Samtal som snurrar.

Självklara svåra.

Aldrig tidigare detta allvar.

Det gör ont. Värker.

Smärtar allra längst där inne.

I själen.

I mitt själva. Jag.

Obevekligt beslutsam när omöjligheten görs möjlig.

Måste göras.

Tänker på nästan-fjärilar.

På puppor.

Som aldrig får utveckla vingar.

Krossas.

Utan chans eller räddning.

Och jag gråter.

Ögonen ur mig.

Etsar brännande tårfloder på genomskinlig hud.

Och jag vet att det alltid kommer att synas i mina ögon.

Smärtan.

Och lättnaden?