick jag.

Och allt kändes bara så stort.

Konstigt. Härligt. Pirrigt.

Och jag mindes inte om jag verkligen hade sagt hejdå eller om han kanske undrade vart jag hade tagit vägen.

Jag och Minstingarna snurrar omkring här hemma och vet inte riktigt vad vi skall ta oss för.

Handfallna.

Ovana.

Att bara vara tre och inte fyra.

Längtar tills klockan är 13 och jag får hämta honom.

Nu skall jag snart ringa mobilaffären.

Min fotomobil dog imorse.

I alla fall nästan.

Den blinkar bara RÖTT. Långt därinne.

Som ett SOS.

Annars är den död.

Tio dagar efter 1-årsgränsen.

Och jag har ändå ett halvår kvar på abonnemanget.

Jag vill INTE behöva betala någon reparation då.

Men det är väl bara att se sig i stjärnorna efter.

Blinka rött.

Rött.

Blinka.

Ringa.

Jag har en stor Kille.

Och det är en vidunderlig och häftig känsla.

Att jag idag har en Ettan som blivit SKOLpojke.

(och inga bilder kan jag bjuda på heller. Suck)

VARNING VARNING för ett superlångt och extremt graviditets-förlossnings och bebisfixerat inlägg!!!

Hihi.

Och jag tillägger redan nu:

Att även om jag verkar totalt obsessed gällande bebisar i magen och förlossningar, så är jag inte TOTALT insnöad just nu. Bara lite. Hehe.

Och som den spontana planeringsmänniska jag är som älskar att skriva listor och MÅSTE få ner tankar på papper (dels för att göra dem "verkliga" och dels för att få dem ur skallen och kunna strukturera upp dem) så behöver jag samla alla bebistankar just nu.

Precis nu.

För det blir bara värre och värre. Haha.

Vill ju inte trötta ut mina irl-fikakompisar heller med att hela tiden babbla om min frustration över ägglossning som inte vill komma igång, så då får bloggen här göra lite nytta.

Och så är det ju fantastiskt bra att jag kan älta ur mig här och nu och allt på en gång, så kan jag bara referera till detta inlägg nästa gång jag vill skriva om min biologiska klocka. Eller vad det nu är. Perfekt, jue!

Så, nu har jag fått det sagt.

Nu fortsätter jag:

För två månader sedan så skrev jag någon annanstans om min längtan.

Min längtan efter att få bära och föda och älska ännu ett  liv i vår familj.

Längtan har inte blivit mindre om jag säger så.

Speciellt inte med tanke på hur många som är gravida och till och med snart förlossningsklara i min närhet och omgivning.

Jisses, det är underbara magar och snart små bebisar överallt, känns det som. Fantastiskt!!!

Ikväll när jag låg och nattade mina Små, så for alla tankar omkring alldeles kringelkrokigt och plötsligt så låg jag och mindes hur det var på kvällen innan Trean ville komma ut.

Och jisses...

Jag kan inte ens beskriva i ord hur förlossningslängtig jag blev.

Det är så magiskt.

Så förunderligt.

Och jag känner mig så utvald och privilegierad som har fått uppleva det tre gånger.

Är det förmätet av mig att inte vilja sätta stopp?

Att vilja uppleva det igen och igen och igen?

När försvinner längtan efter "bara en gång till"?

Försvinner den någonsin?

För min egen del så tror jag att det får bli kroppen som sätter stopp när den inte vill vara fertil längre.

Jag har aldrig haft några ålderskriser - hittills - men att komma i klimakteriet kommer nog att bli en prövning för mig. Eller också kanske det blir en slags "lättnad", för då behöver jag inte vela fram och tillbaka när längtan kommer? Det skulle ju ändå inte gå, liksom.

Det var inte alls självklart att jag någonsin skulle bli Mamma, men när jag  blev gravid med Ettan så kändes det helt plötsligt självklart att jag ville bli Mamma åt fler än en. Även om jag skulle göra det som ensam vuxen.

Ingen har sagt det rent ut till mig, men jag antar att det finns "några" stycken som tycker och anser saker, om att jag som ensamstående drömmer om både en Fyra och en Femma. Men det struntar jag blankt i.

Jag välkomnar ALLA Barn som vill komma till mig och har jag utrymme i både hjärta, själ och hus för fler Barn, så varför skulle inte jag få försöka utöka min familj ytterligare. Likaväl som de som är två vuxna drömmer och längtar och försöker?

Kanske finns det åsikter, just för att jag som ensamstående verkligen gör ett aktivt val och ett aktivt beslut eftersom det inte "bara kan bli"?

Här är det inte läge för något "ojsan" liksom...

Iiiih det pirrar i hela kroppen på mig bara jag skriver om allt det här. Och trots att jag försöker låta bli, så poppar alla dessa barntankar upp allt som oftast.

Därför är det såååååå frustrerande att kroppen inte vill vara med på noterna.

Min kropp är som ett känsligt biologiskt musikinstrument och jag behöver känna att det är finstämt och spelbart igen.

Kanske skulle min längtan dämpas något, om jag visste att jag faktiskt skulle kunna åka iväg för insemination?  Men att jag då aktivt väljer att inte försöka.

