Det bubblar inuti mig.

Av bokstäver.

Ord.

Som vill bli till formuleringar.

Text?

Igår sträckläste jag den nya novellsamlingen av Petter Holmqvist.

"MÄN". 

Köp den - läs den - känn den!

Sista sidan tog slut.

(direkt saknad. Ville inte att det någonsin skulle bli en ände.)

Och då vaknade Minstingen.

Uppför trappan och lade mig ner bredvid slingrig, ringlig Underbaring.

Trasslade in våra ben. Fötter.

Och varma, runda armar kring min hals.

Fick tid att tänka. Reflektera.

Orden har levt i mig hela natten. Hela dagen.

Som betydelsefulla. Eftertänkande. Inspirerande och tankeväckande.

Ikväll, alldeles nyss, ändrade reflektionerna plötsligt riktning.

(eller inte plötsligt egentligen. Snarare långsamt och oundvikligt)

Fokus kom på mig själv. Varför jag inte också. Gör så.

Och jag tänkte att jag trodde att jag hade haft svaret så länge.

Att jag kan skriva. Men att jag inte har (haft) något att berätta. Inte så där så att det kan bli till något större.

Men som så mycket annat jag reviderat om mig själv de senaste månaderna. Åren. Tiden.

Så översköljdes jag av en känsla av självklarhet. Insikt kanske?

Att bara låta berättelsen får växa fram genom fingrar som leker över tangenter och orden bara kommer av sig själva och så föds allting fram utan plan utan tanke utan förberedelse.  

Och jag får bli lika förundrad som en eventuell läsare.

Hur hände det här, liksom.

Ja.

Kanske.

Inuti mig finns lusten.

Ivern.

Behovet.

Att jag nog måste.

Snart.

Oundvikligt.

Orden fattas mig inte längre.

 

loba

13 oktober 2010 21:19

Härligt.
Jag blir både inspirerad och intrigerad :)

http://lobasliv.blogspot.com

 

gyllyan

13 oktober 2010 21:25

Men så klart! Det är ju det du ska göra! Jag vill läsa.

 

Kajsa

14 oktober 2010 14:59

Härligt! Jag med! Ibland inser jag att jag ständigt försöker gå över ån efter vatten. Att det som egentligen vill bli berättat är det som är närmast, det som redan finns, det som värker och bränner och svider eller bara lever i en. Så många historier och berättelser som redan är där. Bara att sätta på pränt. Så även för mig.... Tack för inspirationen. Nu skriver vi vännen, trots våra fulla liv....

http://kajsaberglind.blogspot.com

 

Kerstin

14 oktober 2010 18:22

Självklart ska du göra det!
Det du skriver berör. Skriv, nå ut!!
Du är underbar Morgana!!
Kram kram

http://www.familjekarlek.blogspot.com

 

JsN

16 oktober 2010 12:00

Myser när jag läser

 

Morgana

18 oktober 2010 21:23

TACK alla!!!
*hjärtan och fyrverkerier till er*

http://queenofnight.bloggplatsen.se

 

Lycke

20 oktober 2010 14:29

Tack för dina underbara ord! De behövs! Och det du skriver med dina magiska formuleringar här ger också mig hopp! Vet att jag ska sriva en bok en dag - men varför vänta...kanske är det som får en att hitta tillbaka*****

Massa kramar Lycke

http://till-vidas-ara.blogspot.comt

 

Lina

23 oktober 2010 23:00

JA, skriv vetja! Du är så fin. Undrar ibland hur du kan ha så mycket kärlek till barnen, hur du räcker till? Får jag vara fräck och fråga var du bor någonstans? Jag kommer tillbaka till Uppsala snart, känns skönt att veta att det finns mammor som du där.

/Lina

http://www.aiagart.blogspot.com

 

Morgana

24 oktober 2010 08:05

Åh!
TACK goa underbara ni för era kommentarer. *Glad*

Lina: ja, jag läste på din blogg att du är på väg tillbaks... vore najs att ses nån gång! Jag finns i samhället med det vackraste namnet (Morgongåva), 4 mil utanför stan. Men tillräckligt nära för att ta tåget in för en fika när det passar :-)

http://queenofnight.bloggplatsen.se

 

Persilja

28 oktober 2010 18:37

Så bubblande självklart! Det är den känslan jag på nåt sätt måste vänta in. Jag har också så mycket ord i mig men ingen historia. Tror jag. Men jag har så många fel om mig själv. Så många begränsningar som inte finns på riktigt. Jag längtar efter att känna som du så fint beskrev. Det ritkigt kändes hur det växte fram och blev en alldeles självklar sanning.

 

Lycke

13 november 2010 09:20

Tack fina vännen *****
Vacker lördag till dig...

Kram Lycke

http://till-vidas-ara.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det återigen gått alltför lång tid. Och det är inte brist på saker att skriva om. Tvärtom. Massor behöver komma ut och ner i skrift. Jag har dock insett två saker och det är verkligen inga undanflykter: *Jag behöver en dator. Som står på...

Om musik förut varit lika nödvändigt som luft för att kunna andas, så är den nu allt. Jag lever musik...är musik....så där så hela kroppen vibrerar darrar känner i minsta lillacell och nervtråd. Melodier, rytmer, texter, röster... när ens hela varels...

Åh jag måste komma igång att skriva igen. Tappade lite sugen då ett låååångt inlägg bara försvann vid publicering bara för att min mobil växlar uppkoppling mellan wi-fi och mobildata när jag skriver i sovrummet. Gaaah. Och på jobbet så har kolleg...

En vecka kvar och jag kan knappt bärga mig...jag är otroligt obra på tålamod haha.   I veckan som kommer är det en massa möten och grejer på schemat. Jag får se om det blir fortsatt vabb eller inte. Den där hostan har ju en tendens att sitta i, s...

Att längta så jag knappt vet var jag skall ta vägen...   Veckan har bestått av vabb sedan måndag efter lunch. Njutiga hemmadagar och idag åkte vi till en badplats för årets första dopp. Barnen badade, inte jag haha. Jag kunde ju absolut lagligt s...