Inser med ens.

Att om det skall bli några inlägg här, så är det upp till mig.

Orden hoppar inte dit av sig själva.

Så.

Ja.

Och så blev det tomt.

Jag har så mycket att det inte får plats.

Jag vill berätta om förlösande samtal.

Om bortom-tid-och-rum-möten.

Om tårar och skratt och stjärnsmällar av lycka rakt in i magen och hjärtat.

Om oro och omsorg och livets föränderligheter.

Och om lycka och engagemang och enorma drivkrafter och positivitet.

Om äran att förvalta andras förtroenden.

Om förmågan att ta till sig och bry sig.

Och om hur det kan vara att då och då få två extrabarn som får mitt mammahjärta att värka av ömhet och undran. Ta om hand. Krama, klappa, föda och lära. Och tusen frågor i sinnet om hur det egentligen står till. Hur det skall bli.

Det får räcka med det för nu.

För nu.

Så befinner jag mig i nuet.

Och jag tänker ta tillvara varje millisekund.