I förra veckan så ville Ettan fixa till sommarfrisyren.

Så sagt och gjort.

Ut med en stol på gräsmattan och av med alla kläder.

Så här såg han ut innan jag plockade fram sax och hårklippningsmaskin (som funkar endast om man håller i kontakten samtidigt, då den är glapp som tusan...därför vågar jag inte använda den på mig själv. På gott och ont...):

Och så här nöjd blev min Sommar-Ettan:

Själv fick jag offra luggen hos frisören, efter all blekning och knasfärg jag hävt i håret det senaste året. Jaja, det var kortklippt eller köpa en ny klippmaskin. Men jag saaaaaaaaaaknar min lugg. Samtidigt som jag längtar efter att raka av alltihopa också... Hmmm.

  Nya frisyren är dock hur najs som helst vad gäller styling. Bara tvätta och sen ingenting mer. Hehe sånt gillar jag.

Jo.

Jag har visst en ursäkt .

Klipparen är visserligen lagad, men den förslår inte långt utan soppa i tanken.

Och att sätta sig på buss med dunkar för att fylla på bensin i grannbyn och så tillbaks igen med buss (och två febriga och hostiga Underbaringar på det. Inte ens utan Underbaringar med mig, tänker jag åka buss med bensindunkar). Nejtack.

Fast jag hade faktiskt inte velat ha någon mer ursäkt.

Jag VILL få gräset klippt nån gång.

Snart syns det liksom inte ens att det är gräs. Det liknar mer en maskrosäng med mossmattor utlagda lite här och var.

Jaja.

Vi har i alla fall pantat läskflaskor.
Och nu blir det muffinsbak.

Och så tänker jag längta och drömma lite.

Långa telefonsamtal igår.

Innehållsrika.

Längtande.

Skrattande.

Som om inga år passerat.

Det är bara att vänta.

En dag så.

(fast vissa dagar är det inte så "bara". De där dagarna då det gör så fantastiskt ont att längta så jag vill krypa ur skinnet. Jag är oerhört o-bra på omständigheter och tålamod ibland.)