Uppför trappen.

Och redan för fem vändor sedan.

Minns jag att jag tänkte: "nu har jag sett och passerat den tio gånger. Minst."

(För egentligen såg jag den redan igår.

Och jag vågar inte ens gissa på hur många gånger jag springer upp och nerför trappan varje dag.)

Undrar hur många gånger till jag tänker passera den där jämrans döda flugan, utan att plocka upp den?!

Ett vårtecken.

Tänker jag.

Eller skyller jag på.

Idag.

Är jag snart vampyrröd i håret.

Är jag strandsatt i soffan, inläsandes eftermiddagens fullmäktigepapper.

Är jag tacksam för fina omtänksammaste vännerna.

Är jag förvånad över att jag faktiskt på allvar håller på att fatta det beslut jag aldrig trodde jag skulle (behöva) fatta.

Idag kramar jag mina Underbaringar extra mycket. Tankar trygghet så där lite i smyg. I deras skratt. Och leende ögon.

Hittar där meningen med beslutet.

Och känner innerst inne att ingenting behöver vara definitivt.

Förstår med hjärtat och tårögon det min rara A sade: Att är det meningen, kommer det åter i  ny skepnad.

Och jag vill att det skall vara meningen.

Sen.

Snart.

Önskar jag fjärilar åter.

Trots att det idag är jag som ensam beslutar.

Med flit.

Men med begrundande tankar, hjärta och välgrundade orsaker.