Tänk att tystnad kan vara så befriande.

Och hur man  kan lära känna ett hus på sex år, så att även de mest subtila ljud - eller snarare förändring i ljud - får ens kropp på helspänn och varningsradarn slår igång. Med full rätt.

För när ljudet som av toalettbrus i köket aldrig slutade brusa. Så förstod jag att det inte var spolningsbrus. Utan något helt annat.

Panikringning till älskade pappa som hörde hur nervös jag var och kom på stört. TACK!

Han lyssnade i köket. Och sedan gick vi ut på gården och  hjälptes åt att lyfta på betonglocket till brunnshålet. Och istället för att se isoleringsmaterial och ett gäng grodor och paddor, så var hålet halvfyllt med vatten. SKIT SKIT SKIT!!!

Jag började gråta. Det gick bara inte att stoppa. Först eldningsförbud förra veckan (ventilationsrör som går in i ena skorstenspipan... SKIT!) och nu det här.

Ring kommunen, sade min far.

Så jag samlade ihop mig så gott jag kunde och efter lite väntan så kopplades jag fram till SOS Alarm som skulle skicka ut en jourkille.

Pappa åkte hem och mamma avlöste honom.

Tillsammans så diskade vi undan. Fyllde kärl med vatten till toalettspolning och tandborstning. Vek tvätt och hängde tvätt.

Och så möblerade vi om.

Haha. Så typiskt oss liksom. Mammas förslag och jag var ju inte sen att haka på.

Och åååh så skönt det var att hon fanns här medan jag väntade på jourkillen.

Efter nån timme så ringde han och kom över och det är verkligen världens bästa jourkille.

Han kunde inte hoppa ner i hålet på grund av allt mörker, vatten och gegga. Men han for tillbaks och hämtade grejer för att kunna stänga av vattnet ute i gatan.

Fast först så var han tvungen att spetta upp asfalten för att kunna komma åt avstängningsmockafjongen, eftersom nötterna som asfalterat det uppgrävda för ett par år sedan, även asfalterade över alla såna grejer. Smart, va?

I alla fall.

Vattnet stängdes av och aldrig har väl tystnad känts så skön.

Alltså, den jourkillens humor, värme, empati och hjälpsamhet  är värd hur mycket som helst. Han borde ha chefslön på kommunen. Jag upplevde samma sak när mitt stora träd rasade för något år sen, för då var det han som var först på plats då också.

I alla fall, hans hjälpsamhet sträckte sig långt och efter en hel del tips för den närmaste tiden så känner jag mig lite lugnare.

Imorgon blir det till att ringa rörmokare för att försöka klura ut var nånstans det läcker. Och jag är helt inställd på att det blir ett rätt stort projekt. Golvet måste nog definitivt brytas upp, för ingen verkar veta var rören går in i huset nånstans eller hur det ser ut där i krypgrunden.

Men går det att fixa, så går det även att fixa en avstängningskran nere i "hålet" och då kan jag reglera vattenavstängningen själv från ovan mark.

Men ändå.

Varje gång jag har haft kontakt med kommunen eller värmebolaget (när vedpannan sprack för ett par år sedan och jag fick installera fjärrvärme istället. Då behövde avstängningen ute i gatan också grävas fram från asfalt och grus och skit) så har jag bara hört att det varit typ "omöjligt" att fixa mätare och avstängning inne i huset.

Fast för ett par månader sedan så kom det en kommunkille förbi för att byta vattenmätare. Jag vet dock inte om det blev gjort någon gång, för han skulle återkomma en annan dag. Sade han när han kikade ner i hålet och såg paddorna och grodorna. Men han sade faktiskt att det kanske skulle kunna fixas med en kran nere i hålet. Men han visste ju inte eftersom han inte hoppade ner där nån gång...

Jaja.

Strul och krångel och jag ser hur kostnadsberget bara växer sig massivt skyhögt...

SKIT SKIT SKIT.

GRÅT GRÅT GRÅT.

Och TACK TACK TACK!!!

  Mina vänner som gett stöd och empati på Facebook, ni är underbara.

  Jourkillens empati och sättet att hjälpa mer än vad han egentligen behöver gör mig alldeles varm i hjärtat av tacksamhet.

  Min Älskling som finns så långt bort men ändå känns nära när sånt här händer.

  Mina fantastiska Underbaringar som somnade trots en gråtande mamma som förtvivlat försökte lugna dem med att allt skulle ordna sig. Att höra deras lugna andetag får mitt hjärta att värka av kärlek och lycka och jag vet att vi i alla fall har varandra. Sen får det vara eldningsförbud och vattenläckor hur mycket det vill.

  Och mina föräldrar är världens bästaste och jag älskar er så fantastiskt!

Sorry om inlägget är rörigt.

Orkar inte korr-läsa idag faktiskt.

Behöver bara få ur mig allt.

Lyssnar på förra veckans avsnitt av Project Runway under tiden jag skriver och läser runt på bloggar.

Kikar till det ibland, men det är najs bara att höra programmet och allas röster. Lite sällskap här i köket medan Minstingarna tittar på Spöket Labanfilm i vardagsrummet.

Känns som att sviterna efter en supersuperb Skansensöndag och megamatad måndag börjar visa sig. Lite slött och slappt och sömnigt så där. Tröttmössetisdag. Och jag tänker att jag skall lägga mig tidigt ikväll.

Fast det vet jag ju att det inte kommer att hända. För när kvällen väl är här och Underbaringarna godnattsagade, påpussade och omstoppade, så njuter jag av tid när bara mina egna tankar hörs. Och ikväll är det ju dessutom tisdag. Nytt avsnitt av Project Runway. Yey!

Och idag flyttade ett gäng svanar.

Hösten är definitivt i antågande.

Mmm jag längtar verkligen klar och krispig luft, nattfrostigt gräs, rödkindade rönnbär och stolta trattisar i skogen.