Sådana dagar.

När saker händer.

Som oroar och skrämmer.

Och besked kommer.

Så är jag så fantastiskt tacksam för mina Underbaringar, min familj och mina vänner som finns för mig.

Jag är så oerhört privilegierad som har så varma och omtänksamma männniskor runt omkring mig. Kramar och tankar berör och värmer. TACK och kärlek till er alla!

Cellförändringar. Hugaligen vilket hemskt ord. Börjar på samma bokstav som det hemskaste, gör det också. Och de har inte blivit bättre, visade biopsierna.

Slyngdiatermi. Är det som skall göras. I augusti.

Och nu kanske jag har upprepat mig, men det är inte alla som har tillgång till mitt låsta inlägg.

I alla fall.

Jag vill och tänker inte dö från mina Underbaringar på grund av det här. Så är det bara.

Så jag är tacksam för att det finns behandlingar att få och att de flesta fungerar.

Men ikväll.

Kan jag inte hjälpa avgrundsgråt och skräck som härjar.

Klumpen i halsen och brännande tårar.

Och det är i sådana här lägen

Som jag kan önska.

Att det fanns nån famn att sjunka i.

Falla ihop i.

Gråta ut i.

Vara trygg i.

Få vara svag i.

Bli smekt över kinden, omhållen och älskad.

Utan krav på något mer.

Än att bara vilja vara nära.

Bara hålla mig.

Och stryka mig över kinden.

Att få vara svag när det gör ont och allting rasar inuti av rädsla och dödsångest.

Inte behöva vara så stark hela jäkla tiden.

Det kan jag önska.