Hudlös.

Och min Minsting ligger bakom mig i soffan.

Under gosefilten är hennes ben intrasslade i mina och sovtunga andetag. Äntligen.

Mardrömmar som fick henne att paniskt stirra ut i natten. Gråta hysteriska tårar som aldrig ville sina.

I min famn fick hon lugn och tårarna stillnade sakta.

Och jag är hjärtskärande hudlös.

Kände hennes rädsla och smärta och höll om och smekte hennes hår.

De där mardrömmarna. Hennes eller mina. Eller och. Jag vet hur de känns. Även om bilderna är olika.

Jag undrar när ytan tätnar?

När inte minsta ord eller handling eller röst eller text eller känsla kommer åt och tränger in och berör.

Fast inte så. Jag tycker om att bli berörd. Det är inte det. Men utan hud. Så blir allting tusenfalt förstorat och ingenting blir bortsållat och allting bränns och känns.

Jag är jag för att jag känner. För att jag känner mycket. Och jag är bra tack vare det. Det är en av mina stora styrkor. Men det gör mig också skör, trots min styrka.

Och lite måtta får det väl ändå lov att vara? Även när det gäller mig?

Fast jag tror det är på väg.

Att tätna.

Eller åtminstone så blir jag bättre på att fånga de där glädjorna igen. Och inte bara rädslor.

Njuter nuet. Gör jag.

Och önskar er alla förunderligt goda dagar med närvaro och känslor.

Jag saknar.

Men jag önskar också.