Here it goes.

För jag har förstått att många av er har undrat vad jag skrivit om idag eftersom jag låste blogginlägget imorse.

Det är inget hemligt på så vis. Bara jobbigt och ledsamt.

Så för att göra en lång historia kort:

Idag - när jag stod på skolgården och såg Minstingarna åka rutschkana - så ringde mobilen.

Bara att se "privat nr" på skärmen, fick mig att bli alldeles kall. Och jag bara visste.

Och när barnmorskan i andra änden av luren sade att hon hade besked gällande det cellprov jag lämnat prick två veckor tidigare, så visste jag redan. Man ringer inte om ett prov när det ser bra ut...

Och hon berättade att provet visat att jag har måttliga cellförändringar.

Hon berättade vad som kommer att hända nu.

Undrade om jag hade några frågor.

Och jag sade bara: nej, inga frågor.

För tusan.

Jag höll ju på att bryta ihop där och då. Inte kunde jag börja ställa mig och skrika ut på skolgården och fråga om jag kommer att dö och hur snart?!

"Lycka till nu" önskade hon.

"Tack" svarade jag och sedan lade jag på.

Började messa till ex-maken med skakiga händer, men fick avbryta när en annan mamma kom fram och började småprata.

Och jag stod där. Svarade, pratade och kände runda tårar vila i ögonvrårna.

Cyklade hem med Minstingarna.

Och sedan började jag gråta. På riktigt.

Och det gör jag fortfarande.

Inte för att jag vill. Men tårarna bara kommer.

När man googlar på cellförändringar, så klumpas ordet måttliga ihop med svåra.

Och orden konisering, livmoderhalscancer, strålning och död har snurrat i skallen hela dagen.

Jag undviker bloggar och andra siter. Men läser på sjukhusinformation och doktorslänkar. Har tunnelseende för det positiva och kan bara se det negativa. Kan inte läsa på annat vis just nu. Måste få veta vad det _kan_ innebära.

Så nu är jag rädd. Igen. Jag hade en tid med dödsångest efter att jag fått besked att jag har synliga cellförändringar, men lyckades koppla bort tankarna till slut. Men tankarna återkom dagen innan cellprovet. Och nu. Nu känns det bara SKIT!!!

Jag vill inte dö från mina Barn!!!

Vi har alltid pratat om det i vår familj. Att vi varit så förskonade. Från cancer. Och vi har undrat när det skall drabba även oss.  

Ja. Vad säger man?

Om två-tre månader kommer nästa undersökning, remissen skickades idag.

Och de här månaderna kommer att vara de längsta.

Jag vet att cellförändringar inte är likhetstecken med cancer.

Att det här "bara" är ett tecken på att det kan innebära det i ett senare stadie.
Och att det är bra att det faktiskt upptäckts nu och inte långt senare.

Och jag vet att jag inte är ensam, att det är många som får samma besked.

Och jag vet att det för de allra flesta går jättebra.

Men jag behöver panika. Ett tag.

För än så länge vet jag ingenting om hur det kommer att bli för mig.

Och jag är rädd att inte få uppleva mina Barn eller att de inte skall få uppleva mig. Jag är rädd för att bli sjuk och inte orka och vad händer med mina Barn sen...

Ja.

Kanske är det här lite väl privat att blogga om och länka vidare på Facebook.

Jag har ju inte en aning om vem som egentligen läser samtidigt som jag vet exakt vilka som läser.

Men jag varken vill eller kan hålla skenet uppe.

Jag är den jag är och jag tror att jag kommer att behöva ventilera det här den närmaste tiden, så...

Nu vet "alla".

TACK för alla kramar och tankar, trots att många av er inte visste ett dugg vad det handlade om i förmiddags.

Jag uppskattar det så oerhört att ni så förbehållslöst slösar med er empati och tankar. Det värmer i hela kroppen.

Den enda som vetat helt och fullt redan från början, är min ex-make och honom saknar jag så det gör ont just nu.

Men era ord betyder så himla mycket och gör att det känns mindre ensamt.

TACK TACK TACK mina fina underbara vänner!!!

...för ensam känner jag mig.

Jag skulle ha kunnat ge mycket för att ha en famn att krypa upp i just ikväll.

Och jag är så oerhört tacksam för mina älskade Underbaringar som kommit och kramat och pussat och klappat på mig idag när tårarna vällt fram.

Åh vad jag älskar er mina fantastiska Busråttor.

Mamma älskar er.

Alltid.

Evigt.

Oändligt.

Vad som än händer...

Trean leker med barbie.

Vill ha hjälp med påklädning och halsband som fastnar i tufsigt plasthår.

"Mammaaaaaaa, du kan sätta på den här?"

  Hmm kanhända det går lättare om en kropp ingår?!