Andas.

Andas.

Andas.

Sova vore kanske en bra idé också.

Men det är lite skralt på den fronten just nu.

Samtal som värmer. Välbehövliga. Skratt om insikter. Galghumor, kallas det kanske.

Att kunna skratta åt eländet.

Så jag slutar stänga ute.

Släpper in.

Känns tryggt att lämna ut känslor till de som står mig nära.

Och jag vet att jag behöver mina vänner.

Ler, för det känns älskligt att de vill finnas. För mig. Och med mig.

TACK.

Och snart måste det bli pyjamasparty.

Så är det bara.