Vid min förra äggdonation så blev jag tillfrågad av min ena läkare ifall jag var intresserad av att bli kontaktad av presschefen för Akademiska och prata om äggdonationer.

Ja visst, svarade jag direkt. Kändes varmt inombords att läkaren hade tänkt på just lilla mig.

Så förra veckan ringde presschefen upp mig och bokade in ett möte till nästa vecka. Både gällande att vara med på Akademiskas hemsida (?) och att synas i andra medier.

Och i förrgår så ringde  UNT upp mig...

Vi bokade en tid till idag och HIMMEL så nervös jag var minuterna innan de kom.

Nu har jag precis blivit intervjuad och fotograferad och har hämtat Underbaringarna som varit och busat med mormor och morfar.

Reportaget bör komma inom de närmaste dagarna enligt reportern och det känns sååååååååååååå läskigt pirrigt!!!

Tänk om jag inte fick med allt det positiva jag vill belysa?

Tänk om jag inte inspirerar till fler äggdonatorer?

Och så egotanken: tänk om jag inte blir bra på bilden?

Hihi.

Måste ju bara skratta åt mig själv gällande den sista tanken, men den kan inte hjälpas. Det är ju alltid trevligast att se bra ut på bild, när det gäller en tidning som når ut till så många...

NU: släpper jag alla "inte"-tankar (nu har jag ju fått lufta dem, då kan de flyga sin kos) och istället tänka på allt det positiva med att synas och få göra min röst hörd och att jag visst kommer att inspirera. Och har jag bara inspirerat en enda människa till att donera eller att sprida ordet vidare, då är jag nöjd.

Jag hoppas och önskar så mycket att det skall leda till att fler vill donera ägg!!!

För kanske blir det inte något barn av mina ägg. 

Men kan min erfarenhet av donationerna och mina ord och mitt engagemang leda till att någon annan donerar och att det då blir barn, då har jag lyckats ändå.

Dags att pussa och krama på mina Underbaringar!!!

Tjingeling