Virrvarr.

Sorg i hjärtat. Av dåtid och nutid som virvlar runt och fäster i varandra.

I fredags natt eller trettio år sedan i torsdags.

I ett dygn har jag stått i trappfönstret och sett på larmande kaos. Brandmän och fordon och slangar och skum och lågor och rök. Denna stickande rök som mullrade ut och tornade upp sig över hustaket som jättelika åskmoln. Fem meter ifrån. så nära och så långt bort.

I det huset fanns den lägenhet jag bodde i med Ettan. Där vi bodde när jag fick besked om både husköp och att Tvåan låg i min mage. I det huset fanns det människor som jag känner. Som varit mina grannar. Som är människor jag sörjer med av hela mitt hjärta. Människor som inte har något hem idag.

För trettio år sedan så brann också mitt hus upp. Jag var sju år då.

Och ljuden, dofterna, känslan. Är samma.

Allt får mig att minnas och jag lider sörjer gråter med de som går igenom det jag upplevt.

Kaos blandat med tacksamhet.

För att ingen blev skadad.

Trodde jag.

För mitt i kaosnatten så fick jag höra att någon fått ut honom. Och jag tror att jag frågade flera gånger om han verkligen var ute. Om han verkligen var ute. Men kanske är det bara mitt önsketänkande som spelar mitt minne ett spratt. För det känns liksom bara så omöjligt att det skall vara på något annat vis än att han klarat sig.

Men ingen vet var han finns.

Vi brukar prata när vi ses. Le mot varann så där. Prata om mina Barn. Och om allt och inget. Hänga över min grind. Eller tuta och flina genom bilrutan. Så där varmt.

Det var i hans lägenhet som branden startade.

Och nu får ingen tag på honom.

Jag har uppdaterat länkar sedan natten det hände, för att få läsa om ett livstecken.

Ovissheten är värst.

Så gråtigt värst.

Tårar som förblindar och knuten i magen får mig att hukas krampas.

För en sekund. För sen måste jag bita ihop och laga middag och skölja penslar efter akvarellmålning och lerfigursbygge.

Men det gör så fantastiskt ont.

Den där ångesten som sliter och river.

Det är inte ens min sorg eller förlust. Inte i nutid. Men det var i dåtid. Och allting slingras ihop och jag känner känner känner med allt jag är.

Och ovissheten.

Är fruktansvärd.

Snälla. Lev.

Mina ben styr fortfarande uppför trappan och stannar vid fönstret. Trots att inget mer finns att se. Trots att elden är släckt efter ett dygns kamp mot lågorna.

Allt är så tyst och svart.

Och jag står där och försöker ta in.

Och jag önskar.

http://www.unt.se/heby/saknad-efter-brand-befarad-dod-1588927-default.aspx