Inte som nu, när jag går omkring som en äggsjuk höna där äggen fastnat och som vägrar värpa.

Hihi till och med att tänka på att välja att INTE åka ner en viss månad, men att det SKULLE KUNNA bli något OM jag åkte... bara det får mig att le!!!

Tror ni jag längtar efter att min kropp skall vilja komma igång, eller?! *Fniss*

Så de finns där.

Konstant.

Alla känslor och längtor.
Gravidlängtig. Förlossningslängtig.

Jag längtar efter det första mötet med en ny liten Människa. Längtar efter ännu en liten Person att lära känna och älska.
Jag vet att det bara är sju månader sedan Lillskruttan swoschade ut, men jag vill känna förlossningsvärkar igen!!!
Visste jag inte att det skulle vara absolut totalt omöjligt att skiljas från den nya lilla människan efter förlossningen så skulle jag nog vara perfekt som surrogatmamma. Ärligt och allvarligt.

Jag njuter av nuet.

Det är inte det.
Jag njuter av mina tre fantastiska, envisa Busråttor.
Tänk så privilegierad jag är som har blivit utvald av just dem att bli just deras Mamma.

Men medan jag pussar och kramar och busar och leker och tjurar och lagar mat och rensar trädgården och byter värmesystem i huset (blä för det kan jag säga, men nu är det snart bara en månad kvar tills vi har fjärrvärme!! Månaderna utan värme i huset har ändå gått ganska snabbt. Tänk så skönt att det ändå hände på våren/sommaren!), så poppar tankarna upp.

En efter en.

Försiktigt till en början, men alltmer pockande ju fler dagar som går...och ju fler små yttepyttekläder som jag ännu en gång måste förpassa till "urvuxna-kläder-lådan".

Kanske är det en anledning till att INTE sortera på vinden just nu *Fniss*... för att inte väcka min längtan alltför mycket.

Fast nu tror jag ju inte att det skulle hjälpa i och för sig.

Björnen är redan väckt mohahahaha.

Så många känslor som jag har börjat att längta efter att få uppleva igen.
Jag längtar så det pirrar i hela kroppen.

Känslan av när mensen kommer igång efter förlossningen. Jippie, min kropp är fertil igen!!!

Känslan som löper genom kroppen när ägglossningstestet visar på fullt utslag. NU finns det möjlighet att bli havande.

Hur skall jag på bästa vis ta mig ner till kliniken i Danmark? (jag är ensamstående och tänker inseminera den här gången också, precis som med Tvåan)
Ringa det där telefonsamtalet och hålla luren med förväntansskakig hand.

Oooh det pirrar bara jag tänker på det!!
Vem tar hand om Ungarna medan jag är iväg?
Ettan var med när Tvåan blev till och det var så fantastiskt underbart att ligga och amma honom och ha ena handen på magen under vilostunden efter insemineringen. Det var vi TRE då och där, redan då. Som om kroppen visste.
Men nu har jag tre stycken Busråttor att ta med på tåg och bussar och packning och...

Nääääää... lite mindre stress vore kanske skönt. Hihi.

Känslan när ett plus framträder på stickan. Det bor en människa inuti mig. Under mitt hjärta. Pirr och glädjefnatt och universumskärlek och såååååååå stor oro för att något skall hända.

Känslan av det första fjärilsfladdret och av rejäla kickar och headbangande på kissblåsan.

Känslan av en stor, rund och vacker mage att klappa på, smeka och beundra.
Jag känner mig alltid som allra vackrast när jag är gravid.

Kvinnlig.

Ursprunglig.

Och så längtar jag verkligen efter att få känna av de första trevande värkarna. De som jag aldrig riktigt vågar tro är sanna förrän det är igång för fullt. Förnekelse in i det sista, eftersom jag inte vill bli besviken om det lägger av.

Längtar efter att få klocka värkar på den där internetsidan. varktimer.se eller vad den nu heter. Tanken på det gör så det pirrar och sjunger i hela kroppen och jag längtar så jag nästan vill krypa ur skinnet. Vet inte varför just den här punkten gör mig så kollrig? Kanske för att den är så enkel och konkret?

Längtar efter krystvärkar och att få dra upp en ny liten människa till mitt bröst och drunkna i hans/hennes djupa blick, så fylld av universums alla visdomar.

Åh vad jag längtar!!!
Men min kropp vill ju som sagt inte vara med på min längtan än.
Kanske är det tur att min kropp är den förnuftiga av oss? Annars skulle jag nog ha svårt att låta bli att boka en Danmarksresa i det närmaste.

Och så vill jag ju donera ägg först också!!!
Men kanske till januari 2010?
OM kroppen är igång och ägglossar och OM det skulle lyckas på första försöket, så skulle det bli nästan samma åldersskillnad som mellan Tvåan och Trean.
Ettan skulle vara 7 år, Tvåan 3,5 år, Trean 1 år och 10 månader om en ny Människa vill födas till oss i oktober. Hur gammal jag skulle vara vill jag inte ens tänka på........... hihi.

Dock - jag har mina tre underbara Älsklingsungar, så blir det inga fler barn för mig så är jag mer än evigt tacksam och jag njuter av varje ögonblick.
..........men längtan kvarstår dock................
Och ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH vad jag längtar.